Hem > leva med adhd > Ställ frågor till Reinfeldt när han hälsar på hos ADHD-center

Ställ frågor till Reinfeldt när han hälsar på hos ADHD-center

foto: Pawel FlatoPå måndag förmiddag besöker statsminister Fredrik Reinfeldt ADHD-center i  Stockholm för att träffa personalen och människor som lever med ADHD eller är föräldrar till barn med ADHD.

ADHD-center är landstingsfinansierat och till för att ge samlad kunskap, råd och stöd kring det neuropsykologiska funktionshindret ADHD. Verksamheten riktar sig till målgruppen barn, ungdomar och unga vuxna med ADHD (i åldern 4 – 25 år) boende i Stockholm samt deras familjer och andra närstående. Man måste vara ansöka om plats för att få tillgång till centrets habiliteringsinsatser, föreläsningar m.m.

Om du är inskriven i verksamheten tycker jag verkligen du eller som anhörig ska passa på att få en pratstund med statsministern. Varför inte fråga honom om varför det ser så olika ut inom de olika landstingen och kommunerna när det gäller utredning, behandling och habiliterande insatser för oss med neuropsykologiska funktionshinder? Speciellt retar jag mig på det här. Utredningarna av ADHD ser väldigt olika ut och kunskaperna i vården kring NPF är bristfälliga minst sagt. De som skulle behöva utredas får ingen utredning. De som utreds får ibland fel diagnos, för att den/de som utreder inte är tillräckligt kunniga. Och det leder ju knappast till något vettigt.

Inom vissa landsting är vården mer frikostig med att skriva ut centralstimulantia, som är rekommenderad förstahandsläkemedel vid ADHD (t.ex på Gotland och Uppsala). I andra landsting är det tvärtom, som t.ex i Västra Götaland. Varför är det så olika? Handlar det om kostnader eller kompetens? Dvs är läkarna på Gotland och i Uppsala mer kompetenta på ADHD eller NPF-området som skriver ut större mängder läkemedel och är läkarna/landstinget i Västra Götaland mindre kompetenta och också snålare? Inser de senare inte följderna av att inte ge sina ADHD-patienter medicin? Har NPF-vården på Gotland och i Uppsala så stora resurser att de hinner utreda alla innan de ger medicinsk behandling? För jag gissar att den stora målgruppen för medicinerna är barn och unga. Man undrar verkligen.

Man skulle ju kunna tro att i landsting där det skrivs ut mer ADHD-medicin borde också kompetensen vara störst också när det gäller hur man gör när mediciner inte fungerar tillräckligt väl, vad man ska använda istället och vilka kombinationer av mediciner som skulle kunna vara ett alternativ. Eller hur man behandlar de biverkningar en ADHD-patient får av sin medicin, om den är den enda som faktiskt ger bäst resultat vad gäller att ge personen livskvalitet, möjlighet att delta i samhället, kunna jobba, studera, fungera med sin familj och vänner?

Jag önskar mig ett ökat kunskapsläge och större utbyte av kunskaper inom psykiatrin i Sverige. Dessutom måste ju resten av vården hänga med. För även vårdcentraler och andra vårdgivare träffar ju oss ADHD-patienter som står på en viss medicinering som de måste ta hänsyn till när de ska behandla andra åkommor. För att inte tala om de patienter som kommer med ADHD-relaterade symptom, men inte förstår att de kan ha en diagnos. ADHD är kanske en av de vanligaste orsakerna bakom en misslyckad behandling av psykiatriska besvär. Utbrändhet, ångest, depression, tvång, beroendeproblem är vanliga vid ADHD. Patienten kanske behandlas för de här sakerna när grundproblemet ligger någon annanstans. Den som har en odiagnosticerad ADHD får kanske göra en Golgata-vandring genom vårdmaskineriet, innan de hittar fram till pudelns kärna.

Vården måste lära sig att samartbeta mer kring sina ADHD-patienter. För just nu är det så att psykiatrin tycker att de sköter knoppen, så får somatiken sköta kroppen. Patienten tvingas bli samordnare av den egna vården. Det här scenariot är helt orimligt! Just nu tvingas vi som har ADHD skaffa oss superkompetens på området själva för att kunna få bra och rätt vård. Vi måste veta behandlingsmöjligheter, vilka habiliterande insatser,  terapier och behandling som kan efterfrågas, liksom var kompetensen finns.

Det här var några tips till er som har chans att fråga Fredrik Reinfelt om hur han vill påverka vår situation. (Uppdatering: och så här blev det i verkligheten, enligt rapport på Attentions hemsida.)

Här kan du läsa ett av många exempel på hur livet kan förändras för någon som har ADHD, när man får medicin.

Advertisements
  1. 23 januari 2010 kl. 11:46

    Jag har smygläst här hos dig ett tag men nu måste jag skriva också. Det här inlägget fick mig till tårar. Där vi bor är såna här saker knepiga. Att ha tillgång till en plats som adhd-center är en dröm jag hoppas ska gå i uppfyllelse en dag.

    Storsonen fick sin adhd-diagnos förra året. Efter diagnosen var dte jag och google igen, som innan alltså… Lite hjälp och handledning hade varit skönt

    Tack för en fantastisk blogg, nu läser jag vidare
    /Fjällmor

    • 23 januari 2010 kl. 11:57

      Fjällmor:
      välkommen hit. Tack för din uppskattande kommentar. Det är orättvist med vården beroende på var man bor och det retar mig. Förstår att våra politiker är tvungna att prioritera vissa saker framför andra. Men just kunskapsläget om NPF gör att man inte förstår att t.ex obehandlad ADHD är kostsammare än behandlad. Tänk så många som blir utbrända till följd av obehandlad ADHD. Det är dystert. Därför måste vi skrika ut och försöka lyfta frågan.

  2. 23 januari 2010 kl. 12:29

    mmm… jag har haft flera tuffa perioder i livet. Tills vi lyckades bryta oss loss från ekorrhjulet och började ett annat liv.
    Det är inte konstigt att man nu börjar fundera- vad kom först hönan eller ägget..? Är jag slutkörd för jag har en son med npf eller är jag slutkörd för att jag själv brottas med liknande….?
    I ett sånt läge är bloggar som dina guld värda.

  3. 23 januari 2010 kl. 21:45

    Tack Fjällmor. Det stärker mig att fortsätta skriva.

  4. Ji
    24 januari 2010 kl. 9:23

    Du är så bra Genrep.

    ADHD är en gåva, det blir uppenbart när man läser hos dig.

    • 24 januari 2010 kl. 10:00

      Ji:
      Tack. fast det där med gåva får du nog förklara:)

  5. systersmisk
    25 januari 2010 kl. 10:26

    Det är djupt tragiskt med alla människor som valsat genom psykiatrin år ut och år in och bara försämrats. Inte helt ovanligt tyvärr. Jobbar en del med ADHD och träffar de här människorna så gott som dagligen. Det kan ju inte vara meningen att man först ska bränna alla skepp som finns och först därefter få rätt diagnos.

  6. 25 januari 2010 kl. 11:36

    sv Svenska Psyk – vi är vad vi heter.

  7. 01 februari 2010 kl. 19:28

    Hej!
    Jag hamnade här idag för att jag såg att du hade skrivit om mig. Tack för det.

    Vad gäller ADHD och centralstimulantia så har jag enbart positiva erfarenheter av det. Jag har arbetat som läkare på BUP och en utredningsenhet för de med neuropsykiatriska besvär. Den läkare som arbetade/arbetar där som överläkare är mycket kunnig och en av landets absolut mest framstående läkare inom området.

    Gör man en ordentlig utredning och man konstaterar att personen har ADHD/ADD brukar det öppna sig en ny värld när man sätts in på centralstimulantia. Det kan vara en del pill med att ställa in dosen korrekt och att hitta rätt preparat, men sen fungerar det mycket bra.

    • 02 februari 2010 kl. 10:54

      Ludmilla:
      välkommen hit. Vad härligt att du har så goda erfarenheter. Visst är det precis som du skriver: så mycket positivt kan komma av att få en korrekt diagnos och rätt sorts medicin. Det är vi rörande överens om. Det jag försöker få fram är bl.a att det ser så olika ut i landet vad gäller läkarnas kompetens kring ADHD och patienternas tillgång till doktorer som har den. Det här är ett bekymmer. Vi får inte en jämlik vård och dessutom behöver kompetensen vad gäller neuropsykiatriska funktionshinder öka generellt i hela vården.

      Hoppas verkligen att det går bra för dig med din cancerbehandling så att du blir frisk och pigg igen! Strongt av dig att orka skriva under tiden.

  8. alfapetsmamma
    09 februari 2010 kl. 19:53

    Oh, jag hade velat fråga hur det kan komma sig att det finns ADHD-team i stan (på Riddargatan), norr om stan, väster om stan, i Huddinge (som ju inte är samma kommun) osv, men inte söder om stan.

    Skulle det finnas mindre vuxna som behöver samlad kompetens där? Har vuxna mindre behov än unga vuxna och barn, som kan få åtminstone lite kursverksamhet på ADHD-center?

    Det är en grej jag velat fråga ansvariga landstingspolitiker, men inte kommit mig för att göra än, det har varit andra akutare saker att ta tag i…

  9. Henrik
    21 april 2011 kl. 23:22

    Många kända människor har ADHD. Vi skulle kunna ta Einstein som ett exempel. Det känns roligt att ADHD äntligen börjar tas på allvar. De människor som har den här diagnosen är också de som säkerställer din underhållning och många gånger fortlevnad. ”Think outside the box”.

    • 22 april 2011 kl. 11:54

      Henrik: välkommen hit! Visst har sådana som ”vi” alltid funnits. Det är härligt med en hjärna som är så snabb och perceptiv. Man ser mönster och kopplingar som andra inte ser. Baksidan med att ha ett öppet spjäll (vara överuppmärksam och ta in allt) är att vi är mer sårbara och har lättare att utveckla t.ex schizofreni. Vi behöver skärma av, mer än andra för att det inte ska bli överslag. Just på jobbet är det extra viktigt att kunna trolla bort sådant som ”stör” mitt fokus. Så var ju också Einstein en enstöring.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: