Hem > leva med adhd > Jobbet stjäl energi

Jobbet stjäl energi

Vi brukar ju i dagligt tal prata om energitjuvar och just nu är jobbet den största av dem alla. Under en period har jag – som mest av allt behöver ordning och reda, bra planering, förutsägbarhet och tydlighet av folk runt omkring mig – inte alls detta. Sedan i våras har jag hunnit flytta med jobbet till nya lokaler samt skiljts från vissa arbetskamrater som ersatts av nya. Och ni vet hur det är när medarbetare som jobbat länge inom en organisation slutar: det blir rörigt. Viktig kunskap försvinner och inarbetade rutiner upphör att fungera.

Det som händer mig när det blir rörigt runt om och ingen med arbetsledande position kliver fram och tar tag i lösa trådar, är att jag genast börjar ta ansvar som egentligen inte är mitt. För jag klarar inte av att både ha ADHD-röran i huvudet och samtidigt röra i omgivningen. För att jag ska kunna slappna av och fokusera på mina arbetsuppgifter, måste det finnas tydliga ramar och ett tydligt ledarskap. Det här är viktigt för alla, men allra viktigast för en som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som ADHD. De flesta vet väl idag att brister i ledning, styrning och organisation samt för hög arbetsbelastning är en avgörande faktor bakom utmatning (i kombination med en ambitiös personlighetstyp: dvs medarbetare som tar ett för stort ansvar).

Så hur gör man för att undvika att ta för stort ansvar i ett läge där man vet att det kan leda till utmattning. Stoppar man huvudet i sanden, låtsas som det regnar, låter det (i värsta fall) gå åt skogen och låta någon annan ta ansvar för det, stämplar in och ut punktligt och stänger av jobbet när man kommer hem (som om det inte fanns eller var en viktig och intressant del av ens liv)? Ett sådant här förhållningssätt betyder att man måste sluta känna passion eller engagemang för det man gör och inte ha ambitioner om utveckling eller god kvalitet – kort sagt att känna att man gör ett bra jobb och utvecklas som yrkesmänniska.

Det är svårt för mig. Längtar efter rätt människor och rätt sammanhang.

Annonser
  1. 07 september 2010 kl. 10:39

    Jag längtar också. Jag har sällan lyckats hantera situationer liknande din. Det som hänt mig är att jag fullständigt gått upp i jobbet och därefter landat i väggen. Antingen eller gäller för mig, tyvärr. Och när det senast blev ohållbart för mig kastade jag in handduken och sa upp mig. Jag har inget att bidra med, men om du hittar metoder som fungerar är jag intresserad av att få ta del av dem.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: