Med sinnen känsliga för allt

Är inne i en dålig period. Försöker göra detta jag gjort så bra under många år: bygga barriärer, hinder, slå lock för öronen och promenera vidare. Faktum är att förmågan att stänga ute allt som vill in, är en form av överlevnadsförmåga för en person med neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD, aspergers m.fl. Och vi har alla hittat på olika sätt (vanligast är alkohol, droger, olika typer av livsåskådningar, sekter osv).

Som barn var jag fruktansvärt känslig för många saker (och jag pratar inte om allergi nu). Musik, tonarter, färger, nyanser, känslor, beröring, rörelser, skådespel, dans, pantomin osv. För att inte nämna allt som händer genom det sociala spelet, språket och mellan raderna. Jag saknar verkligen den starka känsla jag kunde ha för olika saker som barn och tonåring. Frenesi, patos, platonisk förälskelse, förtrollning i stunden. Det kan vara härligt att upplösas i musik, balett, ord och känslor, men det är väldigt krävande att processa allt det som ni andra inte uppfattar – utan era hjärnor bestämmer er för att ignorera (för att de inte ”tillför” något). Man blir utmattad och tvungen att hitta vägar att stänga av. För kanalerna in är så många känselspröten alltid på helspänn. Alltid för mycket – aldrig för lite. Dessutom innebar min speciella känslighet ofta att jag drabbades av någon sorts ångest eller skuldkänslor. Ville väga allt som jag tog emot på olika våglängder på guldvåg och hade otroligt dåligt självförtroende – fast det märktes faktiskt inte.

Nu, trots att min mottagarfrekvens är uppkopplad, är den mera avtrubbad. Den är både på och av. Jag har som vuxen försökt lära mig att stänga av de spontana impulserna – man gör inte som man känner för att göra. Att handla och dras med i känslorna är härligt, men fungerar bara för stunden. Jag måste försöka stänga av för att orka – för även om jag äter ADHD-medicin kan den inte skydda mig mot allt (på gott och ont). Fast ibland saknar jag den fullfjädrade frihet ADHD:ns impulsivitet och stora kreativitet ger. Men inte de trista konsekvenserna.

Som barn gillade jag Barbro Hörbergs texter. Därför bjuder jag er på: Ögon känsliga för grönt. Speciellt tillägnad Lina, Birgitta och Carola.