Hem > leva med adhd > Genrep pratar om det

Genrep pratar om det

De flesta av er har säkert inte missat kulturjournalisten Johanna Koljonens initiativ att strax innan jul kliva ur garderoben och prata om sexuella upplevelser där det gått snett och övertramp skett: man gjort något man inte velat och känt sig tvingad till eller när någon helt enkelt struntat i att fråga och bara tagit för sig. Så skulle i alla fall jag vilja kategorisera #prataomdet.

Utifrån den här definitionen tänker jag nu göra något väldigt privat. Jag tänker berätta om en erfarenhet och ett minne jag inte borde fått. Jag var 18 eller 19 år och ganska så oerfaren när det gällde pojkar/män och sex. Jag hade precis avslutat en av mina första relationer med en kille som var äldre än jag och bodde flera mil ifrån mig. Olycklig var jag, för det var inte jag som gjort slut, men genom att vara passiv och frånvarande så blev det till sist så att jag fick pressa fram ett göra slut från honom.

När jag tänker tillbaka, och nu med bokstavsdiagnosperspektivet, förstår jag varför relationen sprack. Det blev en förvirrad situation och känslor: var står du, var står jag, vad kan jag kräva, vad vill jag ge?  Och för mig: hur ska jag leva upp till vad du vill ha? Jag hade ett dåligt självförtroende och visste inte alls vad som förväntades av mig i en relation. Jag var ju en av de där plugghästarna, till skillnad från de tuffa bönorna som stod i rökrutan sedan sjätte klass, som haft tidiga sexuella erfarenheter (och bråttom med att bli vuxna) och alls inte verkade bry sig om vad lärare, föräldrar eller killar tyckte om deras uppförande, klädsel eller inställning till livet. Dessutom var jag en person som kunde trampa i klaveret genom att spontant säga vad jag tyckte och tänkte – inte speciellt poppis.

Av någon anledning försökte jag ha kvar kontakten med ex-pojkvännen, antagligen i hopp om att vi skulle bli ihop igen. Min bästa väninna hade varit ihop med exets kompis, men de hade också gjort slut ihop. Jag vet inte hur detta kom sig, men av någon anledning åker jag till en konsert många mil bort till närmaste stad. Måste ha varit någon artist som lockade, minns inte vem. Till staden hade exet nyss flyttat för att plugga och var inneboende hos en kusin i en liten lägenhet. Att bjuda in sig själv att sova över där var otänkbart. Men väninnans expojkvän skulle sova över hos sin syster som hade plats även för mig. Jag och killen skulle få övernatta på två gästmadrasser på golvet. Inget konstigt med det – vi kände ju varann och var ”kompisar”. Killen var överhuvudtaget ingen sort som jag var attraherad av eller överhuvudtaget skulle kunna ha sexuella tankar om. Jag minns att han hemma i sin by ansågs vara något av en tjejtjusare – något som övergick mitt förstånd. Killen hade inga som helst förmågor när det gällde att uppvakta eller bjuda upp till parningsdans, tyckte jag. En ofarlig, skojfrisk och ganska naiv typ.

Faktum är att kvällen inte blev speciellt kul alls och att jag fått anstränga mig för att överhuvudtaget orka umgås, prata och vara trevlig. Kände bara tomhet och ångest. Idén att åka var naturligtvis rakt igenom fel – vad hade jag trott?? När kvällen var slut drog jag och väninnans ex hem till hans syrra. Klockan var mycket. Jag var nykter, vråltrött och ganska deppad. Han hade druckit bärs, men betedde sig inte som en för överförfriskad person. Bara glad i hatten. Men alla vet vi ju vad alkohol gör när det gäller omdömet och att man kan skylla på alkoholen när man gjort något dumt – som om man inte varit där och behövt uppträda schysst och bra. Det är precis som IQ-reklamen säger: … ”du ger minnen för livet … du får den som egentligen vill säga nej att säga ja …… människor tappar omdömet på grund av dig … kollegor blir flåsade i örat …. förtroenden blir svikna …”. (Tack Forsman och Bodenfors för den filmen. Den är hur bra och sann som helst, liksom efterföljaren.)

Nu kommer vi till den faktiska händelsen. Efter att tänder borstats och nattkläder kommit på, släckte vi lampan och sa god natt. Jag med ryggen mot honom. Madrasserna låg mitt i rummet, bredvid varandra. Plötsligt när jag är på väg att somna känner jag en hand på min kropp. Jag viftar bort den i mitt dvalliknande tillstånd, men kontaktsökandet fortsätter. Jag är plötsligt tvärvaken och chockad. Så chockad att jag blir alldeles stel. I mitt huvud tänker jag: låtsas sov och fortsätt vifta bort hans påflugna och envist trevande händer så ger han upp. Med ryggen mot honom, liggandes i fosterställning, känner jag plötsligt att han ändrar taktik. Han håller i mig, ungefär som man håller i sig i någon eller tar spjärn för att inte ramla. Av ljuden förstår jag att han bestämt sig för att dra en handtralla. Allt är fruktansvärt obehagligt. Jag har aldrig varit med när någon annan onanerar och tillfredställer sig själv. Och här har denne någon tvingat in mig i situationen, i sin fantasi eller vad det nu ska föreställa. Plötsligt känner jag hur något blött sprutar på mitt ben och jag känner mig totalt chockad, förnedrad och övertrampad.

Efter det blir allt plötsligt tyst och konstigt. Jag tror att han vände sig om och somnade strax efter, utan några som helst funderingar på ett förlåt eller hoppsan: vad gjorde jag nu. För honom verkade detta vara en fullt naturligt handling. Jag vet att jag med bultande hjärta blev blev tvungen att besöka toaletten för att tvätta av mig sperman och det äckel jag kände. Jag var urlessen, men kunde inte gråta. Sedan låg jag och stirrade i mörkret både för att jag var i chock och rädd för att något nytt och ännu värre skulle hända. Jag vågade knappt sova.

Morgonen efter sa han inget om det inträffade och inte jag heller, fast jag borde konfronterat honom. Jag vill bara bort, hem. Väl hemma berättade jag för en chockad väninna, som trodde mig. Jag ringde också upp min expojkvän som blev rasande över tilltaget. Min önskan i det läget var bara att försöka glömma och bli vis av skadan. Den visdom jag fick med mig, är att det faktiskt inte går att lita på folk, att man är utlämnad och att man måste vidta sina mått och steg för att inte hamna i sådana här situationer som tjej. Tids nog, när tiden är mogen, kommer jag att berätta om den här händelsen för den yngre generationen. Och då kommer jag också att berätta att man inte ska tiga, utan berätta.

Här kan du läsa om andra som pratar om det på den site som skapades strax efter Johanna Koljonens twitterinlägg. DN:s Insidan har också haft en kort artikelserie om detta. Så här skrev Mymlan om fenomenet #prata om det innan jul och så här tycker Cattis om efterdebatten.

Annonser
  1. 06 januari 2011 kl. 19:42

    Igenkänt. Inte exakt den händelsen, men känslan du förmedlar.

    Just det där att berätta för den yngre generationen, känner jag också att jag vill! Det är så mycket som aldrig nämns, som måste återupplevas och skada igen. Helt i onödan.

    Tack för att du öppnar upp och berättar!

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: