Hem > leva med adhd > Besök Almedalsveckans seminarier om NPF

Besök Almedalsveckans seminarier om NPF

Då var det dags igen. Imorgon den 3 juli invigs årets tummelplats för åsikter: Almedalsveckan. Veckan erbjuder över 14000 arrangemang. Jag kommer att finnas på plats även om jag inte alls är speciellt förtjust i detta med att trängas mycket folk och det ståhej ett sådant här jippo brukar innebära. Alldeles för mycket signaler som min stackars ömtåliga hjärna ska processa. Och folk som vill ha ens uppmärksamhet – jag som är överuppmärksam på allt och behöver skärma av! Avskyr ju känslan av att bli påhoppad av någon som vill sälja mig något – oavsett om det handlar om ett telefonabonnemang eller om en handling för någon god sak. Kom inte in i min bubbla om jag inte bjuder in!! Har man aspergersdrag är det här ett gissel.

Hur som helst. Är man som jag intresserad av ämnesområden som neuropsykiatriska funktionshinder (NPF), som ADHD, aspergers, tourettes m.fl, och psykisk ohälsa finns det mycket matnyttigt att hämta på Almedalsveckan. Här är några axplock ur programkalendariet.

Den 5 juli arrangerar Riksförbundet Attention ett frukostmöte om Skolinspektionens dyslexirapport. Under förmiddagen fortsätter Attention med ett annat seminarium som heter: En trygg och effektiv skola – även för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Där sätter man fokus på skolinspektionen som ett verktyg för att säkerställa alla elever ska ges samma förutsättningar till kunskapsinhämtning

Lite senare på dagen den 5 juli arrangerar Attention ytterligare ett seminarium kallat: Nolltolerans! Så får vi en skola fri från kränkningar, trakasserier och diskriminering. Barn- och Elevombudet berättar då om arbetet mot kränkningar och diskriminering och hur vi kan nå nolltolerans. Attention sätter fokus på barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och deras särskilda utsatthet.

Den 6 juli kan man gå besöka Fryshusets seminarium: Funktionsnedsättning är inget hinder, som handlar om undervisningen av elever med aspergers syndrom på Fryshusets gymnasium. Intressant tror jag. Kände inte till att de bedrev denna verksamhet. Den 6:e arrangerar också Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH) i samverkan med Modellområdesprojektet ett seminarium om ”vänta och se-tänkandet” inom hälso- och sjukvården. Seminariet har rubriken: Lönsamt att behandla i tid.

Samma dag på förmiddagen arrangerar Sveriges Psykologförbund (Psifos) ett seminarium kallat: Diagnosens makt – hur den svenska skolan blev sjuk!. Detta kan man säga är något som handlar om raka motsatsen till NSPH:s seminarium om att det är lönsamt att ge vård och behandling i tid. Man förstår redan av rubriksättningen att detta är sprängstoff. I sammanfattningen av arrangemanget kan man läsa att det handlar om ”vår tids jakt på diagnoser”. (Varför önskar skolan diagnoser? Blir diagnoserna ett alibi för skolan när barnen inte når målen? Det är frågor som behandlas.) Är det verkligen så undrar jag genast: att det pågår en jakt? Man blir lätt provocerad av sådana här påståenden. Tydligen tycker Psifos att detta är fallet. Kanske t.o.m att det finns en överdiagnosticering?

Jag vet att det finns en falang inom den medicinska kåren som hellre vill se det friska än det sjuka. (Nu är ju NPF förstås ingen sjukdom utan en funktionsnedsättning.) Men det är inte riktigt så enkelt, tycker jag. De flesta av oss vuxna med ADHD är underdiagnosticerade och har kostat skolan, vården och samhället onödiga pengar i alla möjliga sammanhang: administration, myndighetsutövning, missbruksbehandling, fängelsevård, behandling av alla andra sjukdomar eller beteendestörningar som en bokstavsdiagnos för med sig: t.ex tvångssyndrom, anorexi osv. Några som kanske sluppit undan dåliga vägval, droger, skamkänslor, otäcka minnen är bl.a bloggande Kattis och  Loo (som fick sin diagnos, besegrade sitt drogberoende, men som tyvärr avled alldeles för ung av cancer våren 2010).

Jag tror och hoppas för min del att de flesta i vårt land går till doktorn, psykologen eller psyikatrikern för att de har en åkomma som gör att de inte har hälsa och inte fungerar. Jag vägrar tro att det stora flertalet springer till sjukvården, elevhälsan eller socialtjänsten i onödan. Jag tror snarare att de flesta vill klara av livet själva (inte vara beroende och utelämnade till andra) och att de hittar på egna lösningar och använder sunt förnuft.

Till Almedalsveckans kalendarium

Advertisements
  1. 02 juli 2011 kl. 16:56

    Starkt gjort av dig att ställa upp trots att det är jobbigt att inte kunna skärma av! Heder åt dig!!
    Sonen kom hem häromdagen ifrån Peace and Love-festivalen i Borlänge.
    Han klarade absolut inte av dessa människomassorna och allt skrik och skrän, så han tog tåget hem. Bokade biljet och tog sig hem helt själv. Det är bra gjort för en kille som inte varit ute och rest och som har svår ADHD med en del autistiska drag.:-) Kan tänka mig att det var väldigt lugnt inne i stan och relativt tomt på tågstationen och genast gick det bättre att fokusera på vad han skulle göra.

    Att psykologförbund går ut så hårt med att dissa diagnoser är för jävligt. Vad vill dom ha ut av det? Självklart vet dom ju om att folk som bara är halvt intresserade kommer att gå på det dom säger och sen håna oss som vill ha hjälp för vårt funktionshinder.:-(
    De är väl rädda för att förlora framtida kunder, då de kanske tror att vi som har npf kommer uppsöka psykiatrin i större utsträckning (vilket nog redan sker i dag?) och de vill att folk ska negligera neuropsykiatriska symptom och när föräldrar och drabbade ändå upplever symptom så ska de tolka detta som psykologiska problem i grunden i stället för att de kommer från biologin.
    Jag tycker de ska arbeta för att ge oss med NPF korrekt psykologiskt stöd i stället, för även om de inte vet om det nu, få kan vi behöva det också.

    Syrran min är nybakad psykolog och jag tror att hon kanske ska till Almedalen. Ska be henne gå och säga åt dem att tagga ner;-)
    Ha det gott och lycka till med allt!!

    • 03 juli 2011 kl. 9:56

      vetgiriga patienten: tack för de orden. När det gäller Psifos så verkar det främst som om de vill ge en känga åt skolan: att de inte tycker att skolledningarna i landet borde syna hur skolan fungerar istället för att stirra sig blinda på diagnoser. Psykologerna har haft frågan uppe förr i Almedalen. Deras fackförbund säger att de inte vill bli diagnospsykologer utan skolpsykologer. Lika fullt vänder jag mig mot beteckningen: jakten på diagnoser. Det skickar helt fel signaler. Och vem är det som driver på jakten i så fall? Skulle det finnas någon/några med dold agenda? Många följdfrågor blir det.

  2. Carola
    02 juli 2011 kl. 17:59

    Hade gärna varit där också, men jag ska ta hand om hus, hund och katt till en annan mycket VIKTIG besökare, som får tala för vår sak till de det berör!

    Hoppas du får med dej mycket matnyttigt hem och ”jakt på diagnoser” låter ju som du beskriver som ett sprängstoff!!

    Skriv gärna ner dina erfarenheter här sedan. Må väl så länge!

    /mamman

    • 03 juli 2011 kl. 9:58

      Carola: bra att ha nån som kan ställa upp när man ska resa. Ha det bra med katt och hund!

  3. 08 juli 2011 kl. 20:25

    Lotta har också varit på Almedalsveckan.

  4. Anna
    16 december 2011 kl. 9:41

    Jag har som förälder, själv erfarenhet av exakt vad psifos menar är en fara med att skolan vill ha diagnoser för att genom diagnoserna kunna ha ryggen fri från att eleven inte når målen. Fick av en händelse lyssna på ett EHT möte på mitt barns skola, ( genom att jag just ringt rektorn som istället för att stänga av sin mobil , satt på den, i en timma och 0 min fick jag höra det absolut värsta jag hört i hela mitt 50-åriga liv)

    Rektorn uttalade exakt detta psifos är rädda för, hon sa till skolpsykologen ” kan vi inte göra en utredning genom psykologenheten, utan mammans tillstånd, på det sättet kan vi sedan lägga det på diagnosen att X inte klarat målen”. Psifos har helt rätt, det finns en stor fara att skolan försöker lägga ”skulden” på diagnosen för att slippa utveckla en fungerande undervisning för barn med särskilda behov, (med eller utan diagnos ), Jag har hela ovanstående möte inspelat, önskar att uppdrag granskning hade spelat upp det på tv. På ett EHT möte skall lösningsfocus för eleven situation vara det man skall diskutera. Här uttalades inte en enda mening, på nästan 2 timmars möte, om någon som helst lösning eller förslag på hur barnet skulle kunna få hjälp. Hela mötet gick ut på att skydda sina egna brister och de tjänstefel bl.a rektorn gjort, man talade illa om mig som förälder och om mitt 9.åriga barn.

    Mitt barn har varit med om 2 utifrånkommande svåra trauman som inte gick att undvika. Men det 3:e traumat han fick i skolans värld, det hade gått att undvvika. Med kloka vuxna, som inte går i försvar då de inte klarar situationen utan ber om hjälp för att klara situationen. De har jag ännu inte träffat på.

    Att barn som har sorg, PTSD, depression skall få en NPF diagnos är helt felaktigt. När vuxna med exakt samma symptom får diagnoser som, utmattningsdeppression, PTSD . Kan inte barn ha sorg, deppressiion och PTSD???? Måste de då få en bokstavsdiagnos istället? Jag har full respekt för de som vill ha sin diagnos och som själva är helt säkra på vilka svårigheter de har och att de är biologiska, men för andra som inte känner sig säkra på vad orsaken till svårigheterna beror på, de kan komma från trauman ( man har nu sett att mängder av flyktingbarn felaktigt fått diagnosen adhd, när de i själva verket lider av PTSD.
    Är det ok?

    Bra att Psifos uppmärksammar detta, det huvudsakliga focus skall ligga på att hitta lösningar för varje enskild individ som gör att denne kan nå målen, och de skall även få hjälp att nå längre än målen , de skall få hjälp att nå sin fulla potential och få en fungerande skolgång, oavsett diagnos eller inte diagnos. Nu blir det så, som vår dåvarande rektor uttalade, då hon trodde hon satt i skyddat rum, skolledningen vill kunna frånta sig ansvar genom att kunna skylla på ett barns diagnos. jag har själv bevisen , tyvärr. Det stora problemet består i att skolan har fortfarande inga verktyg, ingen kunskap i hur man hjälper dessa barn, kan även tillägga att den skolpsykolog i vårt fall heller inte hade några verktyg att förmedla personalen. Mig och mitt barn, ville han inte ens träffa, men det gick bra att tala illa om oss på ett möte där han och övriga istället för att vara ärliga om att de inte klarade att lösa problemen, gick in i ett gemensamt försvar. Att en skolpsykolog med många års erfarenhet sitter och uttalar sig om att ett barn, SOM HAN ALDRIG TRÄFFAT, förmodligen har 3 diagnoser inom NPF det är väl ändå inte professionellt?

    Mötena i Almedalen, angående skolgången för barn med särskilda behov, borde nästa år lägga full focus på att nu skall verktygen fram, för problemen har vi känt till i årtionden, de är inte nya. Ingen verkstad utan verktyg ( kunskap)
    / Anna

    • 18 december 2011 kl. 13:27

      Anna: välkommen hit. Ett oerhört engagerat och långt inlägg. Jag hänger inte med dig riktigt i alla detaljer. T.ex vad EHT står för. Att barn inte skulle kunna få PTSD-diagnoser eller depressionsdiagnoser låter konstigt. Resonemanget kring att man ”måste få” eller ”vill ha” en bokstavsdiagnos låter märkligt. Man följer ju speciella diagnosmanualer och vårdprogram. Psykiatriker, som ofta har den tyngsta ansvaret, arbetar tillsammans med de specialutbildade psykologerna i att ställa diagnoser. Så borde det åtminstone vara. Säkert finns det mindre kompetenta personer inom båda dessa professioner. Detta har jag påpekat några gånger att kunskapen inom neuropsykiatrin måste bli större. Kunskapsfältet är ännu bara i sin linda och kompetensen ser olika ut i olika delar av landet. Genom den nya skollagen som trädde i kraft i somras har kraven skärpts på skolorna om vilka kompetenser de måste ha inom elevvården. Bl.a psykolog. Där gäller samma för både kommunala skolor och friskolor. Självklart borde alla barn, oavsett om de har ett funktionshinder, en sjukdom eller inte få det stöd de behöver för att nå kunskapsmålen.

      • Anna
        18 december 2011 kl. 15:03

        Ett EHT möte betyder elevhälsoteam möte. Där ingår tex skolpsykolog, lärare, rektor, skolsköterska, specialpedagog från den berörda skolan. En förälder är inte medbjuden på de mötena. De mötena skall syfta till att hitta förslag på lösningar/åtgärder som skall främja elevens möjligheter till att tex nå kunskapsmålen och även att hjälpa eleven att fungera psykosocialt i skolan.
        Det finns någon som forskar på just dessa möten, jag tror hon heter Eva Hjörne om jag minns rätt (Göteborg?).

        Man vet att det i nuläget finns ett stort problem i skolans värld med just det jag var med om att bevittna – man har inte tillräcklig kunskap (alltså de som sitter med på EHT möten). När vi människor hamnar i en gruppkonstellation där vi skall lösa något ingen i gruppen har kunskap om, hamnar vi lätt i en försvarsposition.Ex i just detta fall : Dvs gruppen gaddar ihop sig mot eleven/förälder , detta göra att gruppen får något gemensamt där de kan enas för en stund, (de är inte ovanligt att det finns konflikter i gruppen på annan nivå innan just detta möte tex lärare mot rektor, det handlar om gruppdynamik/psykologi, nu har man plötsligt något gemensamt att enas kring, ”vi mot dom”)( Leder till ett krig som ingen kan vinna, den största förloraren är barnet)

        Alltså barnet/eleven svartmålas och baktalas på dessa möten (man skapar något att enas kring) då ingen i gruppen har lösningen eller förslag på lösning för eleven är det lättare att focusera på ”problemet”, vilket blir eleven/föräldrarna alltför ofta i dessa sammanhang.

        I vårt fall ville rektorn att barnet skulle få en NPF diagnos , så att hon (rektorn) som hon själv sa, skulle kunna lägga det på elevens funktionshinder, att eleven inte klarat målen. När jag hörde denna mening från henne ( jag satt hemma och lyssnade, se ovan inlägg) då höll jag på att gå i taket.Det är precis det som skrämmer mig, att skolan på något sätt tror att de kan frånta sig ansvar för en elevs möjlighet att nå kunskapsmålen bara för att eleven har en NPF diagnos. Det är en stor fara för barn med en NPF diagnos om tänket på skolorna får fortgå på de viset. Detta är självklart inget någon rektor skulle säga i ett offentligt rum, men det är,
        vad en del egentligen tänker. Jag fick själv höra det, av ”misstag”. Jag kan som sagt bevisa det, sorgligt nog.

        Psifos har skolpsykologer som självklart har hört och förstått detta på möten i skolan, jag är tacksam för att de har uppmärksammat detta i Almedalen. Det ger mig hopp.
        Hopp om att man istället för att focusera på en diagnos, focuserar på lösningar för varje enskilt barn och just dess svårigheter, att bli mer lösningsfocuserade, leta efter lösningar inte sitta av mängder av timmar på att tala illa om barnen/föräldrarna.

        Ta sitt ansvar som pedagog att be om mer hjälp då man känner att man inte vet hur man skall göra, kräva av sin chef och dess chefer att få tät handledning av kunniga. Skolpsykologer som heller inte känner att de kan/vet skall också svälja sin stolthet och ta sitt ansvar genom att söka hjälp av andra som har mer erfarenhet. Det är endast det sättet som kan leda till förbättringar och utveckling,Viljan att hjälpa, kraften och modet att be om hjälp, modet och strävan mot en egen utveckling i sin proffession, genom att försöka öppna upp mot andra synsätt nya tankar nya metoder när ens egna inte leder framåt.Inte som i många fall, sitta still i båten och älta hur jobbiga eleven/föräldrarna är. Med den inställningen borde man kanske se sig om efter att arbete med döda ting. Enligt skollagen skall barn med särskilda behov, med eller utan diagnos få särskilt stöd om så behövs. Alltså diagnos krävs ej.

        Jag är en av dem som inte vill att mitt barn skall få en NPF diagnos som första förslag när barnet strax innan varit med om 2 svåra trauman, där symptomen ofta stämmer in på alla de symptom som barn med tex adhd eller andra NPF diagnoser har.( finns att läsa mer om , googla på posttraumatisk stress syndrom hos barn), det är det jag uppfattar Psifos inlägg på Almedalen delvis handlar om. Att alltför många barn nu för snabbt och på felaktiga grunder faktiskt får en felaktig diagnos. Skolans brister bidrar på många nivåer, till att skolan är en stor påtryckare till att vilja ha en NPF diagnos på barnen och på det viset tro sig kunna ”lägga det på funktionshindret” (exakt vad vår rektor sa) istället för att focusera på skolans egna brister som leder till att allt fler barn mår mycket dåligt i skolmiljön.( diagnos kan bli ett ”verktyg” för skolan att frånta sig ett visst ansvar)

        Jag har tex ännu inte varit med om att någon på skolan ställt sig själv frågan ”vad är det jag gör som gör att barnet re-agerar som det gör”…..Man förstår mycket sällan att det handlar om att SAM-SPELA…..man ställer sig på ett podie och pekar ner mot barnet: titta vad han gör, men aldrig ställer man sig frågan, kan jag ändra mitt sätt att vara så barnet re-agerar annorlunda?

        Det är omöjligt att hålla sig kort inom detta område, då allt hör ihop och det här ämnet handlar om så många saker som egentligen hör ihop, man måste se alla omständigheterna för att kunna nå förståelse och kunna förändra tankar och förhållningsätt till det bättre.

        Vi föräldrar och pedagoger borde samarbeta mer, då blir vi starkare gentemot de politiska besluten, till att börja med borde vi kräva en lag på att det skall vara max antal i skolklasser på 20 elever.
        Skolan är i dagsläget en mycket sjuk institution. Detta slår hårdast mot de barn med särskilda behov

  1. 05 juli 2011 kl. 9:41

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: