Hem > hjälpmedel, leva med adhd > Lotta om kommunikativ revolution

Lotta om kommunikativ revolution

Lotta Abrahamsson skriver i sitt senaste inlägg om den kommunikativa revolution som mobiltelefonsfunktioner, sms, ipad m.m inneburit för oss som har NPF.  Och jag kan bara hålla med. Tur för mig att jag fick diagnosen i ”rätt” tidsålder. SMS är inte min grej egentligen. Och det är småpillandet på knappar, där det ofta blir fel för mig, som kan utlösa ett dampanfall. Ogilla!!! Av samma orsak är twitter inget för mig. Däremot älska jag att maila. Även om kollegor sitter bara en bit ifrån, så är mailandet ett fantastiskt hjälpmedel både när det gäller komihåget och fokus. Måste inte ta hänsyn till ansiktsuttryck, resa mig ur stolen och kanske fastna på vägen till kollegans rum för att jag blir distraherad av annat.

Min mobil med påminnelser via Memo Comai är guld för mig. Lever förutom med detta påminnelsehjälpmedel (som i grunden också bygger på en almenacka där jag via internet för in händelser/påminnelser) också med tre almenackor, vilket faktiskt inte enbart är positivt. En lägger jag in allt i, både privat och jobb. Den funkar som backup och hjälper mig att även kunna ta en titt in i framtiden. En almenacka hänger på väggen i köket och är inte bara min utan hela familjens. Där lägger vi in hela familjelogistiken för att alla ska ha koll. Där står det om körningar, gympapåsar som ska packas, musiklektioner, vem som ska laga mat, möten, jobbresor osv.

Sedan har jag den mailbaserade kalendern på jobbet där möten m.m ska in. Den slarvar jag en del med för allt ligger ju i min mobil eller egna almenacka. För mig behövs inte denna tredje, utan den är egentligen till för att dela med kollegorna, så att vi kan hålla reda på varann och boka upp möten med varann. Tror att kollegorna är ungefär lika slarviga med denna som jag.

Annonser
  1. 27 april 2011 kl. 12:44

    sv Tack… tror jag? 😛

    • 27 april 2011 kl. 18:55

      Tjelsi: absolut. Vi har alla en resa att göra även om den ser lite olika ut. Tycker inte man ska dra alla med bokstavsdiagnos över samma kam. Men vi delar ju visa beteenden. Och jag tycker om att vända på begrepp som från början kan uppfattas som negativa. T.ex damptanter. Nu är ju jag dessutom att betrakta som tant (fast jag egentligen tror att jag fortfarande knappt ät trettio). Tantbegreppet har även det blivit allt mindre jobbigt. Om nån vill kalla mig för tant, så bjuder jag på det ;))

  2. Lotta Abrahamsson
    17 maj 2011 kl. 14:52

    Jag är nog en tant numera tror jag?…;) Sms:ar gör jag också.
    Men inte tjutsingen är alla med diagnos lika. Ungefär lika olika som alla sorters människor troligtvis. Bara råkar ha svårigheter inom samma områden kanske? Hur de ser ut och vilka behov man har måste vara fullständigt individuellt. För övrigt föredrar jag att säga ”Hej! Jag heter Lotta”. Diagnosen blir många gånger just EN del av mig. Jag är inte diagnosen/diagnoserna. Vi har så olika svårighetsgrader och bekymmer/styrkor så det blir direkt fel att tro att vi är lika.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: