Hem > leva med adhd > Caroline har också ADHD

Caroline har också ADHD

Caroline Giertz, känd författare och programledare, är en i raden av nydiagnostiserade ADHD-personer som nu väljer att komma ut ur neurograderoben. Välkommen till damptantsklubben, Caroline! I en intervju i Expressen berättar hon att hon har haft problem med bl.a ätstörningar under en rad år och att det var genom att dottern fick asperger- och adhd-diagnos, som hennes egen neuropsykiatriska utredning startade. Caroline har nu känt till sin egen bokstavsdiagnos i drygt ett år.

Det första året är då man gräver sig mest i sig själv och börjar omvärdera hela sitt liv. Man börjar inse att den förklaringsmodell man haft på sig själv och sitt handlande är en kuliss. Man har varit rätt bra på att bortförklara sina handlingar, reaktioner, tyckande och tänkande. Efter att accepterandet är ett faktum börjar arbetet med att få funktionsmedvetande dvs förstå hur man egentligen fungerar, när man funkar och inte – för vi har ju ett funktionshinder bl.a utifrån en mycket ojämn begåvningsprofil, en arbetsminnesproblematik och svårigheter med att kontrollera vårt handlande eftersom vi är synnerligen impulsstyrda.

Efter att man kommit en bit med att förstå hur man funkar börjar nästa steg: att hitta strategier och hjälpmedel för att få viktiga saker i livet att funka både på hemmaplan, i jobbsammanhang och i sociala sammanhang. Långt har man kommit när man kan säga stopp både till sig själv och andra: ”det här klarar jag inte eller gör jag detta får det de här konsekvenserna. För att kunna göra det eller detta jag inte klarar så bra, behöver jag få följande förutsättningar.” Att se på sig själv på detta vis handlar inte om att vara svag, utan realist. Jag har sagt det förr: en superallergiker ger sig sällan på att träffa djur. I vissa lägen går det att kompromissa genom att förmedicinera, men oftast får man låta bli. Och en rullstolsburen person behöver också planera på ett annat sätt än den som har en fullt fungerande motorik i alla lemmar – ungefär på samma sätt som vi får tänka: kan jag hänga med på det eller detta?

Så här sammanfattade jag för ungefär ett år sedan, det här med att få sin ADHD-diagnos som vuxen och de faser man går igenom. Och så här har jag skrivit om det här med att kliva ut ur neurogarderoben

Här kan du läsa om hur det går för Caroline på hennes egen blogg.

Advertisements
  1. 10 april 2011 kl. 19:15

    Precis som Caroline har jag känslan av att om jag vetat om diagnoserna hade kanske inte skilsmässan blivit av.
    En JÄTTEsorg hos mig =(

    • 10 april 2011 kl. 22:40

      Rospiggen: jag förstår detta precis, kan jag säga…

  2. 10 april 2011 kl. 21:03

    Glömde säga förut. Jag känner igen det där med att säga ”stopp”. Jag har förklarat när situationer dyker upp, t ex med barnen, att jag har svårt att hänga med när det snackas för fort eller i munnen på varandra och att jag inte är arg om jag låter arg utan jag bara höjer rösten för att markera att stooopp!! 🙂
    Jag förklarar att det inte beror på dem utan att jag har svårt att hänga med alla gånger.
    En väldig lättnad att hitta det där stoppet, även om jag alltid varit tydlig iofs mot barnen att irritation hos mig inte beror på dem utan på mig men nu kan jag ännu mer förklara och det har funkat bra 🙂

    • 10 april 2011 kl. 22:42

      Rospiggen: eller hur. Skönt att kunna känna det egna ”stoppet”. Underlättar, men inte helt enkelt. Tar tid att komma dit. Stå på dig. Och i början kan reaktionen från andra vara märklig, fastän de närmaste borde förstå. Skönt om man lever i parrelation, som jag, att få stöd när det gäller detta. Jag är lyckligt lottad, det vet jag …. att min diagnos kom när jag lever med ”rätt” man (vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig).

  3. 10 april 2011 kl. 23:09

    Jag förstår vad du menar 🙂 Det var just en ”rätt man” jag hade men jag såg det inte då *looong story* men jag gör ju det nu.
    Jo, för förut kände jag mig bara dum som inte fattade eller hängde med men gjorde ALLT för att det skulle se ut som att jag hade hissen högst upp hela tiden, bara för att liksom, man borde ju fatta – allt?
    Men nu VET jag ju att jag inte gör det och då hejdar jag andra människor i tid för att få en chans att kunna hänga med så att jag inte står där som ett fån sen efteråt och ska se ut som att jag är på banan när jag inte är det.

  4. 11 april 2011 kl. 11:46

    Har bra nyheter hörrudu! ADDutredningen är i full gång sedan i fredags 😀

    • 11 april 2011 kl. 17:08

      Tjelsi: jag såg det när jag var inne hos dig. Hur känns det?

      • 11 april 2011 kl. 18:30

        Det känns… åh… ÄNTLIGEN liksom. Remissen har ”vilat” i ett år, och så kommer jag till Göteborg och får vänta i en månad! Nu händer det saker, ta mig fan!

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: