Hem > familjeliv > Påskledig Genrep

Påskledig Genrep

Har tagit lite ledigt, därför har det varit stiltje här. Datorn får stå och samla damm, för jag umgås med familjen, slappar och hämtar lite livsluft. Men jag återkommer snart igen med ett inlägg bl.a om problemet vi som har ADHD har med att kunna automatisera. Dvs att klara rutinartade uppgifter som egentligen inte kräver någon speciell eftertanke eller koncentration att få till för den som inte har vårt funktionshinder. Det är ju just de enkla sakerna som kan vara svårare för oss att klara av, för att vi dras med ett taskigt arbetsminne och tappar tråden, när vi sysslar med något.

Har du läslust kan du spana in Björn Liedens inlägg om som heter: Psykodynamisk terapi skadar ADHD-patienter. Björn skriver inlägget med anledning av en artikel i Läkartidningen signerad välmeriterade svenska läkare och psykologer. I artikeln säger de följande: ”Sammanfattningsvis har studier av psykoterapi för vuxna med ADHD visat att behandlingens innehåll är avgörande för behandlingsutfallet. Vissa typer av psykoterapeutiska eller psykoedukativa insatser kan till och med vara skadliga, trots goda intentioner”. Så här tycker Björn om detta: ”Den slutsatsen är viktig därför det är mycket ovanligt att biverkningar/misslyckanden redovisas vid psykodynamisk terapi.” Jag har varit inne på precis samma sak. Att t.ex gå i parterapi hos en psykolog som inte kan något om neuropsykiatri, när den ena har en obehandlad ADHD, är helt förkastligt enligt min mening. Det är att börja i helt fel ände.

Ta hand om er! Återkommer snart.

Annonser
Kategorier:familjeliv Taggar:, , ,
  1. 01 april 2010 kl. 20:09

    Snöiga påskhälsningar till kloka Du!

    /Fjällmor

  2. 06 april 2010 kl. 18:49

    Men det är ganska illa att gå i vilken form som helst av terapi och dessutom äta mediciner för något man inte hade. Så det gäller väl inte bara psykoterapi?!

    • 07 april 2010 kl. 7:15

      Tristessan:
      Nu får du förklara hur du tänker ett steg längre. Att äta medicin för en sjukdom man inte har verkar ju dumt och ganska så självklart att man inte ska.

      Det jag försöker säga om parterapi i detta fall är att den måste ta hänsyn till att den ena personen har ett funktionshinder som påverkar beteendet ofrivilligt. Har man ADHD är det inte bara att ”skärpa sig” när det gäller de fel man gör mot sin partner. De är oftast oavsiktliga och sker snabbt och impulsivt, utan någon som helst eftertanke. Vi är i nuet: saknar både bromssträcka och förrum till eftertanke. Om man inte förstår hur funktionshindret fungerar eller tar hänsyn till det i en terapiform, går det galet. Funktionsmedvetenheten är allt skulle jag vilja säga och starten på att kunna förändra – efter förmåga och beroende på vilket övrigt stöd som finns (t.ex medicin, hjälpmedel). Att leta efter orsaker i barndomen, hjälper t.ex inte att förändra bieffekterna av ett funktionshinder. Bättre att fokusera på funktion/ickefunktion och lösningar, både var för sig och tillsammans.

  3. 07 april 2010 kl. 10:44

    Skall se om jag får i hop fler steg nu.
    Jag tänkte inte om parterapin utan egen terapi, att den kan bli fel/skadlig i fall det är fel terapeut, fel form av terapi för patienten just i det skeendet av livet osv. Jag undrar varför de menar att just psykoterapi är skadlig som behandling eller menar det bara för parteapi där en har adhd?

    Och med mediciner så menar jag bara att läkarna har ganska stor experimentlusta, så det är inte alls så självklart att man får någon som är för diagnosen man fått. Jag har i alla fall fått mediciner mot det mesta psykiska och tycker mig se det samma hos många andra.

    • 07 april 2010 kl. 17:14

      Tristessan:
      Artikeln säger ungefär så här: rätt sak på rätt plats. Vissa terapeutiska insatser passar bättre vid vissa situationer, tillstånd och trauman. Det finns ju olika tänk bakom olika terapiformer. Allt handlar ju om vad terapeuten försöker åstadkomma (målet man har med terapin) och om metoden passar. En viss sorts hus kan t.ex inte byggas med fel sorts konstruktion eller material, en viss sorts hår klarar inte att klippas i vissa frisyrer, silke kan inte tvättas i 90 grader osv.

      Att man använder patienter som medicinska försökskaniner, utan att veta vad man riktigt gör – det är faktiskt ingen erfarenhet jag har. Jag tror att det är så att det en patient kan uppfatta som exprimentlusta, kanske för en annan känns som att doktorn försöker vara kreativ och okonventionell i att hitta fram till en medicinblandning som till sist hjälper en viss person. Vi är ju alla kemiskt olika. Men jag kan hålla med om att doktorer precis som andra yrkesgrupper är olika duktiga och erfarna och inte minst olika bra på att samarbeta med sina patienter. Alla är inte bra på att vara pedagogiska, skapa dialog, delaktighet och trygghet. Och det är viktigt för behandlingen, i sig: att våga lita på doktorn. Då kan man ta medicinmisslyckanden med jämnmod (inte se det som en personlig kränkning eller lek med ens liv). Litar man på någon vågar man ta steget att prova ytterligare sorter. Kanske en utopi?

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: