Hem > leva med adhd > Alltid samma antiklimax

Alltid samma antiklimax

Helger och firanden är egentligen inte min grej. Som midsommar t.ex. Så mycket förväntningar finns på familjehelger. Många vill på inga villkor rubba på traditioner och vanor. Det ska vara som det alltid varit. För mig med bokstavshjärna och innan ADHD-medicinering, brukade firanden förr alltid sluta med en mental kraschlandning. Uppvarvad till max innan egna bjudningar, med höga förväntningar på allt som bara måste fixas och vara på plats. Sedan total tomhet och trötthet när festen/middagen väl startar – en ickenjutning. Vill helst gå och lägga mig. Och framför allt en känsla av overklighet: hur beter man sig nu och vad gör jag här.

Samma upplevelse får jag vid andra tillfällen då man förväntas vara social i stora sällskap, även då man själv inte står som värd. T.ex skolavslutningar. Avskyr det. När eleverna gör sina uppträdanden är jag tvungen att gå ut ur lokalen och panikandas lite. Har svårt att sitta still och framför allt låtsas vara intresserad. Jo, av den egna familjens uppträdanden är jag absolut intresserad, för dem har jag ju en tydlig närhet och relation till.

Det här har jag lyckats dölja ganska bra under årens lopp. Många tycker att jag är en ypperlig minglare, öppen, oblyg, social – en som vet hur man beter sig, kan hälsa och umgås med folk på ett öppet och energiskt sätt. Fast jag har allt mindre ork och lust att genomföra detta (jag ska inte säga spel, för det är det inte) eftersom det på insidan inte känns som det ska. Jag kan inte beskriva det bättre än som en slags overklighetskänsla, parallella världar mellan yttre och inre som inte riktigt har kontakt. Jag är inte riktigt där med känsla, själ och hjärta. Vet inte om ni hajar – känner mig ofta som ett ufo. Har tagit upp detta och andra exempel på situationer med min psykolog, där jag känner mig socialt hindrad. Det här med att känsla och medvetande/handlande inte riktigt är synkade. Inget ovanligt för oss med bokstavsdiagnos. Detta ställer till det i de sociala sammanhangen och gör det svårt att t.ex fungera ihop med resten av familjen när man har ADHD. Det senare kommer jag att skriva en del om i sommar.

Anna Kåver leg psykolog och psykoterapeut, vid bl.a Karolinska institutet och på Akademiska sjukhuset i Uppsala, har skrivit en del om hur personer med olika beteendestörningar kan jobba med relationsfärdigheterna. Helt enkelt bli bättre på att ha bra relationer med andra. Hon sysslar med något som kallas dialektisk beteendeterapi, DBT, är en terapiform som syftar till att förändra beteenden ungefär som KBT: kognitiv beteendeterapi.  Inom DBT fokuserar man på svårigheten att just kunna reglera och hantera känslosvängningar och impulser. Ledorden inom terapiformen sägs vara: acceptans, medveten närvaro, medkänsla och bekräftelse.

Anna Kåver är en stark anhängare till mindfullness – på svenska: medveten närvaro i nuet. Det är också Åsa Nilsonne, som hon skrivit boken ”Tillsammans” med, som handlar just om relationer. Kan rekommendera Åsas egen bok: ”Mindfulness i hjärnan”, för er som vill ha något att läsa i sommar och kanske också försöka ge er på att träna mindfullness. Det finns faktiskt studier på hur mindfullnessövningar påverkar oss med ADHD.

Annonser
  1. 27 juni 2010 kl. 16:57

    visst är det konstigt, andra upplever en som någon med sociala färdigheter mm men själv vet jag att det har ett pris då jag just utsätter mig för dessa upptåg. Mentalt nockad totalt inte där, när man sedan kommer hem så funderar jag tills hundra vad sa vem som sa och varför sas bla bla bla osv i oändlighet. ADHD/ADD tror att de färdigheter som trors om oss beror på att vi är så otroligt bra skådespelare ibland.

    • 29 juni 2010 kl. 22:19

      malix: precis så är det. Vi kan vara bra skådespelare, men det kostar på.

  2. mamman
    29 juni 2010 kl. 18:48

    Jag har själv gått i DBT och det är mycket användbart för oss med ADHD! Dock har jag fortfarande jobbigt med nära relationer. Känner också igen mej i ufo-känslan du beskriver så väl.. Kram på dej!

    • 29 juni 2010 kl. 21:49

      mamman: våra svårigheter kommer nog alltid att vara ett ok – hur mycket vi än lär oss. P & k tillbaka.

  1. 26 juni 2010 kl. 22:39
  2. 02 juli 2010 kl. 5:33

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: