Hem > humor, leva med adhd > Se Mary och Max

Se Mary och Max

Igår såg vi Adam Elliots animerade film ”Mary & Max”. Den kan jag verkligen rekommendera. Filmen handlar om Max Jerry Horowitz – en medelålders och ateistisk man med judisk uppväxt, som bor i New York. Max har aspergers och använder sig av mat som ett sätt att lindra ångest, vilket gör att han lider av svår fetma. Av en händelse blir han brevvän med australiska Mary Daisy Dinkle – en liten missförstådd flicka med stort födelsemärke i pannan och fula glasögon, som inte får någon som helst kärlek eller uppskattning av sin omgivning. Pappa jobbar i tepåsefabrik och mamman pimplar matlagningssherry och snattar från butiker.

Filmen bygger tydligen på en sann historia och man får följa de udda brevvännerna under många år. Max, som aldrig haft någon vän, drabbas ofta av nervkollaps när han läser Marys barnsliga brev med olika frågor, som han inte kan hantera. Inte förrän efter att det gått ett år in i brevväxlingen får han veta att han har aspergers, vilket han då förklarar för Mary på ett så himla bra sätt. Det här med att man inte förstår andras tankar, känslor och ansiktsuttryck, att man är överkänslig för beröring, ljud, dofter och andra i största allmänhet och att man gärna äter en och samma saker (i hans fall choklad).

Se filmen, tycker jag. Den går att hyra.

Advertisements
  1. 21 november 2010 kl. 15:03

    sv Haha om du bara visste hur mina besöksiffror sjunkit sen jag började må bättre – ingen bryr sig att läsa så länge man inte skriver att man ska ta livet av sig varje dag. Tragiskt men sant. Förhoppningsvis är de som är kvar de som verkligen bryr sig och tycker det är kul att jag mår bättre och inte bara väntar på att jag ska krascha >_<

    • 21 november 2010 kl. 16:38

      Tjelsi: Ja, det är märkligt. Det är som att vissa (jag säger inte alla) hämtar kraft ur andras elände. Det får en att känna sig så mycket starkare själv, kanske. Samtidigt: vem vill läsa en bok eller se en film där handlingen går ut på att allt går på räls, utan konflikter och trauman 🙂 Igenkänning är en viktig sak och bloggandet fyller både en funktion för oss som gör det och de som följer. Vi speglar oss en hel del. Du får kanske börja på en ny kula med en blogg som handlar om andra saker. Säg till om du gör det!! Jag hänger med.

  2. 22 november 2010 kl. 7:29

    Kanske borde skaffa den filmen!

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: