Hem > leva med adhd > Ibland behöver man en paus

Ibland behöver man en paus

När semestern kom tog jag en rejäl paus. Jag har påtat i trädgården på landsstället, umgåtts med den yngre generationen, rest bort …. Jag tog mer eller mindre semester från bloggandet också och i att gräva inåt. För det är det den här bloggen handlar om att berätta saker för er som jag kommit fram till. Kände att jag behövde stänga av och bara vara. Lade också ned träffarna med min psykolog som jag återkommande besökt sedan 2008. Behövde pausa även där. Våren var tung rent känslomässigt. Ni vet hur det kan vara: man ältar samma tema och lyckas inte komma vidare. Till sist tryter orken. Men jag räknar med att fortsätta lägga kraft på att träna relationsfärdigheter tillsammans med min psykolog i DBT-form.

Det har jag kanske inte berättat, att det inte bara är jag som går till min utmärkt duktiga psykolog. Mannen har deltagit i parterapi, då vi tittat närmare på hur vi fungerar tillsammans, vilka krav mitt funktionshinder ställer på vår relation och hur man ska hantera det.  Är man partner till någon med ett neuropsykiatriskt funktionshinder behöver man utbildas. Man behöver få veta hur funktionshindret påverkar den man älskar och framför allt hur det påverkar relationen – vad som är hönan och vad som är ägget. Vad t.ex det är som gör att personen inte verkar lyssna (det är ju inte en fråga om att dissa någon utan handlar om svårigheter att behålla tråden), de många missförstånden: varför personen misstolkar det som sägs och upplever situationen helt annorlunda, varför det blir konflikter om till synes småsaker, ängsligheten, humörssvängningarna, intensiteten, det stora behovet av kontroll, planering och trygghet – att det som utlovas verkligen händer på avtalad tid, svårigheten att ge och ta och att ta emot kritik, överkänsligheten mot ljud, dofter, beröring och inte minst hur funktionshindret påverkar intimiteten.

Det här är ingen lätt sak: att lära sig förstå, acceptera och helt enkelt gilla läget. Vi NPF:are är oerhört beroende av en partner som förstår och som verkligen orkar dra lasset. Att vara pedagog, vägledare, talesperson, familjeekonom, projektledare och skyddsnät. Det här påverkar kärleken – inte tu tal om det. För det kostar på, precis som i alla relationer där man lever med en funktionshindrad, oavsett om den är av fysisk eller psykisk karaktär.

Hur som helst: jag har haft en bra sommar och känner mig ganska tillfreds med livet (just nu).

Advertisements
  1. 02 augusti 2010 kl. 13:14

    Hurra! 🙂
    Skönt att höra att din sommar varit bra. Nu är det min tur att heja på. Det är skönt att läsa dina inlägg. Klara i tankarna och bra beskrivningar.

    • 03 augusti 2010 kl. 8:40

      farsanmittilivet: bra med hejjarop. Antar att du känner igen en del.

  2. mamman
    02 augusti 2010 kl. 18:44

    Vilken härlig partner du har som deltar aktivt i ditt liv. Du beskriver saker som nyligen har gjort så att min relation havererade =( Önskar han velat utbilda sig. Han läste bara några sidor på nätet, sen var han helt plötsligt proffs(?) på ADHD och Aspergers..Han lyssnade aldrig på MEJ. Jag är så glad att du finns därute och att du delar med dej av ditt liv..TACK!

    Kramar

    • 03 augusti 2010 kl. 8:51

      mamman: inget annat skulle vara möjligt. Men för honom har det tagit mycket tid att acceptera: är det så här livet ska vara nu (ett slags före och efter ”tänk”). Saken är ju den att han levt med en ADHD-person hela tiden, utan att veta. Nu får han en förklaring, men sedan gäller det ju att acceptera, vilken blir ett slags valsituation.
      Jag anser att man inte kan ha en partner som finns till för en bara ibland (vilken röra det skulle bli i knoppen då när det gäller tilliten). Har man kommitat, så har man – vår inställning hittills (och vi har varit gifta i 15 år och har barn ihop. Det senare något som limmar en tillsammans).

  3. mamman
    03 augusti 2010 kl. 10:21

    Jag undrar om jag får kopiera en del av din text och använda i ett blogginlägg? Den delen som börjar ”Är man partner till någon…och slutar med fysiskt eller psykiskt”

    Det är så bra formulerat vännen!

    Kram

    • 03 augusti 2010 kl. 13:39

      mamman: självklart, bara du anger källan.

  4. mamman
    03 augusti 2010 kl. 14:05

    Absolut! Åh tack igen..kram

    • 03 augusti 2010 kl. 17:09

      mamman: det enda som jag kanske inte skrev är att jag tror att partners har en tendens att reagera mer ”självklart” när det handlar om en bokstavsdiagnos hos det egna barnet. När man accepterat vill man lära sig allt för att kunna förstå och hjälpa. Men när det kommer till en vuxen/partner tror jag inte att det är lika naturligt, utan att startsträckan är oerhört mycket längre. Man ”känner” ju personen och tror kanske fortfarande att det handlar om att kunna skärpa sig, utifrån ett vuxenperspektiv – som om det handlade om rationalitet.

  5. mamman
    05 augusti 2010 kl. 19:17

    Precis som för mej då, jag har ju en son med ADHD så för mej är det liksom självklart att hela tiden utvecklas med honom i det. Att lära mej honom utantill. I min vuxna värld är det oerhört svårt att få andra vuxna att hänga med..tyvärr!

    Kram

  6. 06 augusti 2010 kl. 8:27

    Vilket bra inlägg!
    Vill bara säga att jag har själv fått diagnos nu och äter Concerta. Mina misstankar stämde tydligen. Jag mår bra nu men i början var det trista biverkningar! Jag har dessutom separerat och träffat ny kärlek 😉 det går undan som alltid med mig! Har inte berättat för min omgivning än att jag äter Concerta, min stora son, mannen i mitt liv och ett par vänner vet det bara! Kram!

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: