Hem > leva med adhd > Tyck och tänk kring NPF-Forum 2010

Tyck och tänk kring NPF-Forum 2010

Som ni vet har jag varit i Uppsala på Riksförbundet Attentions vart annant-års konferens NPF-Forum i helgen. Eller snarare: jag deltog under fredagen och det blev alldeles tillräcklig in- och output för min del. Mingel i utställningshallen varvades med föreläsningar inom olika neuropsykiatriska områden. Flera ”profiler” inom NPF-världen fanns på plats? Bl.a såg jag, Anna Kettner, s-politiker (ADHD), Lotta Abrahamsson pedagogisk handledare och föreläsare (ADHD/AS), Henrik D Ragnevi ordförande för Attention Göteborg (AS). Och så klart det tyngre gardet av specialister, t.ex Ylva Ginsberg psykiater och specialist inom neurospsykiatri vid Huddinge sjukhus samt projektledare för kriminalvårdsprojektet i Norrtälje och Henrik Pelling, psykiater vid BUP-kliniken i Uppsala.

Självklart som det brukar vid sådana här tillfällen är det många som känner varann eller återses kring erfarenheter och hjärtefrågor. Nyttigt utbyte så klart. Samtidigt kan jag känna den för mig lite kusliga sektkänslan (ja, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka fenomenet). Det är ju så här när en grupp människor har ett stort intresse och engagemang kring något vad det än må handla om. (Jag tänker ideologiska, religiösa eller politiska konvent som exempel.) Då finns starka känslor med och det är lätt att den som inte blir med är emot. Jag återkommer till denna tråd lite längre ner.

Parallellerna till sekttanken är kanske fler än man kan tro 🙂 Ett intressant exempel var när Mats Eriksson från Attention Södertörn ställde sig upp och vittnade om hur en ADHD-diagnos och behandling hjälpt honom bort från ett kriminellt liv. Det berättade han i samband med att kriminalvårdsprojektet i Norrtälje fick en uppföljning på Fyrishovs stora scen. Mats var med vid projektstarten för tre år sedan och för att berätta för de fångar som skulle delta om hur hans liv fått rätsida med hjälp av de verktyg han fått efter sin ADHD-diagnos. Han underströk att ADHD-medicin inte ensamt hjälper, men att den är en viktig del i att kunna lugna suget och jakten på kickar. Att äntligen kunna sitta hemma och slappa. Fångarnas reaktion (enligt Mats), efter att ha lyssnat på honom, Ylva Ginsberg m.fl: ”Är ni en sekt eller?” Vi i publiken skrattade gott, eftersom många delar de positiva erfarenheterna med att få diagnos och behandling/terapi: ett svar på varför vi är annorlunda och inte funkar, liksom verktyg för att kunna få till en bra vardag. Vi är ju många som kan berätta för andra (vittna om man så vill) om hur det blev för oss. Andra som gått med i AA, AN eller någon rörelse där man som en del av processen och sammanhållningen lämnar vittnesbörd om det förändrade livet.

Kriminalvårdsprojektet i Norrtälje var också anledningen till att Riksförbundet Attention gav utmärkelsen Årets ljus till Lars Nylén, generaldirektör vid Kriminalvården och Ylva Ginsberg, som också är forskare vid Karolinska Institutets institution för klinisk neurovetenskap. Här kan du läsa mer om en del av resultatet. Forskningsutvärderingen har inte lagts fram ännu, men kommer snart.

Barnpsykiatriker Henrik Pelling föreläste vid konferensen om kopplingen mellan bipolaritet och ADHD. (Detta skrev jag om i ett inlägg alldeles nyligen.) Han berättade att i USA ligger man verkligen i framkant när det gäller denna forskning. När det gäller diagnosticering sa han att det gäller att ”skala löken från rätt håll”. Dvs ha på sig rätt typ av glasögon för att kunna urskilja vad som är vad och vara öppen för annat än ”bara” ADHD hos barn. Bipolaritet syns redan i skolåldern menar han. Tio procent av ADHD-fallen utvecklas till bipolaritet. Pelling sa också att det inte finns något som visar att en behandlad ADHD, minskar risk för att bipolär sjukdom debuterar. Mest intressant tyckte jag det biologiska spåret var i Pellings utläggning. Alltså det här med att man nu vet de olika generna för olika neuropsykiatriska funktionshinder och psykiska sjukdomar. Henrik Pelling, som ju är en äldre doktor, hade en ödmjuk inställning till det här med diagnoser. ”Vi har gjort fel på vägen. Vi är bara i början på något och det är mycket vi  inte förstått”, sa han. Härligt var också hans inställning till föräldrar och patienter, som han tyckte kunde lära doktorer ett och annat. ”Ni måste fortsätta tjata” tyckte han, när doktorer ”inte” vill skriva ut vissa mediciner. T.ex melatonin till ADHD/bipolärabarn som har svårt med insomning. Istället skrivs Cirkadin ut som han menar bara passar äldre människor.

Rickard Bracken, projektledare vid Handisam, föreläste under NPF-Forum 2010 om det pågående attitydprojektet (2010 och 2011) där målet är att förändra vanliga missuppfattningar och attityder kring personer med psykiska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Framför allt handlar det om att ändra den negativa bilden hos allmänheten. (Ni vet: vi och dom-tänket.) Men också bilden hos arbetsgivare. Jag önskar verkligen Rickard och hans kollegor lycka till – för det behöver de. Det här är ingen enkel sak. Framför allt tror jag att arbetsgivarna är den svåraste nöten att knäcka. De tänker ekonomiskt. Humankapitalet är trots policys om allas lika värde, något man lämnar därhän i anställningssituationer. Människor får inte kosta organisationen – de ska bidra till effektivitet. Något vi med NPF kanske inte i alla situationer kan leverera. Vi sjukskrivs oftare. Och vi behöver dessutom en speciell arbetsmiljö och situation för att prestera på topp. Allt fler unga med diagnos ska ju ut på arbetsmarknaden: alla 80-talister och 90-talister. Hur kommer det att gå för dem? Är de redan stämplade? Roligt är i alla fall att attitydprojektet fått med sig stora arbetsgivare som bl.a ICA-koncernen, IKEA, MAX.

Projektet väcker många funderingar liksom det här med vem som har rätt att säga hur det egentligen är. Jag är lite rädd att man på vanligt reklammanér förskönar bilden av oss. Det vill säga säger att det egentligen inte är något fel på oss – för det är det ju. Vi är inte som folk är mest! Jag vill inte få en ny etikett: varken bli kategoriserad som en s.k slarvmaja (ni vet som ADHD-kvinnor.se brukar beskriva sig själva) eller som den syniska serietecknaren Sara Granér brukar uttrycka det: lugn, det är bara lite AIDS (översatt lugn, det är bara lite ADHD). Finns anledning för mig att återkomma till detta.

Jag tänker också en del på konferensarrangören och intresseorganisationen Attention som har sitt mål och sin agenda. De vill sprida kunskap om våra neuropsykiatriska funktionshinder och så klart också jobba med attityder. Detta gör att det, precis som i andra organisationer, inte riktigt finns plats för många oliktänkare. Jag irriterar mig faktiskt på den politiska korrektheten. Jag tror inte vi som grupp gynnas av att bilden av oss blir sterotyp (samtidigt är det svårt att informera om oss som grupp om man inte generaliserar).

Vi har ju problem på en rad områden: vi funkar t.ex inte så bra i grupp och inte i vissa struliga sammanhang. Våra funktionshinder ställer till det på arbetsplatsen och i familjelivet – så är det bara, om vi inte får rätt förutsättningar. Det finns inte bara lyckliga slut. (Jämför med detta med mitt tidigare inlägg om vad man får och inte får ge för bild om oss kvinnor med ADHD i adhdkvinnor.ses forum. Ni minns säkert Linas avstängning från forumet.) Jag kommer att fortsätta det här spåret här i min blogg känner jag. För det finns mycket att gräva i.

Advertisements
  1. 15 mars 2010 kl. 22:59

    Jag tycker att du tar upp många intressanta trådar i ditt inlägg. Jag håller med dig i det att man nästan känner det lite sektaktigt och det var nog en av orsakerna till att jag inte åkte detta året. Tack för en sammanfattning, för jag är övertygad om att mycket intressant och viktigt avhandlades på konferensen. Hälsningar Malene Larsen.

  2. pärlbesatt
    16 mars 2010 kl. 15:32

    Jag blev lite tagen när jag läste din text och insåg att Shit, jag känner igen alla namn…. En känner jag, en har jag träffat, en har jag pratat med på forum, en har jag hört föreläsa och hade blivit en kollega om jag hade fått ett visst jobb osv…

    Jag- insnöad, eller npf-världen, en ankdamm? Eller båda?
    Tack för inlägget, det gav mig en tankeställare.

    • 16 mars 2010 kl. 16:53

      😉 Insnöad eller ankdam? Man kan verkligen undra.

  3. 17 mars 2010 kl. 21:55

    Jag blev lite stum….rörd…glad åt hela inlägget. Det där med att USA ligger så långt före har jag följt länge, framförallt gällande samjukligheten eller avgränsningen med ADHD/Bipolär. Idag, i USA, finns det utredningar som kan åtskilja vilket som är vad- eller både och. Har en rapport i datorn, gjord på Yale University för bara kort tag sen där man framtagit metod som rör teta-vågor kontra alfavågor….ADHD har kopplingar som går att utläsa via dessa- vilket skulle kunna utesluta ex ADHD-delen och inrikta sig på ex Bipoläriteten.

    Mitt första riktiga minne från en djupare depression är runt 6 år gammal…. Från jag var 9 år….hade jag tydliga hypomaniska skov där jag gjorde samma saker som idag….skriver, målar osv osv…. Jag har mycket att berätta om detta. Massor. Idag har jag börjat finna strategier som fungerar som mildrar- om jag får möjlighet till få vara ifred då och då.

    Mina äldsta barn har samma drag, tydliga- och deras läkare vet om det, men man är försiktig att sätta in bipolär-meds i unga år. MEN….jag får ständigt vara vaksam gällande ADHD mediciner- som kan få igång det maniska…sonen drar iväg ibland- men sysslar med samma som jag…..skriver skriver skriver. Diskusionerna går kring om man borde fokusera på den bipolära delen i första hand. ADHD som sekundär.

    Imorgon börjar jag om från början igen med ny översikt av hela min utredning….ngt stämmer inte.
    Mina svängar är snabba, kommer oftare (delvis pga av livspressen runt om)…. För min del som lever i det dagligen, som minns, som har dagbäcker från mycket unga år….finns det ingen tvekan om bipoläritetens vara hos barn och ungdomar.

    Dottern var 6 år när jag en kväll stod och såg på henne när hon satt i säng och lekte. När hon såg mig upptäckte jag så klart att hon hade mycket mer ledsna ögon än vad barn i den åldern borde ha….detta var under en bra tid i vårt liv. Hon har samma mönster idag som då- fast med tydligare toppar och dalar.

    Din sida ger mig mycket. Jag har inte vågat skriva så öppet om det här som jag hade velat- blir sårad av kommentarer kring hur jag ”borde” göra osv. Är inte så där kaxig när det kommer till kritan. I min värld är du förbannat modig- för du tog dig till konferensen och vågar möta andra och ser på ”alltet” med väldigt objektiva- men med ödmjuka ögon. Innerst är jag nog en lite räddhare.

    Tack för fint, informativt- och för mig rakt-in-i-hjärtat inlägg.
    / Lina

  4. 17 mars 2010 kl. 21:59

    Slump eller ej….kom gärna in och läs dagens inlägg i min blogg. Handlar om just synen och bemötandet oavsett ålder när man har diagnoserna. Jag tror att det kan upplevas värre för en tonåring, men kränkningen är densamma. Du får gärna länka till inlägget om det tillför något. Ha en fino kväll!

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: