Hem > leva med adhd > Blä för blodtrycksmedicin

Blä för blodtrycksmedicin

Nu behöver jag gnälla lite. Ni som hängt med i mina medicinska utvecklingar, vet att jag behöver äta betablockerare (om än i låg dos) för att bli av med den höga puls och efterföljande blodtryckstegring som min ADHD-medicin ger. Jag är inte ensam om att ta medicin mot biverkningar – det vet jag. Det tråkiga i kråksången med att överhuvudtaget ta medicin är de oönskade verkningarna. Betablockerarna för med sig att jag inte klarar av att anstränga mig. Cyklar jag raskt i en kvart håller jag på att svimma på stället. Min man har fått hämta mig halvägs på väg från jobbet med cykel, då jag varit nära att svimma. En ovanligt blåsig dag var det och det hade precis börjat snöa för första gången. Medicinen gör det den ska: hålla pulsen nere. Men vid ansträngning ska ju pulsen gå upp och hjärtat slå snabbare för att man ska kunna syresätta sig. Jag drabbas helt enkelt av syrebrist i kroppen när jag anstränger mig fysiskt. Urjobbigt. Promenera funkar om jag inte gör det i för rask takt.

Min hjärtklinik som sköter biverkningarna av ADHD-medicinen, vet om detta. Skulle ha träffat doktorn i november för att diskutera ett byte av blodtrycksmedicin. Eftersom jag skulle resa bort fick jag boka av och trots att de lovade återkomma med en ny tid, har detta inte hänt. Och jag har varit dålig på att ligga på och ringa upp. Det blir så när listan av uppgifter är full av annat och det samtidigt lackar mot jul. Ni vet hur det är. Efter nyår ska det bli av att kontakta hjärtkliniken, för så här kan jag inte hålla på. Jag är van att kunna röra på mig, även om jag inte är någon motionsfreak. Jag gillar att forsa fram, även om jag anstränger mig för att inte göra det – en del av en ADHD-persons nya tänk, efter att ha gått i väggen. Lite tråkigt är det förstås. Att inte vara på språng och att delvis leva ett snävare liv. För så blir det med ADHD-medicin. Inga toppar och dalar, inga adrenalinkickar, ingen frenesi, mani eller impulsivitet. Jag förstår dem med ADHD som känner sig tråkiga och okreativa med medicin. Lite så känns det att vara mer ”vanlig”.  För mig hade ivern, spontaniteten och raketfarten ett alldeles för högt pris. Trots den delvisa tråkigheten föredrar jag det framför att bli utpumpad och tom allt oftare. Och ensam – för man orkar inte leva i en nära vuxenrelation till en omedicinerad ADHD-person hur länge som helst.

Annonser
  1. 29 december 2010 kl. 22:04

    ”För mig hade ivern, spontaniteten och raketfarten ett alldeles för högt pris. Trots den delvisa tråkigheten föredrar jag det framför att bli utpumpad och tom allt oftare. Och ensam – för man orkar inte leva i en nära vuxenrelation till en omedicinerad ADHD-person hur länge som helst.”

    Det här har jag funderat mycket på den senaste tiden och har haft ett blogginlägg i skallen om ett tag. De här meningarna beskriver mig så bra. KAN man leva öht med en omedicinerad adhd-person? Hur är den partnern? Vad krävs hos en sådan partner isf? Jag har varit som du beskriver dig själv, hela mitt liv fram tills nu och nu när min utredning är slut och klar och jag får min återkoppling i februari så inser jag att jag högst troligt kommer att få medicin och att gå från att vara en person till att liksom bli en annan – hur är det?? Vill jag det? Visst, det är enormt krävande att vara som jag är. Mitt driv har ändå fört mig långt på vissa plan men ingenstans på andra. Usch, det känns nästan läskigt att komma att bli nån annan…

    • 30 december 2010 kl. 10:57

      Rospiggen: jag tycker det är fel att säga att man blir någon annan – för det blir man ju egentligen inte. Man får möjlighet att kunna kontrollera sina impulser som t.ex ilska. För mig har impulsiviteten och ilskan varit ett hinder i relationen – det som ständigt varit uppe till diskussion och något jag fått skämmas över innan jag visste att jag hade ADHD. Nu vet vi båda vad som ligger bakom mitt beteende.

      När det gäller partners: det är inte bara vi som tvingas jobba med oss själva: skaffa funktionsmedvetande och träna strategier. När en bokstavsdiagnos kommer är det ett faktum att den ena i relationen har ett funktionshinder (medicinerad eller ej) och att det krävs anpassningar i omgivningen och familjen.

      Jag tycker att man ska prova ADHD-medicin för att se om det funkar och inte bara anta hur det skulle vara. Och när man provar måste man ha tålamod (något vi ofta inte har) för det kan ta tid att hitta rätt preparat och dos. Man kan sedan ångra sig och säga: näpp, inget för mig och samtidigt anta utmaningen att leva som omedicinerad – något vi ju faktiskt gjort innan.

      Jag tyckte att det var svårt att utan medicin klara av att lära mig att hantera min ADHD, trots idog KBT. Det är impulsiviteten som är den stora käpphästen och oförmågan att känna av sin aktivitetsnivå: när man befinner sig i spinn. Man ”glömmer” vad man lärt sig, eftersom en ADHD-person hela tiden lever i stunden.

  2. 30 december 2010 kl. 17:34

    Jo, jag är med på vad du skriver och jag uttryckte mig lite klumpigt. Visst är man samma person men lite olja gjuts på vågorna.
    Mitt problem är att den där anpassningen hos andra vägrar infinna sig. Det har hänt saker i mitt liv de senaste dagarna som triggar min ilska nåt så vanvettigt och jag VET att jag har rätt. Det finns inte en sportslig att dessa omkring mig accepterar att de måste tänka efter lite och anpassa sig lite. Det är det som också är så frustrerande. Bläää! Det är bara det att i allt detta står mina barn och jag ska hantera vågskålen svära/skrika/gorma eller att bita mig i tungan. Det är inte alls lätt.

    • 31 december 2010 kl. 11:29

      Rospiggen: saker och ting tar tid. Bl.a acceptans. Först ska man själv acceptera och finna sin väg. Sedan ska andra. Ibland styr man inte processen, utan får lov att vara passagerare och sitta ner i båten. Den tid som efterföljde efter att jag fått diagnos, var kaotisk. Min man var inte särskilt nyfiken, utan duckade en hel del till att börja med. Han behövde också lära sig vad ADHD var och hur det uttryckte sig hos mig. Det är fler än man själv som behöver bli funktionsmedveten. Hönan och ägget, du vet. Vad som är vad och hur det hänger ihop.

      Det är det här med morötter: att se att man har nåt att tjäna på förändringar och anpassningar. Dvs att många har något att tjäna på det – inte bara du. Att saker och ting ska gå smidigare, inte så mycket provokationer, avigheter, berg och dalbana, ilska, impulsivitet osv.

      Jag har haft en sån oerhörd tur inser jag, som haft en fantastiskt duktig och npf-erfaren psykolog som kunnat utbilda mig och översatt det jag upplever. Hon har dessutom varit ledsagare åt både mig och maken i vårt trassel med att veta ut och in och se närmare på de hemmasnickrade regler vi uppfunnit för att få vårt eget pingpong spel att fungera under årens lopp.

  3. 07 januari 2011 kl. 22:33

    Jo, jag vet allt det där. Det sorgliga i min kråksång är att jag lämnade maken efter en massa år ihop och i affekt kan jag se nu. Sen hade jag en jävla massa saker för mig men har ändå saknat honom och det vi hade. Nu när jag börjar se och förstå vad hönan och ägget är när det gäller oss två så är han avig till att gå tillbaka till varandra.
    Det känns som att jag gjort mitt livs jävla största misstag 😦

    • 07 januari 2011 kl. 22:48

      Rospiggen: vad kan jag säga. Alla gör vi misstag. Relationer handlar mycket om förtroende, trygghet och balans – något som inte är lätt ens i ”normala” fall. Jag tycker du ska fokusera på dig, liksom här och nu. Du är mitt i stormens öga nu, när du fått svart på vitt om en diagnos. Saker var inte som du trodde och vem är du nu. Många av oss som har bokstavsdiagnos har haft otroligt dålig självinsikt och oftast en osann bild av vem vi är och hur vi är. Vi har kompenserat bilden av oss själv, kan man säga. Vi har detaljerat kunna förklara och argumentera i långa kedjor (det var detta som gav detta som gav detta) kring varför vi handlat som vi gjort. Det tar lite tid att få ett helikopterseende och distans. Man behöver både tålamod och att acceptera: så här blev det. Det betyder inte att det inte finns någon framtid – snarare tvärtom.

  4. 07 januari 2011 kl. 23:45

    Jag är med på allt det men ändå, det känns jättejobbigt iaf.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: