Hem > leva med adhd > En tillbackablick

En tillbackablick

För cirka två år sedan gick Charlotta von Zweigberk ut och berättade om sin ADHD och aspergers. Reaktionerna som kom på detta var ungefär som de brukar vara (i varierande skala): ”Nä, men inte. Vem har lurat i dig detta?” ”Jaja, dessa diagnoser. Det är visst modernt.” ”Vad skönt det måste vara för dig.”

Jag hade lite kontakt med Charlotta efter inlägget på Newsmill. Båda var vi tämligen nydiagnosticerade och hade många diagnosfunderingar: har du upplevt det här som typiskt? Lite berusade av det nya och alla aha-upplevelser var vi nog också. Och att träffa nån annan som också hade. Lite läskigt var det. Jag hade precis börjat medicinera. Naturligtvis halkade vi lite in på hur vännerna och familjen reagerar. Och det gör de som sagt på olika vis utifrån mognadsgrad, förstånd, egna självinsikter, rädslor osv. I min familj är detta fortfarande inget vi pratar om. Och delvis är det inte accepterat alls att jag har bokstavsdiagnos. På jobbet däremot är det acepterat och har underlättat en hel del för mig. Ja, nu är det inte så att alla vet – utan den närmaste skaran kollegor (hoppas jag) – för det är de som behöver veta varför jag ibland reagerar lite udda och abrupt. Hela världen behöver inte ha kunskapen om just mig.

Detta är så dubbelt. Ibland får jag lust att gå ut och berätta. Just för att det är så viktigt med talespersoner och att visa att detta med ett funktionshinder som ADHD och aspergers kan se lite olika ut. En ojämn begåvning förenar oss. Vissa av oss har utvecklat sidor som gör att vi funkar ohyggligt bra under vissa förutsättningar. Vi kan vara med i samhällslivet och bidra. För andra krävs mycket träning för att kunna komma in i ett arbetsliv.

Under en kort period hade vi en praktikant med aspergers på min arbetsplats. Alla var vi överens om att testa detta och att det var en viktig sak att göra att öppna upp arbetsplatsen. Den unga personen hade en coach med sig. Tyvärr funkade praktiken inte så där hemskt bra. Jag visste absolut vad denna person behövde, men vi kunde t.ex inte erbjuda eget rum och den handledning (som är så betydelsefull) blev otillräcklig. Nä, vi hamnade själva i en rejäl arbetspuckel samtidigt som en person dessutom blev sjukskriven. Då har man inte mycket tid över till pedagogik. Dessutom fanns det inte en central person som tog ansvar, vilket jag tror är oerhört viktigt. En person som sätter ramarna, reglerna och är återkopplare. Det som också gick upp för mig var att kunskapen om den egna diagnosen (glasögon att se med) och hur den yttrar sig, tillsammans med träning i det sociala samspelet, är nyckeln för om man kan fungera på en arbetsplats eller inte när man befinner sig inom autismspektrat. Om man vet om att det är viktigt att titta andra i ögonen när man pratar, så funkar det lättare. Att det skapar samvaro och bekräftar acceptans och närvaro. Det är ungefär som att lära sig att tvätta händerna efter toabesök – nåt man gör. Vet man om hur man fungerar kan man förklara för andra att: så här hänger det ihop. Bara för att jag tittar bort (=skärmar av mig mentalt) betyder det inte att jag är ointresserad eller inte lyssnar. I själva verket lyssnar jag intresserat, men jag kan inte titta på dig samtidigt för det blir för påträngande för mig eller hindrar mig från att höra.

Tillbaka på spåret igen efter denna sidohistoria. Under våren publicerade nättidningen Kattis & Co en text skriven av Charlotta om det här med att få diagnos. Den kan du läsa här. Jag fäster mig mest vid avsnittet där hon beskriver hur hennes intelligens kan vara en nackdel i diagnossammanhang. ”Den gör att folk inte förstår hur besvärligt du har det. Och när du ber om hjälp verkar du för kompetent för att få den.” Precis så här är det och det gör att vissa människor inte kan acceptera en bokstavsdiagnos. Jag tänker både på nära och kära som ibland tycker att vi verkar lata när vi ber om hjälp – vi som är så kompetenta i andra sammanhang. De som är bekantas bekanta reagerar just på det sätt som jag beskrev i början av inlägget: att vi nog bara försöker göra oss till och verka lite märkvärdiga, vi som faktiskt kan en sån massa saker alldeles själva. Charlotta är ett bra exempel som ju är både författare och frilansare/företagare. Det här är en av de saker som gör att jag inte har lust att bli offentlig.

Så här skrev jag när Charlotta berättade på Newsmill.

Annonser
  1. alfapetsmamma
    13 juli 2011 kl. 12:15

    Vad intressant! Ska genast läsa artikeln i Kattis-tidningen.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: