Hem > böcker > Felicia upprör recensenter

Felicia upprör recensenter

I SvD på nätet läser jag Karin Thunbergs artikel om den aktuella och uppmärksammade boken ”Felicia försvann”av Felicia Feldt – dotter till Anna Wahlgren, känd för sina böcker om barnuppfostran. Jag har ett stort förtroende för Thunberg, erfaren journalist som själv skrivit boken: ”En dag ska jag berätta om mamma” (2008), där hon berättar om den egna familjehemligheten – en mamma som varit manisk samlare som sparat allt från matrester till trasiga kläder och glödlampor. Familjen höll uppe fasaden, men levde i själva verket bland sopor. Boken har också blivit pjäs. Vem annan än hon kan vara bättre, när det gäller att intervjua och skriva en artikel om Felicis bok, tänker jag. Någon som kan ta till sig att faktiskt, så jävligt kan det vara. Vi andra fjärmar oss och säger: nä aldrig i rationella kontrollerade Sverige. Någon skulle ju ha sagt nåt om det var sant. Det här betyder så klart inte att boken , som jag inte än läst, behöver vara sann till punkt och pricka. Men jag är fundersam över att Felicia Feldts trovärdighet så bryskt ifrågasätts – bara för att.

SvD:s och DN:s kritiker har baxnat inför boken och i mångt och mycket avfärdat den som en dramaturgi. SvD:s Annina Rabe kallar den ”en ren hämndbok”, en ”oförsonlig barndomsskildring” och ”en tragiskt okontrollerad flod av vrede och smärta”. DN:s Jens Liljestrand beskriver boken som ”en sårig och trasig memoar om ett liv i skuggan av en självupptagen och dominant förälder” och ”ett implicit ifrågasättande av en hel livsstil”.

Jag kan inte låta bli att i sammanhanget tänka på historien om Josef Fritzl – en tills sanningen avslöjades, att den dotter som sagts vara försvunnen i själva verket hållits inspärrad av sin far och gjorts gravid gång på gång, var en ansedd österrikisk medborgare. Jag kan inte heller låta bli att tänka på filmatieringen av den kända barnboksförfattaren Enid Blyton: ”Den sanna Enid Blyton”, med Helena Bonham Carter i huvudrollen, som gick på SVT1 för inte så länge sedan. Den ger en bild av en hård, självupptagen kvinna som är totalt likgiltig inför de egna barnens väl och ve, samtidigt som hon månar om sina unga läsare. Många sådana här historier är för svåra att förstå: kan det vara sant, hur gick det till, varför märkte ingen något? Vi har också motsatsen: unga sårbara människor som under terapeutisk behandling bygger en ny verklighet och bild av sin bardom, som sedan tas tillbaka.

Naturligvis känner jag inte Anna Wahlgren och hennes familj, men faktum är att hennes idéer om barnuppfostran inspirerat och förverkligats av många, inte minst av kända kulturpersonligheter. Det här gör att även de som gillat Annas idéer idag ifrågasätts och säkert helt i onödan. Det är det här som gör Felicias debutbok sådan sprängkraft. Hon tar bort legitimiteten i att vara förespråkare och guru för barns och föräldrars bästa.

Det finns saker vissa av oss inte kan förstå och kanske inte orkar tränga in i. Vi vill ju att alla ska ha det bra – inte minst i vårt välordnade Sverige, där barnkonventionens stjärna lyst så klart. Våra egna bilder av verkligheten är just våra egna.

Läs Karin Thunbergs artikelhär

Annonser
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: