Arkiv

Archive for the ‘blogg’ Category

Lätt med missförstånd på Twitter

05 augusti 2013 Lämna en kommentar

Tänker ibland på det här med att ha fötts med ADHD: impulsiv och handlingskraftig på samma gång, och att ha tillgång till sociala medier där man i realtid kan nå ut med det man vill ha sagt. Som gjort för oss hyperaktiva bokstavsmänniskor – vilket verktyg! Men ut kommer inte alla gånger de mest begåvade och genomtänkta saker, när det går snabbt och man kanske inte befinner sig i rätt sinnestämmning, miljö eller tidpunkt. Det är därför jag hållit mig till bloggen. I tystnad, ensam vid datorn med utkastfunktionen igång. Ni som följt mig vet att min texter inte är de kortaste. Jag försöker utmana mig själv i att vara eftertänksam och strukturerad och på samma gång nyttoorienterad. Inte helt lätt, som ni förstår….. Ska man skriva kort måste man använda färre ord. Nyanserna och bakgrundsbeskrivningarna faller bort – det som ger sammanhang och förklaring och kanske kan framkalla viss förståelse för det sagda. Längre inlägg tror jag lockar till mer seriösa diskussioner.

Läser i Expressen på nätet att Cissi Walin, även hon ett bokstavsbarn, bestämt sig för att sluta twittra: http://www.expressen.se/gt/cissi-wallin-lagger-ner–efter-64-000-tweets/

I artikeln citeras hon på följande sätt: ”Det är inte att jag känner mig näthatad. Jag vill gärna ha nyanserade debatter och det får gärna vara hetsigt men Twitter är en enda stor fest i misstolkningar, övertolkningar och människor som sitter och mästrar med varandra om vad man ska säga och inte säga.”

På Twitter har man 140 tecken på sig att säga det man vill ha sagt. Inte många nedslag och att skriva kort, kärnfullt och begripligt – det är en konst. Det kan lätt bli missförstånd. (Ni vet hur det ibland kan bli i mejlväxlingar där viktiga saker ibland utelämnas för att de som mejlar varann tycker att de känner varann så bra …) Befinner man sig inte i samma sammanhang som den som twittrar, är det lätt att tolka det skrivna fel – nåt som just vi med bokstavs-/autismbesläktad diagnos särskilt har problem med. Det kan vara svårt för oss att sätta sig in i hur andra tänker och känner och att förstå kommunikationen med andra. Ironi är en del av det här med att kunna placera saker och ting i ett sammanhang. Cissi säger i artikeln: ”… om man drar ett ganska oskyldigt, ironiserande skämt så blir det en hatstorm….”. Det räcker inte alltid med citattecken som en vink om att det som sägs är ”på skoj” eller att det handlar om ”en blinkning”. Man tar det sagda på allvar. Ibland för att man läser för fort eller inte har tid att begrunda det skrivna/sagda.

Cissi Wallin säger också i artikeln: ”Alla spottar ut sig åsikter om allt. Allt ska problematiseras. Jag har bidragit till det och det skäms jag över.” Bra att göra denna reflektion tycker jag. Jag har själv svårt för den moderna snuttifieringen. Ämnen ska snabbdebatteras. Ingen får prata till punkt. I floden av ord och meddelanden är det ganska lite som stannar kvar och lämnar avtryck.

Det här med sociala medier har verkligen både sina för- och nackdelar.

Efterlysning: Victoria – vart tog du vägen?

23 december 2010 7 kommentarer

Ni som följt Victoria alias Tankar i lös vikt, har säkert märkt att hennes blogg är raderad. Bara så där utan förvarning. Hon är en i raden av bokstavstanter jag följt under lång tid. Andra damptanter som lagt ned sina bloggar brukar både förvarna om att det tänker lägga av eller så börjar det gå allt trögare med skrivandet, vilket resulterat i allt färre inlägg och långt mellan gångerna. Men inte Victoria.

Detta får mig att undra om något hänt. Någon som vet något? Eller som vet om hon flyttat på sig? Berätta gärna (skriver jag så här dan före dopparedan).

Kategorier:blogg, leva med adhd Taggar:, ,

Siri skriver om G-punkten

11 september 2010 1 kommentar

Måste rekommendera ett läsvärt inlägg hos Nattens bibliotek om ett samtal mellan två kvinnor hon av en händelse råkade höra. Den ena av kvinnorna hade (äntligen) i mogen ålder hittat sin G-punkt. Härlig berättelse och grattis till kvinnan säger jag. Nattens bibliotek, alias Siri Wikander, skriver en hel del vardagsbetraktelser, men också starka inlägg om vad det är att vara en bra förälder och partner, kärlekens myter,  missbruk m.m. Kort sagt om hur det är att vara människa – på gott och ont. Kan rekommendera hennes blogg om ni inte funnit den än.

Saknar Witchbitch

27 juli 2010 6 kommentarer

Sorgligt men sant: nu har ytterligare en av mina bloggfavoriter Witchbitch, alias Birgitta Alvenskogen, dragit ner persiennen och lagt ned sin blogg. Jag sörjer verkligen detta och kommer att sakna henne otroligt mycket här i bloggosfären. Hon har berört mig. (Saknar också Frk F som dragit sig tillbaka som bloggare men låter sin blogg ligga kvar, för att den som vill ska kunna tillägna sig hennes finfina inlägg och tips. Tack hörrni. Ni har lärt mig så mycket och nu känns det faktiskt lite ensamt, tomt och tyst. En annan damptant: tant Rasch, finns fortfarande kvar, men skriver allt mindre om damperierna. Om varför berättar hon här.)

När jag började blogga under 2008, blev Birgittas blogg snabbt en av mina favoriter. Birgitta har precis som jag ADHD – något som förenat våra tankegångar om allt från hur vi haft svårt att passa in i olika sammanhang och gör saker lite annorlunda till ilska över okunskapen och synen på vårt neuropsykiatriska funktionshinder. Vi har känt samma ilska och frustration över vår dinga värld och sakernas tillstånd.

Jag uppfattar Birgitta som en bestämd dam med fötterna på jorden som ingjuter respekt hos läsarna (av somliga kallad ladyn) för både sina ståndpunkter och sätt att uttrycka dem. Hon brukar ibland kalla sig för motvallskärring. (Ni vet väl att kärring kommer av käring – någon man gillar.) För hon är klok och framför allt livserfaren, vår Birgitta – det märks och hon har förmåga att ge hals. Hon har varit med om ett och annat jag inte varit och hon har synat sig själv i sömmarna en hel del och vågat se den inte alltid så fagra verkligheten i ansiktet.

På Witchbitch har hon tyckt till kring fler brännbara ämnen än det som bara rör vår npf-diagnos. T.ex alkohol, sex, jämställdhet, myndigheter, makt, rättvisa, tabloider, relationer, psykiatri m.m. Pang på rödbetan: så här tycker jag – take it or leave it. Birgitta har bemött de som i sina kommentarer tyckt annorlunda på ett respekfullt sätt, tycker jag – även när kommentarsskrivaren skrivit krångligt, långt och bakvänt och det inte helt lätt att förstå vad vederbörande egentligen far efter. Och hon har också haft modet att be de hårdhudade, obstinata och olyhörda dra ditt pepparn växer, när de förtjänat det. Det är faktiskt inte alla som har det modet.

Ibland behöver man ta en time-out. Livet levs ju inte bara här på nätet, utan saker händer i verkligheten. Ibland är de omvälvande och tröttande. Och har man som jag toppat med ämnet ADHD, kanske man tröttnar till slut. En del av skrivandet vi gör kring diagnosens alla sidor sker ju i en process där man försöker hitta sig själv. Tidvis arbetsamt, men efter ett tag en del av den pågående vardagen. Jag hoppas att Birgitta kommer tillbaka i en eller annan form här på nätet. Och hoppas självklart att hon tittar in här hos mig med en eller annan kommentar. Må gott Birgitta!

Och vinnarna är ……

04 februari 2010 Lämna en kommentar

Igår korades vinnarna i Stora Bloggpriset, som säger sig prisa Sveriges bästa bloggar – men ändå är det faktiskt inte fler än 57 000 pers som röstat sammanlagt. Så sanningen är egentligen Sveriges bästa enligt 57 000 röster. Nåväl,  2009-års ”bästa” bloggare i sju kategorier fick ta emot sina utmärkelser på Nalen i Stockholm. Dessutom delade tidningen Aftobladet, en av de två instiftarna av priset, ett hederspris till vår utrikesminister Carl Bildt som bloggar på Alla dessa dagar.

Och här är vinnarna:
Nöje & kultur: 365 saker, Mode: Kenza, Vardagsliv & fritid: Heja Abbe, Politik & samhälle: Farmor Gun i Norrtälje, Design & inredning: Emmas designblogg, Prylar & teknik: Moderskeppet (för andra året i rad) och sist men inte minst kategorin Sport: Bara ben på Glenn Hysén. Grattis alla – många av er välbesökta redan nu och bättre lär det bli.

Läs gärna Johanna Ögrens intressanta inlägg hos DN om att tävla i bloggande. Johanna bloggar också på: bokhora.se och lillagumman.se (också nominerad till Stora Bloggpriset i kategorin Prylar & teknik).

Kategorier:blogg Taggar:,

DN uppmärksammar bloggandet

18 januari 2010 2 kommentarer

Idag startar Dagens Nyheter Insidan en artikelserie kallad: Livet på nätet, som bl.a handlar om oss som bloggar. Först ut i en intervju är Sanna Lundell, ni vet rockmyten Ulf Lundells dotter tillika skådisen Mikael Persbrandts sambo. Hon började blogga i samband med sin tredje graviditet för föräldrasajten mama.nu.

Tydligen är Sannas blogg väldigt välbesökt, trots att hon inte skriver varken om kända pappa eller sambo. För det vill hon inte. Sanna skiljer på att vara privat och vara personligt och hon säger att hon själv väljer vad hon vill och inte vill berätta, i motsats till att bli berättad om i media där det inte går att styra vad som sägs om en. Sanna säger också att hennes blogg-ego skiljer sig mycket från det ”riktiga” jaget. Får man tro artikeln kör Sanna också med en del fiktiva inslag i sin blogg. (Fiktiv kommer ju av ordet fiktion som betyder att  något är påhittat eller uppdiktat och inte stämmer med verkligheten.) Det senare känns väl sisådär: att man diktar ihop saker för att behålla läsare. Men såklart bloggar ju Sanna på andra villkor än vi andra. Hon gör det professionellt och får betalt för sina insatser av Mama. Då gäller det att inte svaja och plötsligt inte ha något att skriva om, utan att leverera.

Sanna Lundell tar i DN-intervjun upp detta med faran att vara gränslös i sin blogg och att lämna ut sig själv för mycket. Framför allt som man serverar sig på fat till en stor mängd läsare, som kanske inte alltid är så snälla. (Den här med att inte vilja lämna ut allt om mig själv och mina närmaste har jag tidigare tagit upp här i min blogg, i ett försök att förklara varför jag skriver under pseudonym.) Även DN:s Isabella Iverus skriver om faran i att lämna ut för mycket av sig själv och sitt privatliv. Hon har pratat med Olle Findahl, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, som vet en del om svenskarnas internetanvändande. Bloggandet har ju krupit ner i åldrarna. Speciellt aktiva bloggare är tjejer i tonåren och upp till 25, som dagboksbloggar på ett väldigt utlämnande sätt om plugget, familjen, pojk/flickvänner, kompisar, känslor och tankar.

Om det säger Olle Findahl: ”…riskerna är ändå att en del människor, särskilt unga, inte alltid tänker på de långsiktiga konsekvenserna. De kan skriva om saker i affekt och det kanske känns okej att säga något i stunden. Men det de skriver om finns kvar på internet länge…” Och visst har han helt rätt. Även om det som sägs går att radera i efterhand är det ändå sagt och kanske kommenterat och ombloggat av andra. Något att tänka på, inte minst för oss med ADHD som inte tänker efter före. Gränslösheten och inte minst impulsiviteten kan vara förödande, speciellt om man är förbannad. Själv tycker jag ändå att skrivandet på bloggen ger mig möjlighet till eftertanke på ett helt annat sätt än om jag pratar. Där kan min impulsiva sida ställa till det riktigt ordentligt, eftersom jag som ADHD-person ofta saknar filter. Det som pågår i huvudet, brukar hoppa ut genom munnen, vare sig jag vill eller inte. Ofta måste jag säga saker innan de går förlorade och försvinner i flödet av så mycket annat, eftersom det är så himla mycket som pågår i min ADHD-knopp.

Ett exempel på en bloggande ung kvinna som lämnar ut sig på gott och ont är Tjelsi – som också bloggar ur diagnosperspektivet bipolär/borderline. Hon har nu avverkat 300 inlägg. Under förra året fick bloggandet oanade konsekvenser, när Unionens A-kassa blev en av hennes nya intresserade bloggläsare. Själv tycker jag att poängen med Tjelsis blogg är just att hon är personlig och utlämnande. Det är det som ger åtminstone mig läsvärde.

Innan jag slutar detta inlägg vill jag gärna rekkomendera den intressanta DN-artikeln om fejkbloggar, som publicerades i gårdagens DN-Söndag, för såna finns ju också.

Kategorier:blogg, leva med adhd Taggar:, ,

Om bloggandets läkande kraft

12 januari 2010 10 kommentarer

”Att skriva kan ha en läkande effekt”. Rubriken är Dagens Nyheters (Insidan igår), men det kunde lika gärna varit jag själv som sagt det. För så är det och jag är inte ensam om att uppleva det. Jag började blogga, när jag minst sagt befann mig i kris. Hade precis börjat min nyorienteringsperiod efter min ADHD-diagnos som kom hösten-08. Mådde pyton. Var fruktansvärt trött, ledsen och grötig i huvudet. Gick igenom och ältade mina tillkortakommanden, men hade också börjat hitta svaren på varför jag hela tiden upprepade samma ”fel”, vilka varit oerhört påfrestande för familjen och mig själv, såklart. Alla dessa skuldkänslor för att man inte är perfekt och rationell. (Ni förstår säkert att jag är en person med höga krav på mig själv.)

Jag tänker t.ex på det här med att vara den som hela tiden avbryter folk när de pratar – så de inte får tala till punkt, att hela tiden växla aktivitets- och stämningsläge så att folk inte orkar hänga med i svängarna, att ha så svårt att hålla truten och absolut vara tvungen att tuta ut vad man tycker och tänker också innan det är färdigtänkt. Jag skulle kunna ta upp en rad exempel på dåliga samveten jag haft över att jag inte kunnat bete sig som andra. Eller snarare som man lärt sig att fina flickor ska vara: återhållsamma och kontrollerade. Inte hetsa upp sig och gå igång i onödan. Inte ta för mycket plats. Tänka först och handla sen. Vänta på sin tur i samtal. Inte prata mest och högst. Allt detta som är så svårt för oss som har ADHD. Ni vet vad man lärt sig: att tala är silver, men tiga är guld. Tomma tunnor skramlar mest. Vänd andra kinden till. Som man sår, får man skörda. Alla dessa ordstäv riktiga saltströare i sår, när man inte förmår.

Tillbaka till tråden nu. Jag började alltså blogga mot bakgrund av att jag letade efter mig i mig själv. Jag ville ta reda på mer om det här med ADHD och hur det funkar i mitt fall. En resa i mig själv på väg mot något nytt. Det har haft en terapeutisk funktion och det är skönt att få bekräftelse från andra i en liknande situation.

Andra bloggare gör också resor och bearbetar sina känslor och bekymmer på bloggen. Precis som jag har de börjat i någon form av krissituation. Jag tänker bl.a på Björn förlorade hälften av sin familj genom en bilolycka i april 2008. Han förlorade då fru och nyfödd dotter. Kvar blev han och dottern Ellen. Han har den populära bloggen: Singelpappan, som så klart förändrats över tid. Björn har fortfarande många läsare även om driften att att skriva har minska i takt med att livet normaliserats och han fått perspektiv på olyckan och hur den så drastiskt förändrade livet. Många vill gärna fortsätta att läsa om hans liv, men han har fått allt svårare att hitta saker att skriva om, säger han på bloggen.

Exempel på bloggar som startade i kris är Ludmillas blogg. När Ludmilla började blogga handlade det framför allt om hur det är att mista en nära anhörig som tagit livet av sig. I Ludmillas fall den 14-åriga dottern Linnea. Ludmillas blogg och liv har gått vidare och nyligen skiftat fokus rejält. Ännu en gång händer något fruktansvärt. Strax efter att nyligen ha fött en dotter, har hon fått ett cancerbesked och är nu mitt inne i behandlingen. Andra som bloggar om svår sjukdom, är välbekanta Vimmelmamman Lotta Gray. Vet inte hur många som följt henne under hennes sjukdomstid med tjocktarmscancer, men det är väldigt många om man ser till kommentarsfrekvensen.

Igår hade Dagens Nyheters Insidan (pappersupplagan) en artikel om detta med skrivandets läkande kraft. (Det var här mitt inlägg egentligen började.) Artikeln handlade om författaren Jonas Jonasson, som kommit ut på andra sidan efter ett utdraget uttmattningssyndrom. Från att ha varit stressad egenföretagare i mediabranschen, blev han tvungen att sadla om och hitta ett nytt spår för att bota sin stress, oro och ångest. Jonas hittade tillbaka just genom att skriva och det blev en kritikerrosad roman med titeln: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

I en biartikel har Insidans journalist Thomas Lerner intervjuat två experter på stress, som bekräftar teorin om skrivandets läkande kraft. I USA har James Pennebaker, professor i psykologi, studerat hur människor som haft traumatiska upplevelser kunnat återhämta sig med hjälp av att kunna ”skriva av sig”. Metoden kallas emotionellt skrivande och har visat sig påverka immunförsvaret positivt. Sårläkning påskyndas, blodtrycket sänks liksom kortisolnivåerna i blodet. (Du kan läsa mer om detta i DN. Länk kommer här när DN lagt ut artikeln på nätet.)

Slutsats: fortsätta skriva om era känslor, ångest, bekymmer. Om inte annat, så för er egen skull. För det tänker jag göra.

PS: Fler läsvärda bloggar som också handlat om kriser i livet, speciellt skilsmässa, är Ensamma pappan som skrivit det här starka inlägget och Hela hustrun som skriver starkt om det mest privata.

%d bloggare gillar detta: