Hem > leva med adhd > Samsjuklighet: ADHD och bipolär sjukdom = sant

Samsjuklighet: ADHD och bipolär sjukdom = sant

Dags att skriva ett inlägg (eller snarare en faktaspäckad text) om det här med ADHD och samsjuklighet (komorbiditet). Jag har skrivit om detta tidigare i lite olika inlägg, men nu tänkte jag ägna mig lite mer koncentrerat åt det. Och framför allt till det här med kopplingen mellan ADHD och bipolär sjukdom. Tack Tjelsi för inspirationen. Bipolärt syndrom (manodepressivitet) tillhör de s.k affektiva syndromen – cirka tre procent drabbas. Sjukdomen bryter ut i sena tonåren upp till 30-årsåldern och är nästan alltid kronisk. Två tredjedelar av de som drabbas har syndromet i släkten. Bipolära personer har maniska episoder eller skov som växlar mellan depression och manisk upprymdhet/intensitet, med friska perioder däremellan. Skoven kan hålla på i flera dagar, veckor eller månader till ibland, flera år. Det är en allvarlig psykisk sjukdom som kan vara mycket farlig för den som drabbas. Man brukar inom diagnostiken skilja mellan två bipolära typer, där den ena karakteriseras av mer uttalade maniska symtom (typ 1) och den andra av lättare överaktivitet (typ 2). Mer om hur hur bipolärt syndrom och undergrupper som rapidcycling kan du läsa här. De här ibland extrema växlingarna i känslolivet, motivationen och energinivåerna påverkar så klart personens förmåga att fungera och kan precis som ADHD utvecklas till ett allvarligt funktionshinder. Man har svårt att delta i familjelivet, arbeta, studera, vänskapsrelatrelationer påverkas osv. Det är inte ovanligt att man får ekonomiska problem eftersom man slutar ha verklighetsförankring och tar på sig spederbyxorna under de maniska perioderna. När det går åt andra hållet, mot depressionen, är självmordsrisken hög. ADHD har släktskap med bipolärt syndrom i sitt uttryckssätt: kraftiga växlingar i humöret (med affektiva utbrott) och aktivitetsnivån (pendlar mellan att vara över- och underaktiv), hyperaktivitet med upprymdhet (på gränsen till mani). Både när det gäller ADHD och bipolär sjukdom tror forskarna att det beror på att nervceller i hjärnan inte kan kommunicera med varann och att det är obalans i de kemiska substanser som sköter detta. Och i båda fallen debatteras också kriterierna för diagnoserna. Gränsdragningen mellan de båda är tydligen svår att sätta och numera ställs de när man ännu är ett barn, även om det är lättare att ”upptäcka” bipolaritet hos tonåringar än barn. Läs mer här När det gäller samsjukligheten med ADHD och bipolärt syndrom ser det ut så här: av dem som får diagnosen har 85 procent ADHD och hos vuxna med bipolärt syndrom har 30 procent ”barndoms-ADHD”. (Som parentes kan nämnas att bland vuxna med bipolärt syndrom har 30 procent också borderlinepersonlighetsstörning.) Siffrorna kommer från Göran Rydén, överläkare och leg psykoterapeut vid Affektiva sektionen, Norra Stockholms Psykiatri. Vid uppföljningar över lång tid har det visat sig att cirka 10 procent av barn med ADHD utvecklar bipolär sjukdom, enligt Gunilla Olsson vid Institutionen för neurovetenskap vid Uppsala universitet. Är man bipolär får man vanligtvis antidepressiva medel i kombination med antiepileptika och/eller atypiska antipsykotika. (Båda stämmningsstabiliserande.) Det är ett välkänt faktum bland psykiatriker att samexisterande ADHD och den mani som finns med i bipolärt syndrom är särskilt svårbehandlat. Centralsimulantiamediciner/CS (Concerta, Ritalin, Equasym, Metamina) som är rekommenderad förstahandsbehandling av ADHD kan utlösa mani och trigga de affektiva svängningarna. Flertalet läkare tycker att stämningsstabilisering måste komma först, eftersom bioplärt syndrom kan ha dödlig utgång utan effektiv behandling. Kan vara bra att notera att stämningsstabiliserande medicin som Lamictal (Lamotrigin) inte anses fungera bra mot manier och rekommenderas därför inte användas som enda medicin om en man haft upprepade maniska episoder. Atomoxetin (Strattera) anses vara lämpligare för behandlingen av själva ADHD:n, när man samtidigt är bipolär, eftersom det har kontinuerlig effekt och inte den av/på-effekt som CS/metylfendiat ger. Har man denna dubbeldiagnos är det ytterligt viktigt att man får rätt och effektiv medicinering, lever ett strukturerat liv med mat och medicin på givna tider samt får tillräckligt med sömn och motion. Detta tycker en av de som är bipolär: Agneta Werner som är präst och också kallar sig friskarbetare. Jag som har ADHD (men inte är bipolär) kan bara hålla med. Himla tråkigt låter det, speciellt för oss som vill ha fart och fläkt, spänning och inte långtråkigt och vardagligt. Tyvärr är det senare räddningen för många av oss, både som har ADHD eller är bipolära och ännu viktigare om man är både och. Jag har bara haft erfarenhet av en person med bipolär sjukdom: en lärare jag hade på universitetet. En oerhört omtyckt, intressant, driven, engagerad och karismatisk föreläsare. Visste inte då att han hade diagnosen – inte förrän han kraschade och blev sjukskriven. Jag tror att både ADHD-personer och bipolära kan uppfattas just så: som intressanta, kreativa och med ett himla go. För det är vi ju också. Men det har sina baksidor och personliga konsekvenser – att låta den maniska eller hyperaktiva sidan flöda fritt. Här är tips på några fler bloggar som handlar om att vara bipolär och ha ADHD samtidigt: psyknytt och Bejbi. Och här är en (Manodepressiv) om hur det är att jobba inom psykvården och vara bipolär (två sidor av saken, så att säga.) Fler med bipolär sjukdom hittar man genom Bipolarna. Självhjälp på vägen – Riksförbundet Attention i samarbete med Landstinget i Uppsala län- har en bra webbsida som både riktar sig till barn och ungdomar, men också föräldrar och lärare. Läs gärna också mina inlägg om Ann Heberlein som är bipolär.

Advertisements
  1. pärlbesatt
    27 februari 2010 kl. 18:59

    Lustigt att du tar upp det här nu, när jag tidigare hänvisat Anna Bratt på DN hit efter att hon skrev lite tossigt om ADHD men även om just bipolära föräldrar som får barn som senare får diagnosen ADHD.

    Jag glömde då att säga till henne att med tanke på samsjukligheten kan det mkt väl röra sig om föräldrar med odiagnostiserad ADHD som får barn som dels får diagnosen ADHD men kanske så småningom bipolaritetsdiagnos också.

    (Det var lite prat om bristande anknytning o sånt och då låser jag mig gärna och tappar koncepterna, tror därför det var jag missade ovanstående i mitt mejl till henne.)

    Tack för intressant läsning!

    • 27 februari 2010 kl. 19:15

      pärlbesatt:
      Tack själv. När jag läste Anna Bratts artikel fick jag viss inspiration till att skriva om detta, liksom när jag fått komentarer av bl.a dig, Tjelsi och Bejbi.

  2. pärlbesatt
    27 februari 2010 kl. 19:21

    Såg senare att hon är medicinsk-reporter. Jag förstår att de inte kan kunna allt och inte kan hålla sig à jour med den senaste forskningen osv, men ändå… LITE mer kunde man väl vänta sig, av nån som ska vara specialiserad på ämnet (medicin alltså, inte npf), och som finns på DN.

    Det är ju inte en kvällstidning och deras tossigheter om hur man är när man har Aschberger… 😉 Eller, man (läs jag) vill ju att det ska vara skillnad. Fast hon svarade vänligt att hon fått påpekanden från flera och skulle tänka på det framgent. Alltid nåt.

  3. Johan
    27 februari 2010 kl. 22:10

    Tack för ännu ett bra inlägg, tänkte bara be om råd gällande om jag skall berätta för min arbetsgivare att jag fick diagnosen ADHD för tre veckor sedan?

    Är oerhört kluven

    • 28 februari 2010 kl. 16:03

      Johan:
      eftersom jag inte känner till din historia och situation är det svårt att ge råd. (Vet t.ex inte hur det funkar för dig på jobbet.) Dock efter ha gjort den egna resan skulle jag fundera ungefär så här: vad vill jag få ut av att berätta/vad är mitt mål? Du behöver absolut inte ha bråttom med detta, även om jag vet att det kan vara svårt att bära på en hemlighet som man impulsivt vill tuta ut – utan att fundera över konsekvenserna och hur man ska hantera reaktionerna. Du är ju samma person som innan, fast nu med nya glasögon. Räkna inte med att få förståelse. Folk behöver tid på sig för att fatta och framför allt ta till sig.

      Tycker egentligen att du ska satsa energin på dig själv i första hand: landa med diagnosen, lära dig att förstå den, ta reda på mer om hur ”din” ADHD fungerar och hur du ska hantera effekterna av den. Ska jag äta medicin? Och funkar den? Ska jag gå i kognitiv beteendeterapi? Ska jag konsultera en arbetsterapeut för att få hjälp med att organisera och planera? Vilka hjälpmedel kan jag behöva? Det här tar tid. För mig har det tagit mer än ett år att verkligen förstå, känna mig trygg och kunna berätta på ett ”kunnigt” sätt. För frågorna uppstår direkt från omgivningen. De vill ha svar. Och de ställer kritiska frågor. Satsa på den privata sfären först, alltså: dig själv, familj, anhöriga. Du ska hitta dig själv på nytt. Lägg kraften där, är mitt förslag.

  4. Mia
    28 februari 2010 kl. 23:01

    Vilken bra blogg! Min son genomgår nu neuropsykiatrisk utredning och har troligtvis adhd. Läser just nu allt jag kommer över:) Titta gärna in hos mig, kram

    • 01 mars 2010 kl. 7:30

      Mia: tack och välkommen hit.

  5. 28 februari 2010 kl. 23:29

    håller faktisgt INTE med dig om detta..Har märkt att många av mina asperger vänner & bekantar,ex m.m är även bipolär,det är få adhd människor som även har bipolär eftersom vi redan är hyper & maniska…

    • 01 mars 2010 kl. 7:29

      motherbitch: förlåt, förstår inte riktigt vad du inte håller med om. De fakta jag skriver (siffror) har jag inte hittat på själv (dvs det är inget tyckande från min sida) de kommer ifrån forskningsstudier och har framförts av just de läkare jag nämner, i samband med ett psykiatrisymposium i ämnet. Hur det är med asperger och bipolär sjukdom finns det säkert också studier på.

  6. 01 mars 2010 kl. 19:36

    väldigt intressant inlägg 🙂

  7. 05 mars 2010 kl. 10:33

    Hej Genrep! Har läst hos dig ett tag nu, och din blogg är verkligen bra. Igenkänning i allt du skriver, och lättfattligt information. Jag får läsa i etapper, de är långa inlägg, men det är så underlättande att du inte krånglar in dig i en massa obegripliga termer och sånt svammel.

    Har adhd och är biploär, min adhd är handikappande säger min läkare, det är för att jag har oerhört svårt komma tillbaka efter en utbrändhet, energidepåerna är omöjliga att fylla, visserligen är livet fullt av livet, som gör det hela svårare, men som du skriver, så är det. Läste ett tidigare inlägg hos dig där du belyste detta.

    Jag återkommer, ha det gott!

    //Tristess

    • 05 mars 2010 kl. 17:11

      tristess: tack så mycket. Har sett att du brukar vara inne hos Judith. Vet att det egentligen blir för långa inlägg – vad kan jag säga. Det finns mycket man vill få med (har jag nämnt att jag har ADHD 🙂 ) Så är det ju med oss, vi försöker täcka in allt. Skönt att höra att det finns en röd tråd.

  8. 05 mars 2010 kl. 17:53

    De är inte långa och innehållslösa, tvärtom, där är skillnaden. Det finns ngt bakom allt, det är ett område som en kanske inte kan korta av så jäkla mkt.

    Jag försöker tänka att jag är så mkt mer än min diagnos, men den finns ju liksom där som ett filter eller vad jag ska kalla det, det lät ju dumt, men du förstår.

    Ha en trevlig Fredag 🙂

  9. pärlbesatt
    08 mars 2010 kl. 19:26

    Vad då för långa inlägg? Så länge det är så här välskrivet och dessutom styckeindelat finns det inget som heter för långt.

  10. mamman
    12 april 2010 kl. 15:31

    Intressant! Har nyligen blivit insatt på bipolärmedicin då jag uppvisar dessa symtom. Har ADHD/Aspergers samt borderlineproblematik samt episodisk depression… fan man är ju ett tickande paket!

    Tack för att du orkar skriva så mycket, det hjälper oss som inte orkar =)
    /mamman

    • 12 april 2010 kl. 16:17

      mamman: Och som du märker är du inte ensam om alla diagnoser och beteckningar. Det är viktigt att läkare tar sig tid och skalar löken från rätt håll – oavsett om man är vuxen eller barn. Det kan verka som man lider av en viss sak, när det egentligen är något annat. Vissa symptom kan dölja andra. Doktorns erfarenhet kan vara allt.

  11. Alu
    12 april 2010 kl. 22:16

    Hej. Lite synd att det blir så att de som fått olika diagnoser går in så i det. Att det blir så att man identifierar sig med den. Jag menar utan att man egentligen har så djupa kunskaper i det medicinska. Jag menar det låter som något skrivet i sten medan verkligeheten, vetenskapsteori etc, är mycket lösare och mer an antagandets karaktär. Inget är så bestämt och säkert. Inom forskning revideras allt hela tiden. Ur det perspektivet är det lite sorgligt att man bara köper ”säckar med problematik etiketter” och ser det som en ny och alldeles egen identitet. Barnen får det på köpet. Och allt prat om samsjuklighet..utan en kritisk tanke. Jag blir så ledsen.

    • 13 april 2010 kl. 6:17

      Alu:
      Menar du att diagnoserna i sig är tveksamma/att de inte finns eller att folk inte har de diagnoserna/de etiketter de får? Går man steget längre i det tänk som du presenterar uppenbarar sig nästa fråga: varför tror du att är så?

  12. Alu
    12 april 2010 kl. 22:24

    En annan tråkig sak som jag erfarit i min bekantskapskrets är att de som fått diagnosen bipolär har fått det efter att först ha fått SSRI preparat som dragit igång serotoninet..och de har på grund av det fått mani. Anledningen till att de fick SSRI var egentligen orsaker som de hade behövt reda ut. Jag menar det fanns orsaker till deras deppighet, handlade långt ifrån om ”obalans i hjärnan”, utan om reella problem. I alla fall. Jag har för övrigt aldrig träffat en människa som är deppig som inte har orsaker till sina känslor. Ytterligare en gammal vän har fått bipolär men först efter att ha medicinerast med Metamina som framförallt påverkar dopaminet. Metamina är en licensmedicin för ADHD och är ren amfetamin. Det blev inte bara bipolärdiagnos (=manodepressivietet) ingen i familjen har dock upplevt några sådana tendenser tidigare innan medicineringen. Däremot uppstod en psykos av amfetaminpreparatet eftersom det blev för mkt dopamin i hjärnan till slut. Så jag tror helt sonika att alla de jag känner som drabbats av ”mass-diagnoser” har gjort det på grund av alla biverkningar medicinerna gett. Tyvärr. Och tyvärr kan man få bestående skador och obalans.

  13. Alu
    13 april 2010 kl. 13:05

    Ja jag är väldigt skeptisk till de där teorierna om komorbiditet i ADHD sammanhang för det verkar som att i många fall utvecklas denna sk samsjuklighet efter att barnet/den vuxne medicinerats. Och det finns ingen jämförande forskning på om komorbiditeten ökar hos dem som medicinerat i jämförelse med dem som inte gjort det. Mina egna erfarneheter är ju att den ökar på grund av medicineringen eftersom den går in och förändrar bland de olika signalsubstanserna. Alltså att andra diagnoser är just biverkningar och reslutat av medicineringen.

    Läkemedelsföretagen är dem som har den största ekonomiska möjligheterna att lägga pengar på forskning, egen, eller ge forskningsbidrag till sådant som gynnar dem.
    De vill ju knappast komma fram till något som skulle underminera deras intressen, dvs sådant som kanske inte gagnar dem ekonomiskt i långa loppet.

    De här diagnoserna är ju egentligen bara en rubrik för att beskriva ett tillstånd eller en problematik. Det går trender även i det. Det är till för att sätta in en behnadling av nåt slag. Kognitiv hjälp kan aldrig skada, det är medicineringen som kan vara tveksam till, och att rekommendationen att medicinens fördelar väger tyngre än riskerna.

    Men konstigt vore om man inte var tveksam eftersom:
    ”Medicineringen just är omstridd. Medicinerna, som i Sverige säljs som produkterna Concerta och Ritalin, är beroendeframkallande och vetenskapliga studier tyder på att de kan ge högt blodtryck, hjärtrelaterade sjukdomstillstånd, sömnstörningar, psykoser, depressioner, manier, självmordstankar, vikt- och längdökning och att de kan vara farliga i kombination med alkohol. Läkaresällskapet och Folkhälsoinstitutet har också varnat för att förskrivningsrätten av medicinerna kan missbrukas”.

    Om 20-30 år kanske alla de diagnoser ni har inte kommer användas utan definieras som nåt annat, och FRAMFÖRALLT kanske behandlas på annat sätt. Jag menar bara att med historien som facit och bakgrunds erfarenhet om man ser till ”diagnosernas historia” så är det inte många som lever kvar så länge.
    Bara för att ge ett exempel inom psykiatrin, tidigare lobotomerade man bort psykisk sjukdom, tog bort delar ur hjärna så känlsor och sådant kopplades bort. Sen kom psykofarmaka som gav lite liknande effekt men utan att man behövöde skära i hjärnan.

    Det går inte att blunda för att man i nuet kanske inte vet 100 % vad man gör eller vilka konsekvenser olika behandlingsmetoder ger. Man gör sitt bästa. Men synen på hjärnan har ju länge varit att den är oföränderlig, som en maskin nästan. I all fall på så sätt att man inte kan förändra olika tillstånd i grunden. Symtomen tas bort med hjälp av medicin som man helst då ska ta i en livstid.

    Vetenskap och forskningsresultat är ju inget fast, inte någon enhetlig sanning utan antaganden som man försöker empiriskt påvisa är möjliga, men det man kommer fram till är i ständig förändring.

    Något jag tycker är fantastiskt är den forskning som är mer intresserad av kognitiva hjälpmedel. Även sådant som påverkar hjärnan direkt – utan några som helst kemiska substanser. Som upptäckten av den plastiska hjärnan, att hjärnan är enormt utvecklingsbar och föränderlig. Perfekt för barn med inlärningssvårigheter, människor i alla åldrar med minnesproblem men även neurologiska problem eller t o m blinda kan få hjälp med perception trots att de inte kan se. det här är revolutionerande. Medicinering känns som stenålder i relation till detta. Här ett program från UR men bara del 1:
    http://www.ur.se/play/156545

    • 13 april 2010 kl. 16:27

      Alu: UR-programmet om den plastiska hjärnan kan jag också rekommendera. Jag är en av dem som provat träning vid dator och det funkar. Men utan ADHD-mediciner skulle faktiskt inte jag klara av att t.ex arbeta heltid.

      Ett svar på denna kommentar och din efterföljande kommer längre ner.

  14. Alu
    13 april 2010 kl. 14:09

    Ett konkret exempel på bakgrund till bipolär diagnos:
    Jag har en gammal vän som fått vuxenadhd diagnos. De testade olika mediciner och slutade med att Metamina fungerade bäst. Alla som kände honom sedan tidigare såg tydligt hur han blev alltmer manisk efter att ha medicnrat ett par år och till slut psykotisk. Han var beroende av amfetaminet. Neuropsykiatern som skrev ut mängder av Metamina uppmärksammade inte detta trots att en anhörig följde med och försökte få läkaren att minska dosen eller sluta helt. Man lyssnade inte på det. Psykosen fortsatte och Metamina medicineringen pågick nåt år till tills allt slutade med ett rejält sammanbrott och tvångsintagning på psyket.

    Metamina behandlingen avbröts pga av den extrema manin och antipsykotisk medicin sattes in. Psykosen hade fått pågå alldeles för länge (vid psykos är dopaminet för högt) och dopaminhämmande, antipsykotisk medicin som Seroquel, gavs alltså då istället i ganska höga doser för att motverka den paranoida psykosen som uppkommit pga amfetaminet. Biverkningar på antipsykosmedicinen är bland mkt annat viktuppgång och allmän känslolöshet.
    Inom drogforskning vet man sedan länge att man även vid låga doser kan utveckla psykoser bara man tar centralstimulerande regebundet en längre period. Man kan även få psykos redan vid bara en dos om intaget är enormt stort. En medicinskt framkallad psykos kan sedan sitta i i flera veckor upp till månader även om man slutat med centralstimulantiat..

    Jag tycker orsak och verkan här är solklara och blir därför skakad då man från läkarhåll vill lägga ”skulden” eller rättare sagt förklara orsaken till psykosen som en underliggande tendens hos denna person. De anhöriga bara gapar av förvåning. Det jag tycker ligger absolut närmast till hands är att konstatera att amfetaminet som de facto gör att dopaminet höjs har orsakat detta. För ska man resonera biologiskt kemiskt – rent medicinskt om dopaminer och signalsubstanser – men sen ska man plötsligt mörka överskottet av dopaminets verkan. Att det är medicinens fel att han fick psykos pga att dopaminet blev för högt.

    Nej man ser det inte så, det beror på människan inte enbart på medicinen tydligen. Drömmen för läkemedelsförtagen är att man höjer dopaminet, så personen bli manisk, man slutar då med adhd medicinen eller SSRI preparat (om de skapat mani) och då blir patienten istället deppig. Så blir ADHD ockå bipolär (tillägsdiagnos). Medicineringen ökar liksom tablettförsäljningen. Vad gäller då? Jo på med adhd-medicin så dopaminet höjs igen, men för att hindra att det blir psykos eller mani igen så släng på lite antipsykosmedicin så dopaminet dämpas…
    En coctail med experiment av hjärnan signalsubstanser. Hur absurt får det bli!? Att vuxna låter sig behandlas så här är en sak, det finns internet och man kan lägga ihop två och två men att vuxna gör så här med sina barn är oförlåtligt

    Det enda man sett inom forskning vad det gäller dopaminer och ADHD är via en test med PET kamera på en kontrollgrupp 53 personer med ADHD som man jämförde med 44 personer utan. Man studerade aktiviteten i belöningssystemet som styr vår motivation att göra saker. Man såg då att dopaminet hade ett lägre flöde i två områden i mitten av hjärnan hos dem med Adhd. Gruppen som undersöktes var inte speciellt stor så jag hoppas inte att detta är den enda forskning sitt slag. Man behöver också veta mer om omständigheterna, vad som testades etc för att kunna dra så stora slutsatser av detta. Och det viktigaste av allt är att när man ger centralstimulantia söker sig inte det dopaminet bara till de här områdena de mätt upp som hade mindre dopamin – utan till hela hjärnan och alla möjliga synapser och samband. Man kan alltså inte sätta in ett sådant ämne specifikt på ett ställe. Man vet inte heller i dag hur tillsatsen påverkar resten av hjärnan. På så sätt är alla som får denna medicin en typ av provkaniner.

    Personen jag känner som fick mani och sen till slut även även psykos av Metamina, som fick bipolär diagnos kan inte se eller förstå att det är det älskade Metaminat som orsakat allt detta lidande. För honom känns det bättre att det är en tillfällig psykisk diagnos eller sjukdom så han får återgå till Metamina snarast. Han var ute efter den medicinen från början och aldrig intresserad av några hjälpmedel eller kognitiv coaching eller terapi.

  15. 13 april 2010 kl. 16:21

    Alu: du har varit inne hos mig och gjort en liknande reflektion tidigare. Jag upplever att ditt resonemang i de två kommentarer du gett, delvis bygger på någon slags konspirationsteori om läkemedelsbolagen. När det gäller forskning, så kan den självklart användas på olika sätt: men i grunden handlar den om att lyfta fram förhållanden som stöder en viss teori. Antingen kan man bevisa något eller inte. Det ställs höga krav för att få kunna lägga fram en avhandling (disputerad och godkänd) eller en forskningsartikel i en ansedd tidskrift. Och visst är det så att läkemedelsbolag stöder forskare med anslag. Detta redovisas av seriösa forskare.

    Jag kan varken säga bu eller bä om dina teorier. De bygger på iakttagelser i form av ”personer jag känner”, ”en gammal vän till mig”. Kanske inte den bästa basen för att bekräfta en teori om hur hjärnan reagerar på olika manipulerande mediciner – en teori om en slags kedjereaktion som är intressant. Och visst vet läkare att vissa hjärnmediciner inte ska kombineras. Som jag skrev kan CS-medicin utlösa mani hos bipolära. Så här fungerar det ju med andra fysiska medicinska tillstånd som medicineras. Att vissa mediciner hjälper, men samtidigt ger oönskade effekter som kan behöva behandlas. Och visst fel- och överbehandlas det. (Men inte alla och hela tiden.) Speciellt äldre drabbas. Medierna har tagit upp fallet Gulli Johansson – en äldre kvinna som ansågs dement, men i verkligheten var felmedicinerad.

    Tyvärr är dina kommentarer jättelånga. Stod i valet och kvalet om jag skulle korta dem. Om du vill kommentera fler gånger är du välkommen att göra det, men då ber jag dig skriva kort och kärnfullt. Risken är att ingen orkar läsa dem skrollandes på en datorskärm. Speciellt inte om man har ADHD 🙂

  16. Alu
    13 april 2010 kl. 18:27

    Jag tycker inte det är konstigt om man ifrågasätter varför det klassas som en sjukdom om man blir manisk av SSRI preparat eller av adhd medicin?

    Varför får man ytterligare en diagnos på grund av det, i stället för att det ses som en biverkning av medicinen man tagit?

    Alla har självklart inte fått diagnosen bipolär sjukdom (manodepression) pga av medicin. Med tanke på att det ändå verkar rätt vanligt undrar jag. Har inte hört någon ta upp denna frågeställning tidigare.

  17. Alu
    13 april 2010 kl. 18:35

    Ja, du har rätt jag är för långrandig. Tack för bra sida! Har inga konspirationsteorier men man måste vara realist. Money rules, det är ju tyvärr så.

  18. 21 februari 2011 kl. 0:12

    tack för all info, jag har sökt med ljus och lykta.
    Nyss fått diagnoserna bipolär 1 och adhd, känner mig vilsen.
    Vem är jag mitt i allt, vad är vad+

    Sussa sött

  19. 10 mars 2011 kl. 11:18

    Underbart att hitta din blogg !!! behövde den nu känner jag!
    kram betty

    • 16 mars 2011 kl. 19:55

      bettan: välkommen hit och lycka till på din resa.

  20. 03 april 2011 kl. 18:21

    läs,förstå och ta till er..lösningen på moderna sjukdomar är enkel, men det tycker inte läkemedelsbolagen att ni ska veta….

    http://gluten-celiaki.blogspot.com/2011/03/neurologiska-problem-vid-celiaki.html

  21. 15 september 2011 kl. 8:53

    Hej ! tack för infon, intressant o läsa andras upplevelser och tankar kring något man lever med själv. Jag har själv Adhd/tourettes med Bipolär sjukdom typ 2. 🙂 fick diagnoserna för runt 1.5år sen.

  22. 27 februari 2012 kl. 16:55

    Bipolär sjukdom + adhd + Aspergers å lite annat skoj som eventuellt relaterade EDS/HMS och diverse överkänslighetssyndrom = genetiskt missfoster? 😉

  1. 07 februari 2011 kl. 20:00
  2. 17 januari 2012 kl. 22:02
  3. 13 december 2012 kl. 13:40

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: