Hem > leva med adhd, psykisk sjukdom > Kan man sjukskriva i ett välfärdsland?

Kan man sjukskriva i ett välfärdsland?

Häromdagen kom ämnet upp kring det här med att folk sjukskrivs helt i onödan, i en kaffepaus på jobbet. Jag vet inte om det är så och speciellt inte nu när sjukskrivningsreglerna hårdnat. Kollegan som jag pratade med har jobbat på Försäkringskassan tidigare och har erfarenheter på området som jag inte har. Hon menar att man kan ifrågasätta vad som kan betecknas som sjukt och inte. Hon var bl.a fundersam över att allt fler får diagnosen posttraumatiskt stressyndrom – PTSD, när vi lever i ett välfärdsland som Sverige.

Jag kände inte att jag ville öppna upp mig själv och berätta om mina specifika erfarenheter av sjukskrivning. Ni som läst här länge vet att jag tidigare varit drabbad av utmattningssyndrom, vilket ju är en av de diagnoser som på senare tid ifrågasatts, och är tämligen vanlig bland oss som har ADHD. Jag kan bara konstatera att jag då inte fungerade eller var arbetsför, led av total minnesbrist och i stort sett bara sov.

Det här ämnet om sjuktal och välfärd har debatterats intensivt inte minst i samband med valrörelsen. Jag vet också att en hel rad läkare skriver böcker och föreläser om detta. En är Åsa Kadowaki, psykiatriker och KBT-terapeut, som brukar föreläsa under rubriken: ”Är det sjukdom eller är det livet?” Åsa är även ansvarsläkare vid Försäkringskassanhar och har bl.a skrivit debattboken: ”Svensk sjukvård till vanvett: om patienten bestämmer”. (Titeln är minst sagt provokativ. Vaddå ”om patienten bestämmer”?) Åsa tycker att det sjukskrivs för mycket och i onödan. Hon anser att det kan ha direkt motsatt och negativ effekt att sjukförklara patienter, som  går igenom kriser som egentligen är en del av livet. Hon är initiativtagare till nätverket: Läkare med gränser, som bl.a lyfter frågan om läkares ansvar när det gäller att våga säga nej till sjukskrivning, trots att det är vad patienten vill. Kanske har Åsa rätt och kanske inte. Jag tycker fokus ska ligga på om man är arbetsför eller inte, och inte diagnosen i sig. Dessutom måste sjukförsäkringen anpassas efter att det finns de som har kronisk sjukdom, som gör att det tidvis inte kan arbeta. Man kan inte bli frisk från kronisk sjukdom, trots piller och andra terapeutiska insatser, utan arbetsförmågan varierar under livet. T.ex när man har MS eller psykisk sjukdom.

Några andra som är inne på samma linje när det gäller sjuktal och välfärd är barnläkaren Carl Lindgren och Frank Lindblad, som är barn- och ungdomspsykiater och forskar om barns utsatthet, stress och sårbarhet. Tillsammans har de skrivit boken: ”Välfärdslandets gåta. Varför mår inte barnen lika bra som de har det?” I boken diskuterar de dilemmat att trots att svenska barn har bäst förutsättningar i världen, så mår de ändå sämre än många andra enligt olika studier. (Nämnas kan att Carl Lindgren bl.a arbetat för WHO och SIDA i Bosnien-Hercegovina, Ukraina och Ryssland.)

Frågan är alltså: när är man egentligen sjuk och vad kan anses som normalt och en del av livsekvationen vi måste lösa? (Inte minst mot bakgrund av att Försäkringskassan fick på tafsen när de inte vill sjukskriva gravida kvinnor som har ont i ryggen eller foglossning som gör att de inte klara av att gå till jobbet, eftersom detta är en fråga om diskriminering. Skälet är att män skulle bli sjukskrivna vid samma symptombild.) Menar de att folk är inbillningssjuka eller att man inte är sjukare än man gör sig? Om doktorn säger att man inte är sjuk, stämmer det? Vem har inte hört: ryck upp dig och tänk positivt eller ta en Alvedon om du har ont, utan att det tillfört något positivt i livet. Jag har själv varit med om doktorer som viftat bort symptom, som sedan (när man fått komma till en specialist) visat sig faktiskt vara något allvarligt. Och jag är säkert inte ensam om det.

I Sverige har vi varit himla duktiga på det här med att systematisera, standardisera och hitta lösningar på problem. När vi löst ett har vi gått vidare till nästa. De största hindren mot väldärd är nu undanröjda hos oss. Vi har mål för folkhälsan, kör med förebyggande strategier, har tagit fram både vårdprogram, diagnoskriterier och ställt upp på hela den lista av skall-krav som de mänskliga rättigheterna innebär. Vi har också blivit väldigt bra på att studera och mäta sådant här som sjuktal. Det gör man inte i vissa delar av världen, helt enkelt för att det inte finns några läkare som kan diagnosticera eller behandla. Att kvinnor dör vid hemmaförlossning på Afrikas landsbygd ses som något naturligt – en del av livet just för att det är så vanligt. Något man får acceptera. (Jämför gärna detta med Åsas resonemang.) Det skulle inte vi göra här hos oss, för vi vet att det här inte behöver hända. Det hände förr på den gamla onda tiden (före Lubbe Nordströms tid), som faktiskt inte var så hemskt länge sedan.

Självklart har Åsa och hennes läkarkollegor träffat människor som varit med om hemska saker: olyckor eller krig, som inte tappat sugen eller accepterat att sjukskrivas, när det egentligen skulle behövas. Är man försäkringsläkare träffar man dessutom inte patienten själv utan har bara ett sjukintyg framför sig där en annan doktor mer eller mindre väl formulerat varför man inte har arbetsförmåga. Det är för övrigt ett välkänt fenomen att sjukskrivande läkare tar sig allt för lite tid att beskriva diagnos och arbetsförmåga, eftersom doktorerna hellre vill träffa patienter än skriva intyg. Därför skickar Försäkringskassan ofta brev till doktorerna där de ber dem komplettera för att sjukskrivningen ska kunna gillas. Gissa om detta är frustrerande och pressande för deras patienter?!

Jag är för att hitta vägar till att fungera och kunna vara med och bidra till samhället och inte hamna i en offersituation. Sedan är jag övertygad om att det den maslowska behovsteorin uttrycker påverkar vår sjukhet – vilka omständigheter vi lever i (om vi inte har mat för dagen är vi ganska ointresserade av att t.ex ta en kärleksrelation till nästa nivå), vår bakgrund och livserfarenheter påverkar vår motivation och våra mål – helt enkelt våra överlevnadsmekanismer. Jag är övertygad om att jag, om jag skulle ha hjälparbetat Afrika, skulle bekymra mig mindre för vissa saker och klaga mindre. Visst kan vi fastna i tillstånd och fokusera alldeles för mycket på det som är obehagligt eller hemskt utan att kunna ta oss vidare. Då kan vi behöva en knuff i rätt riktning. Men man kan inte generalisera och dra alla över en kam. Vi är alla olika starka eller svaga.

Ibland är starkt också svagt. Det var oerhört svårt för mig att acceptera att jag faktiskt har ett funktionshinder – är ”svag” (usch jag gillar verkligen inte att känna mig svag), som betyder att jag måste göra anpassningar, sänka kraven på mig själv och inte klarar allt som andra gör. Med hjälp av medicin, KBT, hjälpmedel och arbetsmiljöanpassningar, går det faktiskt ganska bra för mig. Min doktor och min psykolog påminner mig ofta om vilka fantastiska ansträngningar jag gjort och att jag faktiskt klarat att komma tillbaka till arbetslivet, när många andra med samma diagnoser (ADHD och utmattning) inte klarat det. Jag har svårt att se det på samma sätt som dem. Faktum är att jag under sjukskrivningen var fullkomligt panikslagen över tanken på att kanske inte klara att komma tillbaka till arbetslivet och var alldeles för ivrig med att ”börja springa innan jag kunde gå” – ett av mitt livs dilemman. Det var oerhört stressande och riskerade faktiskt att sätta krokben för ”tillfrisknandet”.

Läs gärna vad DN:s ledarskribent Hanne Kjölers skriver i anslutning till Åsa Kardowskis debattbok kom ut och gärna också författaren Johanna Nilssons debattinlägg: Ryck upp dig lilla vrak, i SvD – som visserligen skrevs för ett bra tag sedan, men innehållet är lika aktuellt nu. Läs också Elise Claesons debattinlägg i SvD kring Lindgrens och Lindblads bok om välfärdgåtan. Och här har vi den andra verkligheten. De som är sjuka, men av Försäkringskassan inte anses fylla kriterierna för sjukskrivning. För dem är kramar, varm dryck och filtar inte tillräckligt, Åsa.

Annonser
  1. 05 november 2010 kl. 21:47

    Tack för besöket och tipset om ditt inlägg.
    För min del vet jag att jag kommer tillbaka och min oro beror inte på just den delen. Jag är på god väg.

    Min adhd är det minsta problemet…den bipolära delen är problem dock- samt de fysiska sviter jag har. Men även detta till trots vill jag ut i livet igen.

    Mitt Mabuse-inlägg har med krockarna med regleverken att göra. Enkelt uttryckt:
    ”Har man fyra barn, varav tre med funktionshinder, kan man inte bli sjukskriven. För eftersom jag kan ta hand om barnen oavsett sjukdomstillstånd/funktionshinder ect så ska jag anses som arbetsför- och mister därmed rätten till full SGI…OCH….rätten till MERKOSTNADER för vårdbidrag för barn som är diagnosrelaterade. Man riskerar anse att mitt föräldrarskap är ett ARBETE!!!! Ett arbete jag inte kan säga upp mig ifrån- och ett arbete där ett vårdbidrag kunde bidragit till att jag kunde bli fullt arbetsför igen eftersom det gör det möjligt för mig att ex ha familjestödjare som kan hjälpa till ta yngste till ortopeden för rehab, komma hem för hjälp med läxläsning osv…tjänster som kostar pengar och som ett vårdbidrag är till för. Reglerna för vårdbidrag för merkostnader för funktionshindrade barn säger att man kan bara vara sjukskriven 364 dagar…jag var sjukskriven INNAN jag sökte bidragen, men hade jag jobbat innan jag sökte hade det inte varit några problem….”

  2. 14 november 2010 kl. 15:58

    Jag instämmer full ut i det du beskriver kring svårigheten att acceptera att ADHD är ett funktionshinder och det kommer påverka dig till att du måste acceptera att du måste ta andra vägar än andra. Jag har varit nära utbrändhet flera gånger och det skrämmer mig och är en push till att dra ner tempot. Men egentligen vill jag inte det! Jag vill vara jag, effektiv och alltid på gång. Men tyvärr så har jag märkt att detta inte fungerar inte längden, för att kunna orka ett helt arbetsliv så måste jag acceptera att detta inte fungerar och att jag måste sprida ut energin på flera ställen under en dag. Att inte gå upp till max i varje sak och tro att det ska fungera med allt. Man måste välja och acceptera att du inte får dra full växel, även fast du så gärna vill det. För som samhället fungerar så finns det inget trygghet när du väl faller, vi lever i en välfärdsstat men där även tänket finns att du måste vara en nytta för samhället. Är du arbetslös och sjuk, utbränd så ses du mer som ett problem och problem är inget som gillas. Du måste hålla dig uppe för att accepteras vilket tär på en, men hur mycket man än skulle vilja förändra det så känna det hopplöst. Det kommer ta tid innan det sker än förändring, innan inställningen till psykiska problem ändras. Även fast vi lever i välfärdsstaten Sverige

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: