Hem > leva med adhd > Spegel, spegel på väggen där …

Spegel, spegel på väggen där …

Har man en bokstavsdiagnos är det mycket lätt att känna igen sig i andra som har det. Känns nästan som om vi vore släkt på något vis. Samma beteende, samma flyktighet, rännande hit och dit som ett torrt skinn, skynda, skynda, harva av grej efter grej i snabb takt, känna sig jagad och fylld av panik och rädsla. Blir så himla full i skratt, fastän skrattet fastnar också i halsen, när jag läser vad Speedy skriver på sin blogg. Det är en historia om mig för några år sedan, förutom detta med anorexi. (Men somliga kanske trodde att den magra människa jag var då, faktiskt var anorektisk. För vem kan lägga på sig hull som ständigt är på språng och aldrig sitter still. Knappt för att äta.)

Värst var det innan jag fick barn i 30-års åldern. Den rent fysiska tröttheten som kommit med åren, har gjort att kroppen inte orkar fara runt på samma sätt. Och nu har jag ju medicinen att luta mig mot – tack och lov (även om jag som många upplever att man är tvungen att höja dosen något efter en tid för att få samma effekt.) Just nu, när det blivit höst och mörkare, är jag urtrött. Kommer knappt ur sängen på morgonen. Är som en zombie. Och på kvällen, när man äntligen fått tid för sig själv, då borde man gå och lägga sig – men det är ju så skönt att sitta för sig själv i soffan och stänga av.  Ser fram emot att ställa om klockan till vintertid. Orkar inte starta om när jag kommer hem och ladda upp för att ge mig ut på bloggen och dela med mig. Så är det just nu. Men jag kommer nog igen.

Träffar fortfarande min psykolog med jämna mellanrum, men inte lika ofta. Sist pratade vi om vilka olika jag man har. Ni vet mamma, tjej, yrkesperson, partypingla osv. Ett slags tudelning och koncentrat av jagets olika delar. Sedan kom vi till frågan om vem man egentligen är och det gick upp för mig som en blixt från klar himmel: det vet jag inte riktigt. För hela mitt liv känns det som om jag fått förtränga och förminska mitt jag, alltså mitt ADHD-jag, med alla de oönskade och besvärliga beteendena. Jag har fått ”skärpa” mig, så gott det nu gått, och försökt spela någon annan. Företrädesvis en smart och ofelbar person som klarar av saker och tar sig framåt utan problem.

Som jag kämpat och låtsats!  Jag har spelat olika roller för att försöka passa in samtidigt som ADHD-jaget sprickfärdigt försökt spränga sig genom de uppbyggda murarna och skalet. Den här insikten gjorde mig ganska ledsen. Jag har ju gjort så här för att jag förstått att jag själv (vem nu det egentligen är) inte dugit, inte passat in. Dessutom vet jag ju nu att jag har en hel del aspergers i mig och det innebär ju att vi har svårt att förstå andra, deras jag och inre liv. Även dem har jag försökt härma, hitta ”förebilder” som man kan göra likadant som för att lära sig vad det är att vara människa, mamma, syster och arbetskamrat. Det här känns tungt, men samtidigt en viktig upptäckt för mig.

Annonser
  1. 15 oktober 2010 kl. 15:32

    Som jag tidigare skrivit kan jag hålla med i det du skriver. Du formulerar det som jag känt i så många år…Jag har antagligen också en hel del AS, i alla fall stämmer det i mångt och mycket in på mig men inte fullt ut…
    Jag fortsätter läsa, söka och förstå, kram!

  2. 16 oktober 2010 kl. 8:05

    Läser ofta men hinner sällan skriva då vi är mitt uppe i ännu en utredning i familjen. Men det här inlägget är så fint skrivet…

    Tack. Varm fjällkram!

  3. rebecca
    19 oktober 2010 kl. 13:29

    Hej!
    Mitt namn är Rebecca och jag är snart färdigutbildad lärare. Jag har ”bara” min C-uppsats kvar att skriva och har valt att skriva om Flickor med ADHD. Jag vill lyfta fram flickornas perspektiv. Det har varit oerhört intressant och givande att läsa och skriva om detta, så jag är säker på att min uppsats kommer bli läst av många, inte minst mina medstudenter som i januari precis som jag ska ut och jobba som lärare, då vi är klara med våra studier, men även av de som undervisar i min högskola samt redan etablerade lärare. Det är så viktigt att uppmärksamma detta och sprida kunskapen, inte minst till lärare runtomkring, så att fler flickor får möjlighet till hjälp, vilket är en rättighet! Jag undrar om du skulle kunna tänka dig vara en av de som jag intervjuar om sin skoltid? Jag vore oerhört tacksam för detta och hoppas du kan/vill. Ser fram emot svar!

    • 23 oktober 2010 kl. 9:44

      Rebecca: välkommen hit. Visst är det viktigt att fler, och speciellt blivande och redan yrkesverksamma lärare, lär sig mer om ADHD och speciellt bland flickor. Tack för frågan, men jag avböjer att medverka. Jag föreslår att du istället kontakter föreningen Attention: http://www.attention-riks.se. Där kanske det finns medlemmar i närheten av dig som är intresserade av att ställa upp som intervjupersoner till din uppsats. Lycka till!

      Läs gärna vad Victoria/Tankar i lös vikt skriver angående tjejer med ADHD/ADD.

  4. alfapetsmamma
    19 oktober 2010 kl. 16:11

    Väldig igenkänning på stora delar av detta, och tack för inlägget!

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: