Hem > leva med adhd > Fixa struktur på jobbet – går det när man har ADHD?

Fixa struktur på jobbet – går det när man har ADHD?

Fler än jag med ADHD har funderat över detta. Svaret på frågan är att visst går det. Jag skulle personligen inte överleva utan yttre ordning och reda. Det räcker bra med den röra av snabba impulser och flerfilig tankeverksamhet som pågår i min hjärna dagligen (om jag inte tar min ADHD-medicin).

Jag har ett jobb (hurra, eller vad man nu ska säga. För det är många med ADHD som står utanför arbetsmarknaden av olika skäl). Jag har lyckats skaffa mig ett yrke som jag faktiskt är rätt bra på. Tidigare hade jag ett annat mer praktiskt yrke, som jag också var bra på. Men jag bytte bana någonstans i 30-års åldern, och pluggade vidare till det jag egentligen ville bli från början.

Jag arbetar på ett kontor. Dit jag går varje dag. Där finns mina kollegor, som jag tyvärr måste kumpera ihop med (fast snart ska jag få egen kuppé). Jag trivs med mina arbetskamrater, men minikontorslandskap är förödande för min koncentrationsförmåga. De stör mig och jag är fena på att störa dem. Datorn är mitt främsta arbetsredskap, liksom telefonen. I mitt jobb ingår en hel del projektledning, konsulterande och att skriva en sjuhimlans massa text. En fördel är att ha huvet väl påskruvat och att ha god ordning på grejorna.

Typiskt för många av oss med ADHD är att det är så svårt att fokusera på en sak i taget  till dess att man kommit i mål med vad man ska göra. Det kan t.ex vara svårt att rikta uppmärksamheten bara på det som är viktigt i en situation eller en text och sortera bort sådant som inte alls har med saken att göra. Allt blir liksom lika viktigt och man förlorar sig i alla de små detaljerna. Till slut blir det så mycket information att hantera att det blir tvärstopp i maskineriet. Man stänger till sist av helt. Så har det varit för mig. Jag har jobbat och jobbat frenetiskt,  många gånger omständligt och med ”fel” saker som jag inte lagt proportionerligt vettig tid på. Jag förmår inte slarva med detaljerna och att strunta i allt annat som velat ha min uppmärksamhet. Det har känts som om hur många lösa trådar hängt i luften till slut. Panik.

Bra struktur på arbetsdagen och de arbetsuppgifter jag ska utföra är ett måste för mig. Listor som inrutar dagarna är toppen att ha. T.o.m listor som inrutar arbetsuppgifterna 1-2-3…. Lika viktigt för mig är ordning och reda på papper, skrivbord och i skåp och lådor och inte minst bland mapparna i datorn. Det har jag för det mesta och det är ”min” ordning som gäller. Jag kan faktiskt nästan fastna i sorterandet och ordnandet. Tyvärr är det aspergaren i mig som vill ägna sig åt detta, så att annat blir lidande.

Jag har börjat lära mig olika sätt att styra upp sig själv på. Det kan sammanfattas på följande sätt: god planering, fasta rutiner och bestämda tider. Det skapar trygg förutsägbarhet. En sak i taget, ett bestämt kortsiktigt mål och avvägd/ planerad tidsåtgång hjälper mig att komma i mål med uppgifter. Tids- och påminnelsehjälpmedel (automatiskt talande klocka i datorn, memo comai i mobilen, banspelare att prata in på, timer i duschen) hjälper mig att kunna slappna av, fokusera och stänga ute rädslan att missa möten, glömma gå hem från jobbet i tid, ta medicin osv.

Men hur gör man med människorna då, tänker du. De som ringer, mailar, kommer in och ställer frågor helt apropå. De som ruckar på en stackars ADHD-persons alla intentioner att hålla sig på spåret och ha ett fokus. Inte lätt ska jag säga. En fördel är om kollegorna vet om att man har ett neuropsykiatriskt funktionshinder med koncentrationssvårigheter. Man får helt enkelt säga ifrån och ha ett system för när man inte kan bli störd. Gul lapp på dörren betyder t.ex förbjudet område just nu. Fokuserat arbete pågår. Eller så får man jobba när andra inte är på plats: tidigt på morgonen eller sent. Fast det senare rekommenderar inte jag. Risken är att arbetsdagen inte tar slut – att man bara fortsätter och tröttar ut sig. Har försökt.

E-post är ett bra sätt att kommunicera på. Men då gäller det att kunna avstå från att vara konstant uppkopplad. Skrivna frågor eller instruktioner om vad som behöver göras slår alla snabba telefonsamtal och pratstunder i korridorerna med kollegorna. Man blir mer effektiv och fokuserad. Det sociala spelet tar på krafterna – allt det där man måste säga först innan man kommer till pudelns kärna eller för att runda av samtalet på ett artigt sätt. Sådant funkar inget vidare för oss, även om vi kan lära oss (med mycket möda och stort besvär).

Det är också bra för arbetskamrater att veta att plötsliga förändringar i schemat och ostrukturerade situationer inte är det ultimata för en sån som mig. Att det ökar känslan av kaos. Bättre att de tänkt steget längre och gjort vissa förberedelser, innan de släpper bomben om att allt måste ändras. Flexibilitet är inte min starka sida.

Det finns oändligt mycket tips man kan ge om avgränsningar, avskärmning osv. Arbetsterapeuter är personer som kan hjälpa en, när det kniper. Jag har inte haft jättestor hjälp av den jag träffat, för utom på hjälpmedelsfronten. Här kan du dock läsa ett exempel på hur en annan person fixat bra struktur på jobbet med hjälp av sin arbetsterapeut. Känner igen mig mycket i de problem och lösningar hon beskriver.

Annonser
  1. 10 maj 2010 kl. 21:01

    Äntligen delar du med dig av dina tankar! Åh, jag känner igen mig i mycket av det du skriver och hoppas att jag kommer att kunna tillämpa dem när jag tar mig tillbaka till arbetsmarknaden.

  2. mamman
    13 maj 2010 kl. 19:25

    Vad bra du beskriver hur det faktiskt är att ha ADHD i alla situationer. Arbetsplatser jag varit på har tröttat ut mej totalt tidigare och jag har inte arbetat sedan 2003. Tycker att vardagen är en tillräckligt jobbig labyrint att ta sig igenom! Det låter som att du funnit ditt sätt att hantera din arbetssituation på ett fungerande sätt!
    Tack för att du delar med dej!
    Kram..

    • 14 maj 2010 kl. 20:03

      mamman: kul att du är här igen. Jag har lyckats pallra mig tillbaka efter att ha blivit utmattad. Men jag tror aldrig att jag kommer att få den kapacitet jag hade innan. Nåt händer när man går i väggen. Utmattningen ligger liksom på lut hela tiden och boven är ju ADHD:n/funktionshindret, som gör att man måste superanstränga sig hela tiden. Stress klarar jag inte alls. Då låser det sig.

  3. 16 maj 2010 kl. 17:14

    Äntligen hittade jag nu något skrivet om arbetsplatser (och ADHD). Jag har själv nyligen fått diagnos och arbetar heltid. Bara ett fåtal på mitt jobb vet om min diagnos. Något som jag absolut tycker är det värsta är MÖTEN /SAMMANTRÄDEN. Speciellt om jag inte är väldigt engagerad eller intresserad av ämnet. Rena tortyren. Verkligen en ostrukturerad situation, samt påfrestande socialt spel. Har blivit värre och värre med åren.

    Ska följa din blog från nu. kram

  4. 16 maj 2010 kl. 22:47

    Annika: visst är möten terror. Speciellt om syftet inte är tydligt. Eller viljan att komma framåt. Jag har väldigt lite till övers för ritualiserade möten som inte leder någonstans. Men möten kan också ge bra skjuts framåt om man är få, pålästa, effektiva och beslutsmässiga. Inte bara dåligt.

  5. 17 maj 2010 kl. 12:59

    Jag njuter inte heller av möten, om jag inte själv är aktiv. Ofta kan jag bli lite för aktiv, har jag märkt. Då kan jag argumentera hej vilt. Möten som jag inte kontrollerar är värre. Jag försöker styra in dem på: Vad ska göras? Hur ska det göras? Vem ska göra det? När ska det vara klart? Varför ska det göras. Håller med i det andra.

    • 17 maj 2010 kl. 16:58

      La vie et moi: ja, vi har ju svårt att reglera aktivitetsgraden – det är ju det som är en del av adhd-problematiken. Att vara för aktiva och engagerade när vi inte behöver och tvärtom. Jag kan nog bli en mötesterrorist (i alla fall var jag det tidigare) som inte lät folk prata till punkt utan avbröt. Beror så klart på den svårkontrollerade verbala impulsiviteten och att jag var rädd att förlora en god idé/tanke som var på väg att flyga sin kos (lika fort som den kom). Bor även en lite rättshaverist i mig, vissa gånger – som blir envis med principer och att ställa kritiska frågor, som hakar upp flödet. I alla fall på stormöten där alla nickar med och inte bryr sig. Står inte ut, när folk får säga dumheter helt oemotsagda, bara för att alla vill bli klara och gå.

  6. 17 september 2014 kl. 22:33

    Du beskriver mitt liv. I detalj. Allt. Jag är 25, diagnosen 1 år gammal, och jag har övat ett helt liv på att kompensera, hitta strategier för att klara ändå, förtränga, vara lösningsfokuserad – istället för utmattad och överväldigad. Det är en helt ny värld som öppnat sig.

    Helt plötsligt är jag tillåten att känna alla de där sakerna, som inte ens fanns på världskartan för 12 månader. Överväldigad, utmattad efter veckor eller ens bara timmar på högvarv. Avsaknaden av struktur. Och precis som du skriver, vilja/behöva lösa problem utanför mig själv, för att ens kunna fokusera på det jag egentligen har högst på dagordningen.

    Det är en sån lättnad att läsa dina beskrivningar. Allt jag inte än hunnit förstå än mindre formulerat för mig själv – men som jag börjat ana.

    Jag började med att googla – how to take yourself seriously. Att ge sig rätten att ta in signalerna som larmat för döva öron så länge.

    Att sen flytta, nya arbetsuppgiftei, hamna direkt i skarpt läge, deadline runt hörnet, och jag vill rädda världen. För hur ska jag kunna göra det här lilla delmomentet när vi egentligen behöver ordna alla de här sakerna samtidigt. Av tusen goda anledningar & för att slippa fastna i onödan just här igen – i ett nötskal.

    Ja, jag har inte formulerat det än. Men jag gråter halvt av lycka över att min upplevelse inte är påhittad. Att bara kravet om att arbeta fokuserat med tusen störningsmoment och plötsliga nya uppgifter – allt inte är något jag ska kräva av mig själv att hantera ohindrat.

    Tack. Tusen tack och några tack till.

    Tack!

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: