Hem > familjeliv, leva med adhd > På pricken om ADHD

På pricken om ADHD

Måste rekommendera ett blogginlägg från kära Tankarilösvikt. Denna gång beskriver Victoria det här med hur frustrerande det är att vara oerhört kompetent på vissa områden och totalt handikappade och icke-fungerande på andra när man har ADHD. Victoria skriver att vi till fullo har den intellektuella kapaciteten att förstå att vi har problem (och vilka de är), men att det är svårt att styra skutan åt rätt håll – ibland omöjligt hur vi än försöker. Så rätt. Jag kan bara hålla med.

Det märks inte minst i att vi gör om samma dumheter gång på gång, fast vi vet att det t.ex är fel att hela tiden avbryta folk och falla dem in i talet, eller försöka gissa vad de ska säga högt. Vi gör många saker som kan vara fruktansvärt irriterande för omgivningen, för att vi inte har förmåga att ”skärpa oss”. Vi har t.ex svårt att hålla den röda tråden i samtal. Rätt vad det är ser vi något som fångar vår uppmärksamhet som måste kommenteras och motparten upplever då att vi är helt respektlösa och ointresserade av vederbörande.

Det har hänt mig många gånger när jag sitter och diskuterar känsliga och viktiga ämnen (bekymmer vi har) med min man, att jag plötsligt hamnar på ett sidospår som inte har något som helst med samtalet att göra. Det kan vara något så enkelt som att en fågel flyger förbi. Resultatet: han tappar viljan och tråden, känner sig dissad och tror att jag inte tycker det vi pratar om eller reder ut är lika viktigt för mig som för honom. Fast nu har han faktiskt börjat förstå och hjälper mig tillbaka till samtalet. Har försökt hitta tillbaka till ett inlägg från FrkF där hon beskriver den hemska och känslosamma situationen där hon och exmannen precis fattat det slutgiltiga beslutet om skilsmässa. Och vad gör hon: leker fokuserat med peppar- och saltkaren på restaurangbordet och låtsas att de är gubbar. Ett typexempel på när vi inte kan vara närvarande för att något hindrar oss. (Så minns jag i alla fall inlägget.)

Det är jobbigt och frustrerande att ha ADHD och det kan vara lika jobbigt och frustrerande för våra närmaste, som måste lära sig att stå ut och förstå att det hänger ihop med vårt neuropsykologiska funktionshinder. När våra partners blir varse vårt funktionshinder, hur det fungerar och att vi inte kan bli ”friska”, ja då kan det kännas som att man dragit en nitlott i livet. ”Så här kommer det att vara. Det här kommer vi att få kämpa med alltid, hur mycket parterapi vi än går.” ADHD:n finns med jämt, även om vi hittar sätt att hantera livet på och gör anpassningar efter funktionshindret. Sämre dagar är det partnern som måste klara och orka – vara den vuxne och skärpte. Den som inte skuldbelägger, när man t.ex sårat barnet genom sin impulsivitet.

Man ska ju inte avbryta ett barn som försöker säga något viktigt och förtroligt. Det kan ju ligga ett stort uppbådande av mod bakom något som låter superenkelt. När man som jag har drag av aspergers och gång på gång tillrättavisar felaktigheter den yngre generationen gör i en berättelse för att man bara ”måste” uttrycka sig faktamässigt rätt och adekvat  (grönt är grönt och inte blått), kan det kännas som om jag tycker att barnet bara gör fel och att jag aldrig blir nöjd. (Det ger nämligen ordning i mitt kaos om rätt sak är på rätt plats, även i en återgiven berättelse.) Då är det bra att inte få skäll av partnern för att man gör fel igen, utan att fadern kan vara en brygga mellan funktionshindrad mamma och barn – vara den som förklarar varför det blir tokigt.

Det är också så som Victoria skriver: ADHD kan vara en stor tillgång, fast på rätt plats i livet. I mitt yrke har jag haft stor nytta av att ha ett öppet spjäll – dvs att allt som händer omkring mig går rätt in i knoppen utan filter. Det har varit en kreativ brunn att ösa ur. Men det har ett pris. Allt det där som går in måste ju ta vägen någonstans och det kan leda till en fullständig urladdning. Vi som har ett öppet spjäll, sensitiva känselspröt  och saknar filter är extra sårbara. Vi drabbas oftare av utmattning, psykisk sjukdom som psykoser, depressioner och schizofreni.

Tack Victoria för ett bra inlägg. Som vanligt rakt och tänkvärt. Du är en bra inspirationskälla.

Annonser
  1. Victoria
    28 augusti 2010 kl. 13:39

    Och NU kände jag igen mig i flera av situationerna du berättar om. Skrattade, fast det är så jobbigt när det sker.
    Hyperfokuserad när man pratar om något viktigt och allvarligt. Och så kan jag plötsligt ta upp mobilen och fotografera mina händer. En gång har jag blivit utskälld av min bästa vän sen 26 år – och det var då. Hon berättade nåt mkt viktigt, men mitt fokus orkade inte längre och jag var tvungen att rensa, med att fotografera. 😉

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: