Hem > leva med adhd > Gröna lund – ingen höjdare för en med ADHD

Gröna lund – ingen höjdare för en med ADHD

Så har man varit på Gröna lund. Sommarens ”mamma- och-barn-grej”. Nja, inte helt sant. Vi har gjort en massa annat, men jag lovade barnet och bästa kompis att åka till Stockholm på en kortare tripp. Med på listan fanns också museer (bl.a Tekniska- och Naturhistoriska museet, shopping och att äta libanesisk mat – som jag älskar). Barnen är trötta och mycket nöjda.

Om fenomen som Gröna lund brukar min man säga: my vision of hell. Och jag är beredd att hålla med. Omedicinerad hade det aldrig gått att befinna sig där i närmare sex timmar. (Sist jag försökte var för fem år sedan. Jag blev totalt sönderstressad och helt utslagen efteråt.) Köer, trängsel, skrik, gråtande/protesterande/tiggande barn, kakafoni av intryck och ljud på högsta volym, mammon i varje hörn: allt ska säljas dyrt från foton vid åkturer till T-shirts, ballonger (absolut inte prisvärt). Mycket som kan reta upp sinnen och hjärna på en med neuropsykiatrisk diagnos. Vi vuxna kan ju bli som barn: frustrerat börja börja sparka i gruset, bli sturiga, obstruerande och snabbt börja gnälla om ”när ska vi åka hem” och försöka skynda på händelseförloppet.

Men jag var tålmodig och höll humöret uppe som aldrig förr. (Och då ska man veta att jag själv inte klarar av att snurra runt i olika åkattraktioner efter en skada på balanssinnet – utan i stort sett fanns till hands som målsman och väskhållare, medan barnen ylande av glädje åkte den ena karusellen med större centrifugalkraft än den andra.) Klarade också av att skärma av intryck, även om ljuden var fantastiskt jobbiga. Satt på parkbänk och studerade folk som köade: kroppsform, klädstil, familjerelationer, uppfostringsstil m.m. Man har ju ett rikt inre liv.

Vad kan man lära? Jo, att ADHD-medicinen funkar mycket bra i sådana här sammanhang. Detta var något av ett ultimat test av den. Samtidigt måste sägas, att elvaåringarna skötte sig exemplariskt. De stod i kö i mellan 30 och 40 minuter (eller mer) till varje åktur utan att gnälla. När de satt i något som kallas Pop-expressen (en sorts virvelvind) bekymmerslösa, totalt njutande av ögonblicket, med armarna i luften och stora leenden på läpparna – då tänkte jag: en sinnebild av lycka. Kände mig rätt nöjd och glad över att jag orkade bidra till den känslan.

Annonser
  1. Mia
    15 augusti 2010 kl. 9:48

    Ja du, jag klarar knappt av grönan och jag har inte adhd. Att ta med Viggo dit är helt otänkbart med eller utan medicin. Men museer går bättre (inga köer och tystare). Kram

    • 15 augusti 2010 kl. 15:48

      Mia: jag tror också att Grönan är en av de absolut sämsta ställena för barn med ADHD. Alldeles för mycket stimulans och utmaningar på en och samma gång. Det här lyckade försöket från min sida kommer inte innebära att detta blir en vana. 🙂 Det visar ändå att medicin funkar bra för mig vid sådana här tillfällen, tillsammans med avslappningstekniker, att vara väl förberedd mentalt, ha tydliga gränser och mål för en sådan här nöjesfältsvistelse (dvs varför man är där och sätta ut fast tid för hemgång).

  2. mamman
    17 augusti 2010 kl. 19:02

    Härligt vännen! Och halleluja för medicinen som gjorde detta möjligt. En fråga: Hur mycket vet dina barn av dina diagnoser? Förstår dom hur och varför du fungerar som du gör?

    Jag har svårt att prata med mina barn om det. Det vill inte höra, eller viftar bara bort det. Barnen är 14, 16 och 22 (tjejerna). Sonen på 6 år förstår eftersom vi delar samma svårigheter.

    Kram

    • 18 augusti 2010 kl. 19:56

      mamman: nä, jag pratar faktiskt inte om ”min” diagnos helt och fullt med den yngre generationen (som är för ung för att riktigt kunna ta in). Men jag berättar om de problem jag/mamma upplever i de sammanhang det går ”fel”. Jag är ju jag: mamma. Och jag fungerar på mitt sätt, vilket inte alltid är så lätt vare sig att förklara eller för andra att acceptera. Jag/vi fokuserar på att hitta vägar, där vi som familj kan fungera tillsammans. Hur vi måste göra för att det ska funka för alla och inte minst mig. Det är ett givande och tagande, kompromisser helt enkelt. Grönan är ett exempel på en kompromiss jag gjort – vilket krävde en hel del. Så här är det ju i livet. Bättre att prata vad som funkar och inte funkar än diagnos – i alla fall är det så just nu. Barn har inte samma referensramar som vi. De lever ofta i nuet. Men jag brukar ta upp bokstavsdiagnoser och det funktionshinder det utgör, som ett exempel på varför det kan vara så att vissa barn/vuxna inte fungerar tillsammans med andra och att man måste visa hänsyn eftersom vi alla har olika behov.

  3. 17 augusti 2010 kl. 22:09

    Vad roligt att läsa att medicinen fungerar så bra. Själv har jag ännu inte hittat riktiga doseringen (enligt psyket), men vilken jäkla skillnad det har blivit redan nu!

    • 18 augusti 2010 kl. 19:46

      Selig: välkommen hit. Och äntligen fler killar som pratar om hur ADHD-medciiner fungerar. (Jag tror nämligen att det finns skillnader i hur de biter på kvinnor och män). Visst blir det skillnad! Medicinen gör att det funkar i många fler lägen, men man kan inte få ”allt”. Var lite kritisk, tycker jag. Doktorer kan ibland ha en syn på mediciner som inte stämmer i alla bitar. De har ”sina” referensramar, som inte riktigt överensstämmer med våra. Många pratar om rätt dos som om ett mirakel ska ske när man hamat på ”rätt” dos (samtidigt som det ger andra bieffekter/sätt att fungera som behöver hanteras). Det kan resultera i en del ”osunda” förväntningar. Medicinen ger inte allt, men mycket – om man hittat rätt coctail (inte nödvändigtvis rätt dos utan kombination av olika preparat). Det handlar också mycket om annat. Både att hjärnan måste vänja sig vid det nya och att vi måste hitta sätt att klara av saker på med hjälp av medicinen som bas. De strategier vi hittade innan medicinen, måste förändras i samband med medicineringen. Det är i alla fall min erfarenhet. (Och för mig tog det lång tid att hitta rätt eftersom jag är så medicinkänslig och går på löjligt låga doser. Att höja har inte alls funkat, utan bara gett tråkiga biverkningar).

  4. fredrika1
    27 november 2010 kl. 23:08

    Men Gud vad jag känner igen mig! Har alltid avskytt Gröna Lund o föredragit Skansen. Grönan är för många intryck för mig, det är för livligt. Har ingen aning om hur jag kommer att reagera på medicin för jag är inte börjat än.

  5. Mårten
    06 februari 2011 kl. 7:48

    Ja, jag kan förstå dina tankar om Grönan, men för mig är det ett rent ADHD-paradis: ett frosseri av njutning! Men naturligtvis blir det en annan sak med barn. Min fru och jag delar upp oss ibland så att vi får frossa lite var, och nu när den ena killen blivit 9 så får han åka det mesta så den som fr vara med honom är den som får njuta av svävandet ovan mark. Men det ska helst regna, så köerna blir korta.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: