Hem > blogg, leva med adhd > Saknar Witchbitch

Saknar Witchbitch

Sorgligt men sant: nu har ytterligare en av mina bloggfavoriter Witchbitch, alias Birgitta Alvenskogen, dragit ner persiennen och lagt ned sin blogg. Jag sörjer verkligen detta och kommer att sakna henne otroligt mycket här i bloggosfären. Hon har berört mig. (Saknar också Frk F som dragit sig tillbaka som bloggare men låter sin blogg ligga kvar, för att den som vill ska kunna tillägna sig hennes finfina inlägg och tips. Tack hörrni. Ni har lärt mig så mycket och nu känns det faktiskt lite ensamt, tomt och tyst. En annan damptant: tant Rasch, finns fortfarande kvar, men skriver allt mindre om damperierna. Om varför berättar hon här.)

När jag började blogga under 2008, blev Birgittas blogg snabbt en av mina favoriter. Birgitta har precis som jag ADHD – något som förenat våra tankegångar om allt från hur vi haft svårt att passa in i olika sammanhang och gör saker lite annorlunda till ilska över okunskapen och synen på vårt neuropsykiatriska funktionshinder. Vi har känt samma ilska och frustration över vår dinga värld och sakernas tillstånd.

Jag uppfattar Birgitta som en bestämd dam med fötterna på jorden som ingjuter respekt hos läsarna (av somliga kallad ladyn) för både sina ståndpunkter och sätt att uttrycka dem. Hon brukar ibland kalla sig för motvallskärring. (Ni vet väl att kärring kommer av käring – någon man gillar.) För hon är klok och framför allt livserfaren, vår Birgitta – det märks och hon har förmåga att ge hals. Hon har varit med om ett och annat jag inte varit och hon har synat sig själv i sömmarna en hel del och vågat se den inte alltid så fagra verkligheten i ansiktet.

På Witchbitch har hon tyckt till kring fler brännbara ämnen än det som bara rör vår npf-diagnos. T.ex alkohol, sex, jämställdhet, myndigheter, makt, rättvisa, tabloider, relationer, psykiatri m.m. Pang på rödbetan: så här tycker jag – take it or leave it. Birgitta har bemött de som i sina kommentarer tyckt annorlunda på ett respekfullt sätt, tycker jag – även när kommentarsskrivaren skrivit krångligt, långt och bakvänt och det inte helt lätt att förstå vad vederbörande egentligen far efter. Och hon har också haft modet att be de hårdhudade, obstinata och olyhörda dra ditt pepparn växer, när de förtjänat det. Det är faktiskt inte alla som har det modet.

Ibland behöver man ta en time-out. Livet levs ju inte bara här på nätet, utan saker händer i verkligheten. Ibland är de omvälvande och tröttande. Och har man som jag toppat med ämnet ADHD, kanske man tröttnar till slut. En del av skrivandet vi gör kring diagnosens alla sidor sker ju i en process där man försöker hitta sig själv. Tidvis arbetsamt, men efter ett tag en del av den pågående vardagen. Jag hoppas att Birgitta kommer tillbaka i en eller annan form här på nätet. Och hoppas självklart att hon tittar in här hos mig med en eller annan kommentar. Må gott Birgitta!

Advertisements
  1. 27 juli 2010 kl. 23:11

    Trevligt att du är tillbaka! Du betyder för mig vad Birgitta betyder för dig, tror jag.

    • 28 juli 2010 kl. 10:54

      La vie et moi: tack för de värmande orden.

  2. mamman
    28 juli 2010 kl. 18:28

    Trist, men som du skriver finns ett liv utanför också och ibland behöver man paus från diagnoser och allt vad det innebär. Jag är inne i en sån fas nu, där mina diagnoser bara blivit en enda härdsmälta inom mej. Jag vet snart inte vem jag är eller hur jag ska vara eller på vilket sätt jag ska bete mej..

    Ibland tänker jag tillbaka på tiden innan diagnoserna och undrar om jag inte visste mer då..eller? Ja, förvirringen är total och det mesta av detta beror på ett förhållande jag (försöker) ha..

    Birgitta kommer vara saknad och jag hoppas hennes knivskarpa inlägg återkommer en dag.. Kram

    • 29 juli 2010 kl. 8:26

      mamman: förstår hur du menar om detta med före och efter diagnos. Jag tror att det inte bara är funktionsnedsättningen i sig som hindrar oss t.ex i relationer, utan att vi trots att vi vet att vi saknar vissa förmågor som rör till det, försöker låtsas som om vi är ”normala” och ställer samma krav på oss själva som om vi vore det. Och just relationer med familj och partner är ju det som är knepigt, när man har en diagnos inom autismspektrat. Och sedan är ju normala människor också knepiga – med sina ”ryggsäckar” i livet, som format dem. Vi har ju åtminstone något att skylla på 🙂

  3. 30 juli 2010 kl. 17:26

    Åh, tack du rara! Vad paff jag blev när jag tittade in här hos dig. Jag är regelbundet på besök och det kommer jag att fortsätta vara. För du ger mig väldigt mycket, med det du förmedlar i dina alltid välskrivna inlägg.

    Varm och tacksam kram till dig!

    • 30 juli 2010 kl. 20:01

      Birgitta: Tack själv. Du har varit så betydelsefull för många (och kommer säkert att fortsätta vara). Skulle gärna velat träffa dig live. P & K.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: