Gott slut

Så här på årets sista dag vill jag önska mina trogna läsare ett gott slut. Till dags datum har det varit närmare 90 000 enskilda besök här på bloggen, sedan jag startade den för några år sedan. Jag är inte en lika aktiv bloggare längre. Orken tryter. Faktum är att så mycket som jag jobbat mot slutet av detta år, har jag inte gjort på åratal. Jag är trött. Blodtrycket rusade i höjden innan jul. En dag när jag kom hem mådde jag så fysiskt illa av situationen att jag var på väg att kräkas. Jag tål inte stress längre. Och jag vill inte slita på mig – vis av skada. Tyvärr är det så att man i vissa situationer är tvungen att bita ihop eftersom man vet att det finns ett slut/mål och är övergående. Jag gör allt jag kan för att undvika och förutse sådant här, så jag kan styra bort situationer som denna. Detta kommer inte att fortsätta efter nyår, utan jobbet kommer att normaliseras. En påminnelse blev det. För jag vet ju att jag i ett sådant här läge kan sägas springa maraton på ett ben – det är bara det att de flesta inte känner till att jag gör det.

Vad kan jag säga att jag lärt mig under året?
Ingen nyhet kanske, men i alla fall, hur viktigt det är att ha en stödjande och anpassningsbar familj. (Är tacksam över att ha en man som tar ett stort ansvar för att familjelivet ska fungera, för läxläsning och marksevice. Tack, älskling.) Att lita på sin intuition. Att lyssna inåt, på sig själv. Att våga säga nej: det här fixar inte jag. Att ta emot hjälp, när den erbjuds. Att inte ta på mig för mycket ansvar. Att vila när jag är ledig och inte fortsätta ekorrlivet hemma. Det här är några saker.

Under året som gått har några fler bloggvänner fallit bort och försvunnit. Bland annat ”Mias universum”. Hon bara försvann. Till dig, till trogna läsare och till alla andra före detta bloggkollegor (och damptanter – ni vet vilka i är) ett gott nytt år!!!

Så här skrev jag för ett år sedan, när jag summerade året.

Läs om Leo som har asperger

I dagens DN Insidan kan man läsa om Leo, 15 år, som har diagnosen asperger med tvångssyndrom. Artikeln beskriver hur diagnosen innebar en stor lättnad för honom och inte minst familjen. Känner ingen många saker. Den stora trötthet som kommer av att skärpa sig och spela med i det sociala spelet. Det här med att det är extra svårt att vara tonåring när man har asperger, förstår jag mycket väl. Det är ju då man ska vara/är som mest ute och prövar vingarna i samspelet med andra, att passa in och vara någon.

Känner delvis ingen det här med så kallat ”mönstertvång”. Jag kan dock stå emot, men har ett intresse för att skapa ordning- ” rätt sak på rätt plats”, att ordna saker så att de står på ett visst sätt och att färger måste koordineras osv. Motsatsen till ADHD, faktiskt, där det mesta liknar röra och kaos – i alla fall utifrån. Ett exempel är hur smutsig disk placeras i diskmaskinen. Min kära man blir galen på att jag plockar om efter att han fyllt på (utan att starta den). Han uppfattar såklart detta som en kritik, medan det för mig handlar om något helt annat. Så här är det ofta.

Min man gjorde en intressant reflektion idag. Han upplever att vi som har bokstäver har ordnat en levande lista omkring oss. Han menar det här med att vi omger oss med högar av allt från pyssel, projekt och administration som vi nån gång ska genomföra. De ligger där som en påminnelse varje gång vi går förbi. Skulle vi städa bort och arkivera högarna, glömmer vi ju dem.

Läs gärna artikeln här http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/diagnosen-gjorde-leo-snallare-mot-sig-sjalv

Vuxen-adhd och relationen – inte lätt

Även om jag inte ger så mycket ljud ifrån mig här så ”hänger” jag en den del på Kaosbloggen. Om ni inte följer den, gör det: http://kaosbloggen.wordpress.com
Vuxenperspektivet är nog så viktigt och hur vi funkar i relationer. Och det är ingen lätt nöt att knäcka. Det tar tid både för oss själva att förstå en diagnos och inte minst de vi lever med. Det är en sak att vara förälder till ett barn med bokstavsdiagnos, men då är man den vuxna som ska ta ansvar och få det att funka. Det blir lite annorlunda när man är vuxen och ska fungera vuxet och jämlikt med en partner. Se andras behov och våra egna. Att hålla sig på mattan och dessutom klara arbetslivet. Ingen lätt ekvation.