Hem > leva med adhd > ADHD – arv eller miljö?

ADHD – arv eller miljö?

Egentligen borde detta inlägg ha rubriken: ADHD – arv och miljö, med ett utropstecken efter sig. Ni kommer strax att få reda på varför. (Och tack för inspirationen Truth and fiction.)

Då och då ropar tidningsrubriker ut att nu har man funnit sambandet mellan ADHD och ytterligare en yttre faktor. Det har handlat om allt från insektsgifter till överkänslighet mot viss kost och nu senast passiv rökning. Jag kan inte låta bli att sucka varje gång eftersom det här leder till att ge en alldeles för förenklad bild av detta med miljö som faktor bakom ADHD. Och likt en löpeld sprids och återupprepas de här rubrikerna på internet.

Inom forskningen kring ADHD finns inget ”antingen-eller”-tänkande längre. ADHD har en stark ärftlig komponent – det har man kunnat konstatera (flera familje-, tvilling- och adoptionsstudier har beräknat ärftligheten till c:a 76 procent), men miljöfaktorerna har betydelse och inte minst det samspel som sker mellan arv och miljö och samspelet mellan gener och gener. Speciella genetiska faktorer ökar sårbarheten för ADHD – s.k riskgener. Hjärnan utvecklas helt enkelt annorlunda hos barn med ADHD – kanske redan på fosterstadiet. Under 2010 kunde brittiska forskare visa att små delar av de gener som styr den tidiga utveckligen av hjärnan har ”hakat upp sig” och blivit trasiga hos barn som har den neuropsykiatriska diagnosen ADHD. Det handlar om  gener som kodar för proteiner och deltar i signalöverföring av dopamin mellan nervcellerna i hjärnan (en viktig signalsubstans också i belöningssammanhang) – särskilt i främre delen av hjärnan, där planering och beslutsfattande styrs. Rapporter hävdar också att det gäller även för serotonin- och noradrenalintransportörerna.

Men det räcker inte med att ha vissa riskgener anser t.ex forskaren Hans Forssberg. Till de miljömässiga riskfaktorer som gör att barn utvecklar ADHD hör ogynsamma sociala förhållanden, om mamman rökt eller utsatts för hög stress under graviditeten eller om barnet föds för tidigt. Även vid stress, som frisätter höga nivåer av kortison, sker förändringar i dopaminsystemet.

Man behöver knappast vara ett geni för att förstå att föräldrar som har ADHD (speciellt de som inte vet) och som fått barn med samma diagnos kanske inte kan ge den struktur, vägledning och tålamod som ett ADHD-barn behöver. Det här är ytterligare en social faktor i ADHD-frågan kring vilket som kom först: hönan eller ägget. Föräldrar med bokstavsdiagnos (dvs med ett eget funktionshinder inom autismspektrat) har extra svårt att handskas med barnens problem och beteenden samt de situationer som uppkommer på grund av det. Är man barn och lever både med ett inre kaos (läs: för många intryck som ska sorteras och hanteras i knoppen kombinerat med stark impulsivitet) och ett yttre kaos (läs: en oorganiserad vardag som gör att man inte upplever sig ha kontroll) förstärks ADHD-beteendet. Det blir helt enkelt rundgång.

Den höga ärftlighetsfaktorn bakom ADHD gör att det inte finns några bra sätt att förebygga ADHD. Det konstaterar Henrik Larsson vid Karolinska Institutets instutition för medicinsk epidemiologi och biostatistik. Han har inlett ett forskningsprojekt kring just detta med sambandet mellan arv och miljö för att utveckla ADHD. (Henrik tror för övrigt inte på rökningen som en faktor för ADHD. För egen del har jag inte vuxit upp med rökande föräldrar och inte heller mina föräldrar.) Han ska i sin forskning titta närmare på en rad faktorer som födelsevikt m.m.

Här kan du läsa en sammanfattning kring all den forskning om ADHD som bedrivs på KI.

Här kan du läsa ett inlägg jag skrivit tidigare om ärftlighet, gener och ADHD. Och här kan du läsa Svenska barnläkarföreningens medlemstidning nr.1-2011 som hade temat neuropsykiatri. Den innehåller en hel del fakta om aktuell forskning.

Annonser
  1. truthandfiction
    16 juli 2011 kl. 17:43

    Varför tror du att man som icke-drabbad känner av ett tabu i diskussionen av detta? Jag har så mycket att säga och fråga, men skräms av reaktionerna. Hur tänker du kring detta?

  2. 16 juli 2011 kl. 19:45

    thruthandfiction: det här är komplext och kräver ett långt svar.

    Det första är fördomarna: folk som inte känner till vad ADHD är (t.ex att det inte är en sjukdom), uttalar sig många gånger på ett lättvindigt och generaliserande vis, vilket sårar en hel grupp – en grupp som ofta får kämpa för att få den hjälp de har rätt till (skola, vård, hjälpmedel) för både sig själva och/eller sina barns funktionshinder. Det är frustrerande och jobbigt. Man kanske också känner skuld, dels för att man inte orkar vara en tillräckligt bra förälder (matcha behoven hos ADHD-barnet och dessutom resten av familjen). Många föräldrar går in i väggen av utmattning. Och många par skiljer sig.

    Att vara förälder till bokstavsbarn är en stor utmaning och man får ofta höra att man uppfostrat dåligt, när det inte är där skon klämmer. Det här väcker självklart ilska. Har man ett barn med den här typen av funktionshinder handlar det om att ligga på topp varje dag. Inte bryta rutiner, inte vara spontan och ändra sig, inte kunna koppla bort/av, inte kunna åka till Skara sommarland eller Gröna Lund som andra familjer för att det blir för mycket för en känslig hjärna och behöva hantera ”ADHD-reaktionerna” på detta som följer. Är man en bra förälder till ett ADHD-barn är belöningen (om möjligt) att få det som andra familjer får utan att behöva anstränga sig lika mycket: ett ”normalt” beteende.

    Det är också enormt känslomässigt påfrestande att behöva uppleva sitt barns frustrationer att inte kunna fungera ihop med andra – att kanske inte ha en bästa kompis för att man beter sig speciellt och ickeacceptabelt vis och kanske därför inte kan vara med i t.ex pojkfotbollslaget. Här pratar vi utanförskap som inte är självvalt.

    Att inte bli trodd är ytterligare en dimension av detta med att ha ADHD. Det finns oerhört sprängstoff i detta. Ungefär på samma sätt som i frågan kring de apatiska barnen. Det finns de som ifrågasätter om detta är möjligt, att barn kan bli apatiska. På samma sätt finns det vanligt folk och professionella som ifrågasätter ADHD-diagnosen och att man ska medicinera barn med centralstimulantia. En del gör det mer aktivt än andra: scientologerna (bl.a KMR), och här pratar vi kampanjer.

    När vi håller monologer och pratar i det offentliga rummet på nätet träffas vi inte ansikte mot ansikte. Det gör att det är lätt att säga förhastade saker, att vara dräpande bitska och inte riktigt behöva ta ansvar för våra handlingar. Det här gäller även de som inte kan skylla på en bokstavsdiagnos. Ju äldre vi blir desto mer komplicerat förstår de flesta av oss att livet är. Det är varken svart eller vitt. Vi blir mer ödmjuka. Har man ADHD och är vuxen kan man i många lägen funka som en mycket ung person. Att leva som man lär är svårt. Och det är för att pannloben inte funkar som den ska. Vi tar fler risker och kan inte riktigt kontrollera vår impulsivitet och ilska.

    Hoppas detta kan vara något slags svar. Och fråga går utmärkt.

  3. alfapetsmamma
    16 juli 2011 kl. 19:56

    Ska läsa när huvudet är påskruvat. Min enda spontana kommentar är att jag hoppas att vi kommit förbi den tid då t ex npf-diagnoser hos unga vuxna skulle kunna leda till tvångsteriliseringar… 😦

    • 16 juli 2011 kl. 20:02

      alfapetsmamman: vårt trista historiska förflutna – tiden då skallar mättes, människor tvångsstereliserades och vänsterhänta tvingades bli högerhänta, då man inte fick prata sitt minoritetsspråk i skolan osv. Det är faktiskt inte så där hemskt länge sedan…. Klart att det är tabubelagt att vara ”annorlunda”.

  4. Ankie
    16 juli 2011 kl. 22:50

    Skriver under på allt du skrev, som vanligt;-)
    En sak dock. Jag känner så många med ADHD som är föräldrar och deras barn. Det jag har sett hos många av dem är att de förstår sina barn väldigt bra och kan relatera till sig själva från då de var barn och upplevde liknande saker i både med och motgång.
    I bland säger vi till varandra , att det är då tur att det är föräldrar som själva har NPF som vägleder barnen än om det skulle ha varit s.k ”neurptypiska” föräldrar som inte haft en blekaste om vad de hade framför sig i form av barn och deras beteenden och känslor. På ytan verkar ju vi med npf ofta vara lite bakom flötet, ohövliga, ego o.s.v och jag tror kanske att vi skulle ha blivit utskällda i parti och minut av t.ex en sträng NT-förälder. LIksom vi blir/blivit av många av våra vänner, skolpersonal och arbetskamrater.
    Sen kan man ha tur och ha föräldrar med naturlig fallenhet för att kunna stötta sina barn. Mina föräldrar hör definitivt till den gruppen. Är så otroligt glad att jag fick växa upp tillsammans med dem. De har puschat precis lagom, med tanke på hur jag reagerar på krav. Och varit väldigt snälla, men inte dumsnälla.
    Skulle vara intressant med forskning kring bemötande inom familjen under uppväxten hos oss med ADHD/NPF.
    Jag vill inte förenkla nu , utan jag kan tänka mig att det går till extra knasigt hemma i de familjer där det fallerar s a s. Det kan bli dubbelt så hemskt när ingen förstår en hemma. Och föräldrarna inte är medvetna om sina egenheter utan skyller på / projicerar sina egna misslyckanden på barnen och tar ut sin frustration på dem och kanske överhuvudtaget har en ”förlorar-attityd” som sen barnen tar efter och blir kriminella och saknar insikt om att man inte ska skylla på andra och samhället. Kanske flyttar familjerna ständigt (mkt vanligt bland dem jag känner inklusive mig själv) och det skriks och bråkas och är allt annat än tryggt hemma. Här behövs stora stödinsatser och samhället bör avsätta pengar. De pengarna kan de sen få tillbaka mångfallt, när fängelserna töms:-)

    • 17 juli 2011 kl. 9:32

      ankie: håller med i det du skriver. Visst är det så att många som du själv och andra som har npf/bokstavsdiagnos med tillgång till medicin, hjälpmedel, stöd från sin omgivning och kunskap om vad npf innebär, är utmärkta lärare och kan stötta sina barn. Tyvärr är det många vuxna som själva inte fått sin diagnos även om barnet har. Då blir det genast svårare. Och är man omedicinerad är det himla svårt att vara strukturerad och diciplinerad med saker och ting. Saker snurrar lätt till sig.

      Och är man förälder utan NPF går det att lära sig att vara bra ”npf-förälder”, men det är svårt att riktigt förstå – ungefär som min man har svårt att förstå mina beteenden, fast jag kan förklara dem på ett väldigt pedagogiskt sätt. Som för alla med ADHD (och trots medicin och hjälpmedel) går det ibland tokigt. Och det märks självklart. I dessa stunder brukar jag påpeka att han inte sett alla de gånger under dagen då jag lyckats uppträda ”normalt” med ansträngning och hjälp av olika strategier. Jamen, säger han, det är ju ungefär som att en hustrumisshandlare säger: se så många gånger jag inte slagit dig idag – dvs betett mig som alla andra. Och precis så är det. Detta har han så svårt att förstå, eftersom han är en superrationell person.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: