ADHD – en personlig beskrivning

bokstavstantrodBokstavskombinationen ADHD står för Attention Deficit and Hyperactivity Disorder. Det betyder att vi som är drabbade av denna biologiska störning i hjärnans funktion har problem inom områdena uppmärksamhet, aktivitet  och impulsstyrning. (Läs på min sida: Fakta om ADHD.)

På ren svenska betyder detta att vi med ADHD-diagnos ofta är rastlösa, energiska, handlingskraftiga, splittrade, lättdistraherade och otåliga. Många upplever oss också som forcerade och dominanta. Vi är känsliga och tar in världen runt omkring oss mycket mer än andra. Det är svårt att värja sig. Ord, ljud, synintryck, rörelser – allt vill ha vår uppmärksamhet och går in utan filter och måste sorteras upp i huvudet. Vi tänker inte heller rakt (från punkt A till B), utan har många tankespår på gång samtidigt som utvecklar sig åt många olika håll. När det är som värst kan det kännas som om man har en torktumlare eller flerfilig motorväg i huvudet. Har man ADHD är man också mer impulsiv än andra och kastar sig in i saker och kan säga saker utan att tänka efter vad det kan få för konsekvenser. ADHD:are är inga lagommänniskor. Vi kan vara gränslösa och en del av oss är högrisktagare och kicksökare – på gott och ont.

ADHD-personer är pratiga och påhittiga typer. En del kallar oss kreativa. De idéer som dyker upp i huvudet ramlar genast ut genom munnen – utan att någon efterfrågat det. Träffar du någon som inte har tid att lyssna och konstant (och irriterande nog) försöker avsluta dina meningar? Eller som håller igång flera samtalsämnen samtidigt? Kan vara en odiagnosticerad ADHD:are.

ADHD-personer har dessutom ofta sämre arbetsminne (=korttidsminne) än folk i allmänhet. Dvs har svårare att fokuserat hålla många saker i huvudet samtidigt. Att komma ihåg stegvisa instruktioner är en utmaning, minst sagt. Den röda tråden tappas titt som tätt. Vi glömmer saker. Det kan handla om alltifrån att komma ihåg möten till att betala räkningar. Många av oss springer också omkring och letar efter alla de saker vi tappat bort. Ofta resulterar minnesproblematiken och impulsiviteten i att personer med ADHD fladdrar runt, avbryter en aktivitet och påbörjar en annan. (Men vi kan också hyperfokusera, när vi är riktigt intresserade av något och glömma tid och rum.) En annan baksida med att ha ADHD är att vi har svårt att prioritera rätt i olika beslut liksom oförmågan att vara välstrukturerad och välorganiserad.

Personer med ADHD är för det mesta på språng – på jakt efter något nytt och spännande. Med liv och lust (eller i ren ilska och frustration) sätter vi igång olika projekt men har ganska svårt att fullfölja. Den här problematiken resulterar ofta i oavslutade studier och snabba jobb- eller relationsbyten – för att inte tala om röriga hem, med olika högar av tvätt, papper, skräp, pyssel eller renoveringsprojekt.

ADHD:are har sinnes- och humörsvängningar. Vi reagerar med adekvata känslor på situationer och händelser, men snabbare och starkare än andra. Vi exploderar, gapskrattar och storgråter. Vi har också svårare att inte visa vad vi känner och är därför klassiska sanningsägare. Bland kvinnor förväxlas ibland PMS-symptom med typiska ilskeutbrott à la ADHD.

De som har varianten ADD (dvs ADHD utan H för hyperaktivitet) har främst uppmärksamhetsproblem: svårt att koncentrera sig, är glömska och tappar bort saker. De har särskilt svårt att organisera målinriktade saker och växlar mellan aktiviteter utan att komma till punkt. Här handlar det inte att pendla mellan för hög och för låg aktivitet, utan om att vara underaktiv och inte komma ”framåt”. ADD:are misslyckas som barn ofta i skolarbetet, verkar inte lyssna på vad man säger och följer ofta inte de instruktioner de fått (är inte obstinata, men tappar tråden).

Det här är en generell beskrivning av ADHD, som jag uppfattar det. Det gör oss med ADHD besläktade med varann – vi har liknande personlighetsdrag. Men spektrat är stort. En del har jättesvårt att vara organiserade, medan andra klarar det tämligen bra eftersom man utvecklat strategier för att klara av vardagen. Det är helt enkelt olika beroende på grad av funktionsnedsättning och sociala/miljömässiga faktorer. Har man ADHD är det inte intelligensen det är fel på. (Ja, en del kanske avviker från normalintelligenskurvan, men långt ifrån alla.) När jag gjorde min ADHD-utredning, fick jag i svart och vitt veta att jag ligger över den normala intelligenskurvan. (Man testar för att utesluta t.ex utvecklingsstörning.) Lika fullt har jag problem på vissa områden. Och det är det här som kan vara så förbryllande med oss: oerhört kompetenta på vissa områden och totalt handikappade och icke-fungerande på andra.

Men det finns också perser med diagnosen som är högfungerande. Min ADHD har inte ställt till gigantiska problem för mig. Har klarat mig förvånansvärt bra. Det kan jag antagligen tacka min andra AS-sida för. Jag har gillat att plugga och klarat skolan med bra betyg. Jag är socialt anpassad, har karriär, vänner och familj. Men det har varit kämpigt. Självkontroll och upptränade minnestekniker har varit en fördel liksom att vara mästare på att uppfinna olika system och strategier för att klara av saker, som antagligen är en baggis för andra. T.ex med hjälp av lappar och listor. Tyvärr har mina anpassningar fört med sig ett visst kontrollbehov och med åren en stor trötthet. Man fungerar allt sämre och orkar inte hålla livets alla bollar i luften samtidigt.

Vill du veta mer om ADHD: diagnosen, utredning och behandling, kan du gå vidare till min nästa sida, som heter ”Fakta om ADHD”. Där finns fler länkar. Nedan följer lite fler tips.

Läs gärna Svenska Dagbladets utmärkta artikelserie om kvinnor med ADHD – i vår värld kallade damptanter eller bokstavstanter. En speciell damptant värd att nämna är FrkF. På hennes blogg, har jag och andra hittat mycket nyttigt och läsvärt. Bl.a tips för att kunna hantera sin ADHD,  relationer, och skaffa struktur på tillvaron. PÅ Spexor hittar du  den amerikanske ADHD-rådgivaren Bob Seay:s funderingar, råd och konklusioner om att ha ADHD, översatta av Ulph Wahlbom. Stärkande och uppiggande läsning. Det finns också en svensk ADHD-coach, som heter Lasse Andersson. På bloggen  ADHD uppmärksammas koncentrerat kan man också hitta en del historiska fakta och starka åsikter i ämnet. Särskilt om medicinering

Här hittar du ett Vägledningsdokument till ADHD (förklaring och speciellt utarbetade råd till hur man kan stödja en person med ADHD: anhöriga, arbetskamrater, personal inom Socialtjänst, Försäkringskassa, Arbetsförmedling, skola och vård)

Annonser
  1. tjatmorsan
    05 juni 2009 kl. 14:21

    hej!

    jag är en kvinna på 33 år som har adhd, men hypoaktiv,(underaktiv) och med en dotter på 8 med samma diagnos, fast då hyperaktiv.
    jag är ensamstående, och ursprungligen norsk, så mitt nätvärk i sverige är minimalt.
    min dotter fick diagnosen för tre år sen ,själv manades jag av hennes läkare att göra utredning också.
    att få diagnos och därmed svar på typ allt, var underbart.
    men då, när jag trodde det hårda kampen var över, stötte jag på oerhört stora problem med att få det stöd och den hjälp man enligt lagen har rätt til.
    man får tjata, kjämpa, utbilda och leta nya vägar hela tiden.
    detta problem vill jag gärna belysa. men vet inte riktigt hur. Har funderat på varför det är så, om det är sämre här i norrland, (bor i Jämtland) och på vilken väg man skall gå. kanske en blogg, har läst en hel del på damptanternas sidor, och ser att det är många sidor där man får stöd, info och insyn i hur andra upplever sina bokstaver. men lite om vad som händer efter diagnosen, också hur det är för alla dom som i många landsting inte får utredningar pga ålderstak.
    kan du ge mej några tips, ideer eller tankar runt detta?

    vore kul och snällt.
    tack också för dina sidor.=)
    mvh tjatmorsan.

  2. genrep
    05 juni 2009 kl. 16:44

    Hej Tjatmorsan!
    Jag måste säga som det är. Jag har bara erfarenhet av mig och min utredning. Intresseorganisationer och nätverk som Attention
    kan säkert ge bättre stöd och mer samlad erfarenhet. Kanske finns det ett lokalt nätverk i närheten av var du bor. Det verkar tråkigt nog funka olika på olika ställen i landet (landstingen och kommunerna) både vad gäller bedömningarna, prioriteringar och vilka resurser som finns för oss med ADHD. Jag känner till för lite om det.

    Inriktningen för sjukvården när det gäller oss är nog medicinering i första hand. Det är ett billigt och snabbt sätt att få oss att funka någorlunda. Terapi och stödinsatser är dyrare. Och som du antyder, kan vägen till diagnos bli lång eftersom nationella riktlinjer saknas för hur detta ska hanteras från start till mål.

    Kika gärna in på damptanternas nya debattsida Det finns fler som har samma tankar som du.

  1. 09 maj 2011 kl. 11:40
Kommentarer inaktiverade.
%d bloggare gillar detta: