Hem > leva med adhd > ADHD-medicin eller inte

ADHD-medicin eller inte

Det här med om man ska börja medicinera sin egen eller sitt barns ADHD är ingen enkel fråga, tycker jag. (Fast det finns säkert andra som tycker tvärtom: att det är ett lätt val och inte särskilt dramatiskt.) Är man vuxen är det ju ”lättare”, för då handlar det ju om ett beslut som man gör både vad gäller sin egen kropp och framtid. Man är färdigutvecklad kroppsligen, hjärnan har mognat klart, man har livserfarenhet  och förhoppningsvis en del insikter om sin ADHD. Som vuxen kan man läsa på, prata med sakkunskapare och kanske andra ADHD-personer. Man kan väga för och emot och sedan ta sitt beslut – och sedan ändra sig. Beslutet är ju inte för livet.

När jag fått min ADHD-diagnos (vilket jag fick i mogen ålder) var mitt läge för att fatta rationella beslut inte det bästa tänkbara. Jag befann mig i ett utmattningstillstånd. Föreställ er att försöka läsa på och försöka hantera fakta kring sin diagnos, när man knappt kan läsa en rad och komma ihåg vad man just läst, samtidigt som man har en flerfilig motorväg i huvudet. Överhuvudtaget tanken på att någon skulle medicinera mig väckte ont blod. (Inte för att jag har väldiga principer kring att inte ta medicin. Jag tar huvudvärkstablett när jag har ont i huvudet.) Det handlade mer om att här skulle ingen komma och säga hur jag skulle göra. Kan själv! Dels var diagnosen allt för ny och jag befann mig i ett slag förnekande och dels hade jag svårt att lämna över ansvaret för mitt väl och ve till en psykiatriker: en okänd person och vars yrke jag hade fördomar om. (Ville inte bli manipulerad och ”lurad”. Dessutom var det ju egentligen inget ”fel” på mig 🙂 .)

Till slut förstod jag att jag inte var unik eller den första som reagerat så. Jag rekommenderar verkligen dig som befinner dig i denna situation att läsa Bob Seays beskrivning av hur han tänkte och gjorde. Den enda skillnaden mellan hans och mina tankar och erfarenheter, är doktorns sätt att agera. Min första doktor stövlade auktoritärt på, pratade över huvudet på mig, hade inställningen att veta bäst (särskilt hur illa det skulle gå om jag inte tog medicin) och detta gjorde mig rejält förbannad. Bob:s doktor verkar ha förstått vilken process detta är – att det tar tid att komma framåt och få insikter.

Vet inte varför det här med ADHD-medicinering behöver vara så tabubelagt, egentligen. Finns det medicin som kan hjälpa, så vore det dumt att inte ta den. En som har diabetes tar insulin, annars dör han. Finns inte så mycket att fundera över. Men med ADHD-medicin är det ju så att den inte bara ger funktion, t.ex hjälp att kunna koncentrera sig, minnas, slippa vara så impulsstyrd, kunna reglera hur aktiv man är osv. En annan effekt är ju att den faktiskt är beteendeförändrande och det är detta som skapar diskussioner. Speciellt när det gäller barn. Barnen blir ”snällare och lydigare”. Det är ju inte riktigt sant, men man får möjlighet att styra upp sig själv på ett annat sätt: ta kontroll över t.ex vad som hoppar ut genom munnen och inte följa impulsen att be tetiga typer dra åt helvete pronto, utan istället tänka ”vilket pucko – ja, ja honom struntar jag i. Han är luft ”. Man får faktiskt den friheten: att styra över sig själv och få distansen till sådant som man inte vill låta störa en – om medicineringen är lyckosam, vill säga. (I alla fall med CS.)

Så vad är mitt råd egentligen när det gäller ADHD-medicin eller inte? Är du vuxen: prova. Strunta i principerna. Man måste våga för att vinna. Men ha realistiska förväntningar. Tro inte att ADHD-medicinen löser allt. Den är ingen quickfix. Man ska inte tro att man aldrig mer kommer att känna sig trött, sur, okoncentrerad. För så har det ju vanliga ”normala” människor med. Samtidigt som man tar ADHD-medicin måste man jobba med att skapa rutiner, lära sig hantera tid, stress, människor, situationer och skaffa hjälpmedel som får det att fungera. Dessutom tar det tid för hjärnan att vänja sig vid att dopamin- och noradrenalinflödet ökar. Det blir annorlunda och kan vara svårt att vänja sig. En del gillar inte att de förändras- de tycker att de slutar vara sig själv. Så har det inte riktigt känts för mig.

Jag är alldeles övertygad om att det är fel att ha för bråttom med doshöjningar – att skjuta doseringen i höjden på kort tid. Har doktorn bråttom, höjer veckovis och pratar om något magiskt som ska hända vid rätt dos – ta detta med en nypa salt. Ha tålamod (ja, jag vet att det är svårt när man har ADHD).

(Följande gäller vuxna:) Läs bipacksedeln om biverkningar, men gå inte runt och var inriktad på ett värstingscenario. Ge inte upp om du får biverkningar. En del går över. T.ex magont, muntorrhet, dålig aptit, svårt att sova osv. Värre är det om man blir aggressiv, får ångest, hjärtklappning, förhöjt blodtryck och puls eller allergiska reaktioner: utslag, börjar tappa håret osv. Vissa bieffekter går att behandla. Man kan få medicin som hjälper en att sova, blodtrycksmedicin, pulssänkande osv. Är biverkningarna små kanske man helt enkelt får leva med dem, precis som med andra mediciner. Då får man pröva något annat. Så här är det. Själv har jag ätit de sorter som finns på marknaden, fått ordentliga biverkningar, bytt märke, bytt medicinsort helt och hållet (för att den inte gav tillräckligt) och slutligen återupptagit en tidigare ADHD-medicin med kompletterande mediciner mot biverkningar.

Mot bakgrund av egna erfarenheter på medicinområdet och pga att det inte finns tillräckligt med långtidstudier på ADHD-mediciner, har jag en lite annan inställning till det här med ADHD-medicin och barn – för att de ännu inte vuxit klart. Där tycker jag att det är vettigt att använda försiktighetsprincipen. Då är det mer som ska till för att man ska säga ja, tycker jag

Hos Läkemedelsverket kan man läsa om rekommenderad behandling av ADHDoch de studier som finns tillgängliga. En färsk studie MICADHD_Raine_ADHD_Study_report_022010 om effekterna av ADHD-medicin på barn (som jag själv inte vill dra för stora växlar av än) säger att CS-medicinering inte ger några förbluffande effekter när det gäller resultat i skola, psykisk hälsa osv. Frågan är hur barnen som äter ADHD-medicin presterat och mått om de inte ätit medicin? Det kan vi ju inte annat än gissa.

Läs gärna också Mias inlägg om ADHD-mediciner och berätta gärna för henne om era erfarenheter.

Advertisements
  1. pärlbesatt
    08 mars 2010 kl. 19:25

    Vilken märklig tajming… Jag hade inte tagit Metamina på många månader när jag bestämde mig för att se hur det funkade om jag tog det idag.

    Mycket för att jag läser en bra bok om tonåringar och vuxna med ADHD och den som skrivit skriver så mycket om vinsterna med medicinering.

    Svårt det där, när man har svårt att väga för- och nackdelar med medzen, för att såväl plus- som minussidan väger så tungt. Och då talar jag inte om principer utan just biverkningar och även verkan som blir … fel, som hos folk som blir _väldigt_ mycket aspigare när det adhd-iga är dämpat av medicin.

  2. 09 mars 2010 kl. 18:26

    Ett halvår efter sonens diagnos började vi med medicin och den har gjort stor nytta, fattar inte nu hur jag orkade…Medicin och resurs i skolan har gjort underverk, han klarar sig inte utan någondera. Medicin kan inte ersätta hans resurs och vice versa. Får jag själv diagnos kommer jag nog att prova medicin.

    • 10 mars 2010 kl. 18:43

      SmulAnn:
      Long time no se. CS-medicin kan verkligen vända på steken direkt. Så upplevde jag det. Och ni verkar ha hittat fram till något som funkar. Det verkar som om ADHD:n kan växa bort. Vet inte hur det är med det, men vissa barn när de blir större tycker att de kan klara sig bra utan. I alla fall om man får tro denna mamma.

  3. Annika
    10 mars 2010 kl. 16:07

    Antingen lever man efter devisen att det räcker att se så långt som näsan räcker eller så tar man lärdom av vetenskapsteori och hur det ser ut i läkemedlesindustrins historia. Hur medicin man trodde inte skulle skada i långa loppet i själva verket inte alls var bra. Eftersom det inte finns någon forskning på långtidsanvändning eller vad medicinering gör på ett växande barns hjärna skulle jag som förälder vara väldigt skeptisk. Det är ett stort ansvar att ge en medicin som faktiskt förändrar den kemiska balansen i hjärnan…på ett växande barn. Tycker faktiskt att det är helt vansinnigt.

    Det är bättre att förändra saker kring barnet istället, sånt som är stressande och inte bra. Skolpedagogiken som ska passa alla passar inte alla. Inte ens Einstein. Men hade Einstein fått serotoninhämmare för att öka på den egna serotoninproduktionen eller amfetaminpreparat kanske inte relativitetsteorin hade funnits i dag. Bara som ett lite överdrivet exempel. Den pedagogik som våra barn ska lära sig saker på idag är inte speciellt pedagogisk. Det är där det finns saker att göra och förändra! Inte medicinera barnen för att de ska passa i ett system som inte är bra med för stora klasser (av kostnadsskäl), för få lärare…etc

    Vad det gäller Metamina och liknande mediciner, framförallt amfetampreparat, så vet man så mycket idag att det uppstår en tillvänjning efter ett tag. Dosen måste höjas eller att man tar paus i medicineringen. Den mångåriga forskning som gjorts tidigare kring droger visar också att ett relativt lågt intag av amfetamin under en längre tid ger biverkningar, i värsta fall psykos. Antingen om intaget är kraftigt vid en engångsdosering kan psykos utvecklas men framförallt gäller det även en relativt låg dos under lång tid. Läkemedelsföretagen som säljer Metamina verkar inte ha tagit del av den forskningen och deras egen bygger inte på långtidsstudier. Deras studier på människor är bara runt cirka 2 år.

    Och skulle en patient utveckla psykos hävdar de plötskigt att det måste bero på att det redan fanns en underliggande sjukdom och ordinerar då bara neuroleptika. Snabbt sätter man ytterligare diagnoser som t ex bipolär, adhd-psykos (som är ett kontroversiellt helt nytt begrepp som inte alla läkare har hört talas om än) eller diagnostiserar adhd patienten som schizofren. Att problemet skulle bero på medicinen vill man absolut inte medge (trots den forskning som kommit fram till att det är resultatet av långvarigt intag) så den negativa statistiken kring dessa mediciner sopas snabbt under mattan. Tyvärr är det så här det ser ut nu. Men det kommer att komma en backlash på den här medicineringen och i USA kommer säkert stämningarna mot läkemdelsbolagen och psykiatiker hagla. Kanske till och med från föräldrarna själva när de ser hur de går för deras barn.

    • 10 mars 2010 kl. 18:38

      Annika:
      välkommen hit med din långa och engagerade kommentar. Du gör mig nyfiken. Hur har du kommit fram till dina ståndpunkter? Har du egen personliga erfarenheter av ADHD och ADHD-mediciner? De här sakerna du berättar om tillvänjning, utvecklandet av psykoser – var har du hittat dessa uppgifter?

  4. 12 mars 2010 kl. 15:14

    Dottern har provat medicin, men för henne har det inte gjort så stor skillnad. Alla våra förändringar i tänk runt henne och stöd till henne har däremot gjort väldiga skillnader. Nu är hon hypoaktiv och inte hyperaktiv och det är ju väldigt stor skillnad där. Vad jag vill säga egentligen är att, min dotter har tagit astmamedicin hela sitt liv eftersom hon utvecklade svår astma och allergi redan som spädbarn. Den medicinen innehåller cortison som gör bland annat att längdtillväxten hämmas en aning och kanske finns det andra biverkningar, fast där har det aldrig varit någon diskussion eftersom man menar att den är livsviktig. På samma sätt kan Conserta eller Ritalin vara livsviktig för barn och vuxna för att få ett fungerande liv. Så vad jag tycker, trots att min dotter då inte äter medicin (för tillfället i alla fall) är väl ganska klart, antar jag.

    • 13 mars 2010 kl. 16:46

      Alla har lättheter:
      Jag förstår hur du menar. Det är så många faktorer som spelar in. En sak som jag funderar över är om barn/unga verkligen kan” förstå”/känna/sätta ord på biverkningar.

  5. antigone38
    13 mars 2010 kl. 2:52

    Vet att du ”var på mig” tidigt om mina fysiska problem som jag prompt slog ifrån mig… Slutade i katastrof för min del….och visst var det biverkningar. Blev bättre redan 2:a dagen jag trappade ner från Concertan.
    Kanske skulle lyssnat tidigare?! Jag var förespråkare- med betoning VAR…jag har läst på mera sen jag blev så sjuk.

    Ser resultaten på mina två barn och de är goda. MEN samtliga runt barnen (tonåringarna) på BUP är ”bestämda” med att det inte behöver vara eb livslång behandling utan meningen och målet är att finna strategier att klara sig utan. Låter tryggt i mina öron iaf!

    För övrigt gällande mina ”tidigare” biverkningar som sänkte mig enormt, ambulansfärder, svimningar osv osv…
    Trappade ner för 2.5 vecka sig….men sen igår har samma biverkingar återkommit. En annan sak är att jag för första gången är helt ångestfri sen min dossänkning. Förut kunde jag vissa dagar krypa ur skinnet av ångest.
    Men trots en svårt belastande livssituation som råder existerar ingen ångest. Oro? Ja. Men har upptäckt att det inte är samma sak.

    Vill tacka dig Genrep! Verkligen innerligt!
    Kram

    • 13 mars 2010 kl. 16:38

      Antigone/Lina:
      Jag tror faktiskt att vi alla hjälper varann, genom att berätta just om erfarenheterna. Och du har ju två bitar att medicinera. Faktum är att vi måste lära oss för att visa doktorerna vägen – för alla är inte lika bra på medikamenter. Och dessutom är detta med att man upptäckt att vuxna har ADHD något är relativt ”nytt”. Det var i alla fall väldigt nyttigt att vara på NPF-forum i helgen och höra andras historier och erfarenheter. Många engagerade morsor kan väldigt mycket och står på sig mot vården, på alla möjliga vis. Lätt att fastna i det bara och inte ta sig ur. Må gott och ta en dag i taget. Jag vet att du har det kämpigt.

  6. 13 mars 2010 kl. 14:26

    Som vanligt är ditt inlägg läsvärt, för många. DU skriver fantastiskt bra. Om du vill så kan du läsa vad storsonen min själv tänker kring mediciering. Här

    Vänliga Fjällhälsningar

    • 13 mars 2010 kl. 16:47

      Fjällmor: tack för att du/sonen delar med er.

  7. Anna - Maria Andersson
    05 januari 2011 kl. 18:57

    Man ska alltid läsa in isig på det finstilta och inte svälja vad en läkare säger, en av de mer kända biverkningarna på concerta är de facto psykos och det håller nog de fletsa läkare tyst om skulle inte du göra det om du befann dig i den positionen?

    • 06 januari 2011 kl. 14:01

      Anna-Maria: självklart ska man sätta sig in i och överväga varför man tar en medicin oavsett vad den är till för. Så kallade ”fett/kolestorolsänkare”, statiner, är också läkemedel som diskuteras pga sina biverkningar. För mig är det självklart att föra en kritisk diskussion med min läkare och ställa frågor. Problemet är att alla psykiatridoktorer i landet (och speciellt utanför storstäderna) inte är kliniskt erfarna när det gäller att medicinera ADHD, Aspergers m.fl neuropsykiatriska diagnoser. Och det där med psykos som du nämner: att inte äta ADHD-medicin kan också leda till psykiska problem. Samsjukligheten med psykisk sjukdom för oss som har ADHD är stor. Det hänger ihop med det allt för ”öppna spjället” – att vi inte kan sortera bort intryck.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: