Hem > leva med adhd > Hundra bollar i luften – kan de va ADHD?

Hundra bollar i luften – kan de va ADHD?

Ett av mina söndagsmåsten är lång frukost med Dagens Nyheter och speciellt DN Söndag. Förr året vid samma tid, började DN-redaktionen följa en ”gör-om-mig-person”. Och i år gör de det igen. Det handlar om att ändra dåliga vanor till goda. Att byta ut osunt och stressat leverne och försöka hitta nya motions- och matvanor tillsammans med nytt tänk. Denna gång är det Isabelle McAllister som ska försöka hitta formen. Ni vet hemmafixar-Isabelle som vi sett i TV4:s Äntligen hemma m.fl program.

Ulrika By, namnkunnig journalist på DN som skrivit artikeln, beskriver en engagerad, påhittig och kreativ kvinna med hundra järn i elden. En sådan som frilansar och startar bolag i unga år, som är envis och inte är rädd för att ge sig på att prova olika saker, som har svårt att prioritera och veta var gränsen för vad man kan orka, går. En sådan som springer genom livet oavsett om det är med barnvagn eller rollator.

Under det att jag läste den första artikeln för tre veckor sedan, studsade jag till flera gånger och tänkte: hon är jag. T.ex när jag läste följande citat:

– Och så fort jag får fem minuter över stoppar jag in någonting som jag tror att jag måste göra. Jag kan liksom inte sitta still. Jag viker till och med tvätt när jag sitter på toan.

Eller det här:

– Jag har helt prioriterat bort mig själv. När det gäller jobbet lyckas jag ofta bena ut vad som är viktigt, men aldrig när det gäller min egna behov. När jag hinner känna efter inser jag att jag är ständigt trött – utan att någon kan se det på mig.

Min kommentar till det senare är att den som har ADHD är stora problem med att kunna prioritera och veta vad som är viktigt. Flödet in i huvudet är ju så stort. Så mycket impulser hela tiden – rena rama E 4:an i rusningstrafik. Hur ska man då kunna avgöra vad som är viktigt och fånga in det? Och så har vi det där med att inte kunna styra aktivitetsläget. Full fart jämt, med kraschlandningar som resultat. Jag känner igen det. Man har också svårt att känna stressen i kroppen.

Bilden förstärks av vad Isabelles man Erik säger i pappersversionen av tidningen:

– Hon har svårt att göra en sak i taget. Hon tar på sig för mycket, håller högt tempo och blir ofta trött utan att hon riktigt förstår det.

Och visst har Isabelle haft funderingar över sig själv och sätt att vara. Så här säger hon i artikeln:

– Tanken på att jag borde ha någon form av diagnos på grund av mitt energiöverskott har givetvis slagit mig. Många ser mig som ett slags Duracellkanin, vilket jag på sätt och vis är. Men faktum är att nu behöver jag stanna upp och fundera.

En fundering jag har kopplat till Kom i form-artikeln om Isabelle är detta med hur svårt det kan vara att hålla fast vid nya vanor eller knep som man lärt sig, när man man har en odiagnosticerad ADHD och inte äter medicin. Man kan inte riktigt ta in och minnas hur man ska göra och varför, eftersom arbetsminnet är kort och tankarna i huvudet så många samtidigt under det att man lyssnar på en coach eller terapeut. Det man nyss lärt sig är borta snabbare än man hinner säga hej. För mig funkade t.ex inte KBT, förrän jag fick ADHD-medicin som krympte inflödet och minskade impulsiviteten.

Att sätta diagnoser på andra, är faktiskt inte något jag tycker man ska göra – även om det är ganska lätt för oss som har bokstavsdiagnos att känna igen andra som är drabbade. En diagnos är något en läkare och/eller utbildad terapeut gör. Det finns strikta kriterier och olika tester som ska genomföras och då menar jag inget sånt där veckotidningstest.

En nyutkommen ADHD-person är ex-brottaren Frank Andersson. Välkommen i klubben, Frank! Med sin nyvunna kunskap är det lätt att man vill sätta diagnos på andra. Det blir lite av nyfrälsthet över det hela: ”jag fann svaret och det kan även andra göra”. Frank, som deltar i Let´s dance på TV4, tror tydligen att  Alexandra Pascalidou (som också är med i programmet) också har ADHD, om man får tro Aftonbladet. I samma blaska kan man läsa (och jag hörde även Alexandra P säga det under Let´s dance-programmet i fredags) att hon lånat ett lite piller av Frank och blivit alldeles lugn. Detta är något jag tycker är helt fel att göra av flera skäl, även om det i grunden handlar om välvilja från Franks sida. Medicin ska en läkare skriva ut efter att en diagnos finns och dos m.m är anpassad efter den person som får den. Det kan vara farligt att ta en ADHD-medicin om man har andra sjukdomar, som högt blodtryck. ”Lånar” man ut eller ger bort av sin ADHD-medicin, kan den bli indragen. Det tror jag inte Frank vill. Särskilt som han insett att den gör det mycket lättare för honom att fungera.

Här kan man följa Isabelle McAllisters framsteg med att lägga om livet.

Advertisements
  1. 31 januari 2011 kl. 7:41

    Vad fascinerande att läsa dina rader. En person i min omedelbara närhet har precis fått diagnosen ADHD. Big time! Vederbörande får medicin, men jag känner igen dina rader om att: ”hur svårt det kan vara att hålla fast vid nya vanor eller knep som man lärt sig”. Jag tror att det är tufft även för någon som har fått diagnos och mediciner. All omvälvande förändring är tuff.

    Jag djupintervjuade Isabelle McAllister för boken ”Mediababe – nio steg till framgång med hjälp av media”. En inspirationsbok för den som likt Isabelle vill ha roligt på jobbet. Något hon inte ville tacka nej till, men det var en kamp att få ihop intervju, korr och ändringar. Hon var underbar och kämpade för att få allt på plats i tid, men jag kunde inte låta bli att se en del spår av det DN-jobbet avslöjar. Att hon lever ett intensivt liv och bjuder så mycket på sig själv.

    Just för att jag har någon i min närhet som i många avseenden är likadan har jag funderat på vad som händer när man börjar ta mediciner. Finns det inga biverkningar? Hur blir en adhd-person när han eller hon åldras? Det verkar ju rimligt att den intensiva livsstilen skapar ett viss förslitning som även den borde sätta spår.

    Vet du det?

    • 02 februari 2011 kl. 7:56

      Mediabe: välkommen hit. De flesta som börjar ADHD-medicinera märker effekt omgående: sinnena skärps och inflödet krymper. En del brukar prata om att ett lugn infinner sig. Jag blev först mer speedad, vilket kan tyckas märkligt, eftersom effekten egentligen ska vara den motsatta. Just för att det handlar om potenta mediciner följs medicineringen upp intensivt i början med bl.a blodtryckmättningar, eftersom pulsökning, ökad hjärtverksamhet och efterföljande blodtrycksstegring inte är ovanligt. Det är en biverkning. En annan vanlig bieffekt är att matlusten minskar och en del får ont i magen vilket brukar gå över. När man startar att medicinera får man börja på en låg ingångsdos som ökas efter hand, just för att kontrollera både effekter och bieffekter. Om du vet vad den medicin som din närstående äter: gå in på fass på nätet och kolla, vetja. Om du vill läsa mer om biverkningar: gå in på mitt bloggsök. Jag har skrivit en hel del om detta. T.ex det här, även om det är ett bra tag sedan och mycket ändrats sedan dess.

  2. 02 februari 2011 kl. 17:35

    Jag läser ditt svar till mediababe och blir nyfiken eftersom jag nu fått svar på min utredning – adhd/borderline och autistiska drag (svag central koherens bl a) MEN de babblar på om min sköldkörtel och jag fattar ingenting av det som jag lade in om svaret i min blogg.
    Vadå sköldkörtel? Jag har ju alltid varit sån här som jag är nu och jag har väl inte haft problem med körteln hela livet heller?? Ytterst förvirrande kan jag säga.

    • 02 februari 2011 kl. 19:00

      Rospiggen: mer än vad jag vet och förstår. Googla.

  3. 04 februari 2011 kl. 12:05

    så glad att hitta bloggar om adhd.
    Jag fick mina diagnoser för 4 månader sen, efter att mått dåligt hela mitt 39 åriga liv..
    Bipolär 1 och adhd, adhd glömde jag bort och har lagt min tid på att försöka förstå den bipolära.
    Nu är det dags för adhd biten för att jag ska pusslas ihop.

    Du får gärna ha kontakt med mig, berätta om dig ditt.
    Skrattade gått åt inlägget, typsikt mig..jag gör 5 saker samtidigt, kan börja skura handfatet medans jag sitter på toa:)
    massor av kramar

  4. Mårten
    06 februari 2011 kl. 8:13

    Tack för en spännande och givande blogg. Du har dessutom bra kunskaper. Jag blev diagnosticerad med ADD i somras men låg nära en fullständig ADHD-diagnos och har få ungefär hälften av Aspergerpoängen, så att säga, i formulären som psykiatrin använder sig av. Det är mycket givande att läsa dina inlägg och hoppas att du fortsätter. Själv har jag svårt att upprätthålla en blogg, för kontuinitet är nog det jag saknar mest, om jag inte kommer in i en rutin, varpå jag istället kan bli riktigt rigid om jag inte får genomföra det jag ska, omgående. Eventuellt kommer du att inspirera mig att komma igång med bloggen, igen.

    • 09 februari 2011 kl. 19:44

      Mårten: välkommen hit och tack själv. Inspiration är viktigt och andras tankar kring det man själv går omkring och tänker mycket på kan verkligen ge så mycket. Många av de bloggare jag från början fick inspiration av har tyvärr slutat. Det blir kanske så att när anledningen till att man började blogga och skriva offentligt, t.ex att nyss ha fått en bokstavsdiagnos, en sjukdom, ett handikapp, separerat eller liknande inte känns lika tungt, då vill man gå vidare och lämna bloggen bakom sig. Behovet av att ventilera är inte lika stort, helt enkelt.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: