Arkiv

Archive for the ‘familjeliv’ Category

På pricken om ADHD

28 augusti 2010 1 kommentar

Måste rekommendera ett blogginlägg från kära Tankarilösvikt. Denna gång beskriver Victoria det här med hur frustrerande det är att vara oerhört kompetent på vissa områden och totalt handikappade och icke-fungerande på andra när man har ADHD. Victoria skriver att vi till fullo har den intellektuella kapaciteten att förstå att vi har problem (och vilka de är), men att det är svårt att styra skutan åt rätt håll – ibland omöjligt hur vi än försöker. Så rätt. Jag kan bara hålla med.

Det märks inte minst i att vi gör om samma dumheter gång på gång, fast vi vet att det t.ex är fel att hela tiden avbryta folk och falla dem in i talet, eller försöka gissa vad de ska säga högt. Vi gör många saker som kan vara fruktansvärt irriterande för omgivningen, för att vi inte har förmåga att ”skärpa oss”. Vi har t.ex svårt att hålla den röda tråden i samtal. Rätt vad det är ser vi något som fångar vår uppmärksamhet som måste kommenteras och motparten upplever då att vi är helt respektlösa och ointresserade av vederbörande.

Det har hänt mig många gånger när jag sitter och diskuterar känsliga och viktiga ämnen (bekymmer vi har) med min man, att jag plötsligt hamnar på ett sidospår som inte har något som helst med samtalet att göra. Det kan vara något så enkelt som att en fågel flyger förbi. Resultatet: han tappar viljan och tråden, känner sig dissad och tror att jag inte tycker det vi pratar om eller reder ut är lika viktigt för mig som för honom. Fast nu har han faktiskt börjat förstå och hjälper mig tillbaka till samtalet. Har försökt hitta tillbaka till ett inlägg från FrkF där hon beskriver den hemska och känslosamma situationen där hon och exmannen precis fattat det slutgiltiga beslutet om skilsmässa. Och vad gör hon: leker fokuserat med peppar- och saltkaren på restaurangbordet och låtsas att de är gubbar. Ett typexempel på när vi inte kan vara närvarande för att något hindrar oss. (Så minns jag i alla fall inlägget.)

Det är jobbigt och frustrerande att ha ADHD och det kan vara lika jobbigt och frustrerande för våra närmaste, som måste lära sig att stå ut och förstå att det hänger ihop med vårt neuropsykologiska funktionshinder. När våra partners blir varse vårt funktionshinder, hur det fungerar och att vi inte kan bli ”friska”, ja då kan det kännas som att man dragit en nitlott i livet. ”Så här kommer det att vara. Det här kommer vi att få kämpa med alltid, hur mycket parterapi vi än går.” ADHD:n finns med jämt, även om vi hittar sätt att hantera livet på och gör anpassningar efter funktionshindret. Sämre dagar är det partnern som måste klara och orka – vara den vuxne och skärpte. Den som inte skuldbelägger, när man t.ex sårat barnet genom sin impulsivitet.

Man ska ju inte avbryta ett barn som försöker säga något viktigt och förtroligt. Det kan ju ligga ett stort uppbådande av mod bakom något som låter superenkelt. När man som jag har drag av aspergers och gång på gång tillrättavisar felaktigheter den yngre generationen gör i en berättelse för att man bara ”måste” uttrycka sig faktamässigt rätt och adekvat  (grönt är grönt och inte blått), kan det kännas som om jag tycker att barnet bara gör fel och att jag aldrig blir nöjd. (Det ger nämligen ordning i mitt kaos om rätt sak är på rätt plats, även i en återgiven berättelse.) Då är det bra att inte få skäll av partnern för att man gör fel igen, utan att fadern kan vara en brygga mellan funktionshindrad mamma och barn – vara den som förklarar varför det blir tokigt.

Det är också så som Victoria skriver: ADHD kan vara en stor tillgång, fast på rätt plats i livet. I mitt yrke har jag haft stor nytta av att ha ett öppet spjäll – dvs att allt som händer omkring mig går rätt in i knoppen utan filter. Det har varit en kreativ brunn att ösa ur. Men det har ett pris. Allt det där som går in måste ju ta vägen någonstans och det kan leda till en fullständig urladdning. Vi som har ett öppet spjäll, sensitiva känselspröt  och saknar filter är extra sårbara. Vi drabbas oftare av utmattning, psykisk sjukdom som psykoser, depressioner och schizofreni.

Tack Victoria för ett bra inlägg. Som vanligt rakt och tänkvärt. Du är en bra inspirationskälla.

Annonser

Saker jag skulle men inte gjort

22 augusti 2010 1 kommentar

Sommaren lider mot sitt slut – det är bara att inse. Det har gått alldeles för fort, som vanligt. Vart tog tiden vägen? En fem veckors semester som vuxen kan ju inte riktigt liknas vid de oceaner av tid man upplevde sig ha som barn under sommarlovet. Och oftast har vi vuxna ju lyckats planera upp större delen av semestern ”för att hinna det som ska hinnas”. Träffa vänner, ta itu med något projekt som att renovera och måla eller hjälpa släkten med något liknande.

Så har det nu inte riktigt varit för mig denna sommar. Jo, jag upplever att den gick för fort. Kanske är jag nöjdare än på länge för att jag inte satte upp en massa måsten på göra-listan denna gång. Jag har genomfört det enda större projekt jag planerat: att gräva om och nyanlägga en rabatt som totalt växt igen på landstället och varit något i en nagel i ögat på mig under flera år. Allt annat jag gjort har varit mer av karaktären: om jag har lust och det finns tid.

Det här gör mig faktiskt ganska stolt. För det är resultatet av envist jobbande med mig själv. Det kräver en hel del ansträngning och energi att styra sig själv. Att ta till sätt att varva ner på och skärma av när ADHD-hjärnan skriker för full hals: ser du inte allt som du måste göra! Och som vi med ADHD vet blir det svårt att genomföra och avsluta projekt, när hjärnan driver på och berättar om fler saker att göra. Sånt är livet för en som drivs av impulser. Det blir varken hackat eller malet.

Fast visst finns det saker jag tänkt jag skulle göra, men som inte blivit av. Som att börja stavgå på morgonen, medan familjen fortfarande sover. Här kommer min lista på sånt som jag ville, men inte gjort.

Saker jag inte gjort i sommar, men nog tänkte göra:

  • börja stavgå på morgonen
  • göra mina yogaövningar
  • blogga och speciellt lyfta vissa ämnen
  • börjat på den där boken jag så länge velat skriva
  • träffa vänner jag inte sett på länge
  • hångla mer
  • åka och campa
  • baka matbröd
  • beskära träd
  • lösa korsord
  • läsa deckare
  • lägga pussel
  • spela alfapet
  • lära den yngre generationen att på riktigt använda Word i datorn
  • hitta ett par schyssta snyggskor
  • lyssna på radions sommarpratare nästan varje dag (i ärlighetens namn var många av de som deltog i år inte särskilt spännande)

Det var nog det hela. Se det som en utmaning – gör din egen lista och bestäm sedan för att vara rätt nöjd ändå genom att göra en till lista med saker som du faktiskt hann och genomförde. Och kanske framför allt: de gånger du prioriterade rätt (”jag gjorde det istället för det”). Vi som har bokstavsdiagnos har ju rätt svårt för detta, att förstå vad som faktiskt är viktigast vid olika tillfällen och välja ut det.

Påskledig Genrep

01 april 2010 5 kommentarer

Har tagit lite ledigt, därför har det varit stiltje här. Datorn får stå och samla damm, för jag umgås med familjen, slappar och hämtar lite livsluft. Men jag återkommer snart igen med ett inlägg bl.a om problemet vi som har ADHD har med att kunna automatisera. Dvs att klara rutinartade uppgifter som egentligen inte kräver någon speciell eftertanke eller koncentration att få till för den som inte har vårt funktionshinder. Det är ju just de enkla sakerna som kan vara svårare för oss att klara av, för att vi dras med ett taskigt arbetsminne och tappar tråden, när vi sysslar med något.

Har du läslust kan du spana in Björn Liedens inlägg om som heter: Psykodynamisk terapi skadar ADHD-patienter. Björn skriver inlägget med anledning av en artikel i Läkartidningen signerad välmeriterade svenska läkare och psykologer. I artikeln säger de följande: ”Sammanfattningsvis har studier av psykoterapi för vuxna med ADHD visat att behandlingens innehåll är avgörande för behandlingsutfallet. Vissa typer av psykoterapeutiska eller psykoedukativa insatser kan till och med vara skadliga, trots goda intentioner”. Så här tycker Björn om detta: ”Den slutsatsen är viktig därför det är mycket ovanligt att biverkningar/misslyckanden redovisas vid psykodynamisk terapi.” Jag har varit inne på precis samma sak. Att t.ex gå i parterapi hos en psykolog som inte kan något om neuropsykiatri, när den ena har en obehandlad ADHD, är helt förkastligt enligt min mening. Det är att börja i helt fel ände.

Ta hand om er! Återkommer snart.

Kategorier:familjeliv Taggar:, , ,

Scientologidagis – nej tack

07 november 2009 Lämna en kommentar

dagisLäste i dagens DN att utbildningsförvaltningen i Stockholm gjort en oanmäld inspektion av den scientologiinspirerade förskolan Lövgården i Sätra under hösten. Det visade sig att förskolan saknade utbildad personal, att personal som anställs inte kontrolleras mot brottsregistret och att det saknas pedagogiskt material m.m. Det betyder att här skulle alltså dömda sexbrottslingar kunna finnas anställda? Eller att personal med rätt (läs scientologisk) världsbild är prioriterat att rekrytera snarare än att de som faktisk har förskollärarkompetens?

Dessutom får inte föräldrarna, enligt utbildningsförvaltningens inspektör, tillräcklig information om förskolan Lövgårdens pedagogik (!), dvs Applied Scholastics uppfunnen av Ron L Hubbard – scientologikyrkans skapare och förgrundsgestalt. Man ska alltså som förälder passa sig för att utan omsvep tacka ja till den förskola som ligger närmast var man bor, utan ta reda på mer om vad de sysslar med. Plötsligt är man kanske omgiven av sektmedlemmar och ens barn invaggas sakta men säkert i deras tankesätt.

Artikeln uppmärksammade mig på att scientologirörelsens ideella förening Albatross driver hela fem förskolor i Stockholms södra förorter. Skrämmande – på samma sätt som skolor med ensidig politisk eller religiös inriktning, tycker jag. T.ex Plymouthbrödernas Laboraskolan i Långaryd, som också kritiserats av Skolinspektionen för att den inte levde upp till skollagens krav på bl.a saklighet och allsidighet. En annan friskola med religiös inriktning som kritiserats av Skolinspektionen är Gryningeskolan i Botkyrka.

Det är skrämmande att vi i ett demokratiskt land som Sverige tillåter friskolor med klart missriktad och manipulativ ideologisk/sekteristisk inriktning som varande basen för kunskapsinhämtningen och formandet av unga människor. Jag tror bestämt att det hindrar yttrande- och tankefrihet. Och inte minst möjligheten att vara annorlunda. När det gäller scientologerna bör man veta att de inte accepterar att det finns några bokstavsdiagnoser överhuvudtaget. Då kan det bli svårt att få rätt hjälp och stöd. Tror man att uppfostran hemma är problemet med ADHD-barn, kan det verkligen bli ödesdigert för det barnets utveckling och framtid. Undrar just om Albatrossens förskolor anställer resurspersoner – eller behövs de kanske inte?

I somras rapporterade Sveriges Radio Ekot, tack och lov, att regeringen i ett lagförslag kommer att dra en tydligare gräns för vad som blir tillåtet och inte när det gäller konfessionella inslag för religiösa friskolor. Frågan är vad man gör med de skolor som inte faller under etiketten konfessionell. Vissa tillber Gud, medan andra tillber Hubbard.

Läs också vad Trollhare, skriver om scientologiförskolorna.

Om du vill veta mer om när ideologi och pedagogik kan anses vara sekteristisk, kan du göra det här. Läs också scientologiavhopparen Catarina Pamnells berättelse. Eller varför inte bloggen Scientologisekten som är allt annat än sitt namn.

Heja Kattis

25 oktober 2009 6 kommentarer

KattisIgår blev jag så glad när jag läste DN-debatt. Äntligen någon som reagerar över detta, tänkte jag. Journalisten och programledaren Kattis Ahlström (just nu aktuell i TV4-programmet Kattis & co) bestämde sig nämligen för att ta bladet från munnen och gå ut och kritisera SVT för att de kränker barns rättigheter i programserien: Ett fall för Louise. Ni vet programmet på TV1 där den privatpraktiserande psykoterapeuten Louise Hallin, tidigare känd som bl.a rådgivare i TV4:s Nyhetsmorgon och radioprogrammet Knattetimmen i P4:s Radio Stockholm, har terapisejourer med familjer i kris.

Programmet utgår ifrån barnens berättelser om problemen hemma. Föräldrarna är de som får sitta i terapisoffan under ledning av Louise Hallin. Vi får se en utvald, vinklad och redigerad bit av en familjs liv och vardag. Situationen ställs på sin spets genom TV:s blotta närvaro som tyst utfrågare och dokumenterare samt programledaren/psykoterapeutens som aktivt leder situationen åt önskat håll. Både de vuxna och barnen går att identifiera: vi får veta vilka de är. Men vi vet ändå inte allt om dem och deras livssituation – bitar utelämnas.

Så här skriver Kattis Ahlström i debattartikeln: ”Cynisk journalistik med barn som offer måste stoppas. I förra veckan berättade en nioårig pojke i SVT om hur hans pappa misshandlade honom såväl psykiskt som fysiskt. Det är ren kränkning att på det viset låta ett barn framträda med sin sorg inför hela svenska folket.”

Så här har jag också uppfattat saken. Hur tänkte SVT egentligen? Kattis hänvisar till Barnkonventionens 16:e artikel, som bl.a säger att inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende. Där står också att barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.

Jag hänvisar till de etiska regler som press, radio och TV själva tagit på sig att följa. Så här står det bl.a i reglpolicyn, om att respektera den personliga integriteten (helt enkelt den privata sfären) och om att vara försiktig i fråga om att publicera namn:

• Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

• Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Kattis fortsätter:

”Alltsedan ”Robinsons” första (och utskällda) säsong sändes i tv har gränserna för den personliga integriteten förflyttats. Vuxna människor har sex, är otrogna, gråter, förtalar varandra, visar upp sina nya plastbröst och exponerar sitt allra innersta i tv-program av varierad kvalitet. Och den som reagerar bemöts med en avmätt gäspning. Vem bryr sig? Jag gör det, för jag vet efter 20 år på tv vad det kan innebära för en person att ha lämnat ut sig i tv. Jag vet hur illvilliga grannar kan frysa ut, hur chefer kan reagera och hur förhållanden kan gå i kras för att man blivit förförd av de där magiska minuterna av uppmärksamhet och berusning som det kan innebära att få vara med en stund i tv. Syns man så finns man.”

Å, så rätt Kattia Ahlström har. Vad händer nu när TV-programmet sänts? Kan kollegor och chefer strunta i att påverkas av TV-programmet? Kan vännerna det? Hur blir relationerna på arbetsplatsen och inte minst släktrelationerna? Hur ser pappans chanser ut att klättra i karriären? Törs farmor och farfar visa sig bland folk eller har de blivit stämplade som dåliga förebilder och föräldrar till en misshandlande far? Får familjen som deltog i programmet stämpeln som en problemfamilj, som påverkar deras möjligheter att delta i det sociala livet, yrkeslivet, föreningslivet och samhället – vara en i gänget? Många blir frågorna. Och den kanske viktigaste är: hur blir det för pojken? Han har ju inte valt situationen på samma premisser som en vuxen. De får på ett annat sätt stå sitt kast.

SVT har agerat omdömeslöst – det tycker jag. Det hade varit en annan sak om vi sett skådespelare, dvs en fiktiv familj. Den hade fyllt det syfte som jag tror att TV-serien har: att ge igenkänning, utbilda och visa att hjälp finns att få. Nä, skärpning SVT. Hoppas någon anmäler detta till Pressens opinionsnämd. Ja, det kanske man skulle göra…..

Läs också Kattis tidigare blogginlägg som hon skrev efter att ha sett avsnittet i SVT:s Ett fall för Louise.

Här och här kan du läsa vad några andra tycker om programmet. Läs också andras åsikter om Louise Hallin.

Klart jag ställer upp för SIFO

28 september 2009 Lämna en kommentar

sifoSå sitter man här och försöker klara av undersökningsinstitutet SIFO:s senaste undersökning ”Sverige Nu 2009”. Jag är nämligen en av de som slumpmässigt valts ut att berätta om mina inköps- och mediebeteenden, mitt tidningsläsande och resande, min politiska hemvist och fritidsintressen, min inställning till reklam och olika varumärken m.m. Kort sagt en djupdykning i mina vanor, mitt ägande liksom tyck och tänk. Denna undersökning görs återkommande och hette förr ”Svensk konsument”.

Varför göra detta, kan man fråga sig? Det är hela 44 sidor med kryssfrågor som ska fyllas i, så det tar en redig stund. I vissa fall följs frågorna upp med fördjupade frågeställningar om hur ofta och hur mycket man gör olika saker. Så man får banne mig skärpa till sig om det ska bli sanningsenligt och korrekt. Och för att inte uppmärksamheten ska börja vandra iväg på egna äventyr, när det känns ointressant eller går trögt – jag har ju ADHD. Känns lite som ett högskoleprov. Man blir trött i huvudet. Jag bestämde mig trots detta för att bidra till ge en bild av ”hur Sveriges befolkning förändrats när det gäller intressen, attityder, aktiviteter, inköp och mediekonsumtion” (så står det på försättsbladet). SIFO påstår också att jag kan göra min röst hörd – vilket jag känner mig mindre benägen att hålla med om. Men i yrket (och så klart privat) är jag en av dem som har nytta av att det görs statistiska undersökningar. Då får jag reda på många viktiga saker som kan hjälpa mig att göra ett bra jobb. Så visst ställer man upp.

I en del av undersökningsmaterialet ska man uppskatta hur mycket man spenderar på olika inköp per år: skor, kläder, vitvaror, smycken m.m. Hur svårt som helst och när man räknat klart undrar man om det kan vara sant. Lägger man verkligen si och så mycket på egentligen ganska onödiga saker? Ni vet många bäckar små. Några tidningar här, några trosor och en topp där, lite bio, nagellack, krukväxter och hemtextilier. Lägg några CD-skivor och böcker på det och det blir en ansenlig summa, som kunde använts till nyttigare saker. Tyvärr har jag, liksom andra kvinnor, fostrats till att bli allt för goda konsumenter. Utan oss stannar ju handeln och butikerna får lägga igen.

Stretar vidare bland frågorna. Nu ska jag svara på vilka operatörer jag ringer med. Få se nu ….

ADHD syns inte

24 juni 2009 13 kommentarer

spade

Sommarens ankomst gör att bloggandet blir lidande, om man nu kan säga så. Jag lider inte så hemskt mycket av att inte sitta vid datorn just nu. Trädgårdsarbetet drar min uppmärksamhet till sig och där blir jag fast. Och nu har det ju visat sig att trädgård och natur är välgörande inte minst för utbrända typer som får trädgårdsterapi, rapporterar medierna.

När det blir dags att somna, dyker många intressanta funderingar upp. Jag säger till mig själv, att detta måste jag komma ihåg att blogga om. Men på morgonen är allt detta kloka puts väck. Måste skaffa anteckningsbok att ha på nattuksbordet. Och så här är det att ha ADHD för det mesta. Tankarna svischar förbi snabbt och om varandra, nya matas på i snabb takt om man inte tvärt stannar upp och fångar in dem. Nu tar jag medicin för att om möjligt få flödet att stilla sig och höja min omåttligt låga stresströskel.

Att jag nu fått allt större insikt om hur ADHD:n fungerar i mitt fall, och hur den påverkar folk omkring mig, bedrövar mig mycket. Ger ett ständigt dåligt samvete. T.ex svårigheterna att vänta på sin tur i samtal, avbrytandet, att lägga orden i mun på den man pratar med/lyssnar på för att man inte har ”tid” att vänta/vill effektivisera. Fruktansvärt irriterande. Och det är så svårt att kontrollera emmellanåt. Märker inte ens att jag gör det, förrän jag får tillsägelse, och då blir jag fruktansvärt ledsen och ångetsfylld. Känner mig som en belastning för mina närmaste (fast jag egentligen vet att jag inte är så pjåkig utan ganska klok, förstående, generös och vettig och dessutom kan vara en nog så god kamrat). Men ADHD-dragen kan verkligen dominera familjelivet stundtals. Det blir en balansgång mellan att få förståelse för att man inte rår för och ibland inte kan stoppa ”symptomen” och att verkligen hårdanstränga sig på att vara uppmärksam på sig själv och dra hårt i handbromsen när det rullar iväg. Ibland lyckas man. Att hela tiden försöka ha stenkoll på sig själv är mycket tröttande. Då är det skönt att stänga av med att rensa ogräs.

Det är både fördelar och nackdelar med att ha ett dolt funktionshinder. Om man vore enarmad eller enbent, hade hörapparat eller vit käpp, då skulle omgivningen lättare förstå att där är en person som inte klarar av det vi andra gör. Här får vi anpassa oss. Den personen kanske vi inte kan ha med på vissa saker eller kräva vissa saker av i vissa situationer. Med ADHD:n är det annorlunda. Det syns inte, men det märks efter ett tag när det inte funkar. När man går upp i högvarv, forcerat babblar ihjäl folk, har svårt att lyssna för att det pågår så mycket inne i huvudet eller blir trött eller stressad och då adrenalinstinn och tvär. Man vill, men kan inte vara som andra: normal (om det nu finns något som heter normal). 

Det här är saker jag funderar mycket på. Har förstått att det bara är jag som kan berätta hur jag vill och bör ha det. Att just nu måste jag få koncentrera mig på en sak, att just nu är det inte läge att diskutera det eller detta, att spontana besök inte passar alla gånger – jag vill gärna förbereda mig, att nej: jag är inte arg på dig fast än det låter så – jag är bara trött och det är mitt adrenalin som försöker hjälpa mig att hålla mig vaken, för noradrenalinet och dopaminet har tagit slut. Och jag kan inte rå för det. Det är i min hjärna felet sitter. Överföringen av signalsubstanser fungerar inte. 

Som sagt: det är en balansgång. Man är ingen ö utan lever med och bland människor. Det gäller bara att komma på hur man kan få det att fungera.

Läs gärna Bob Seays tankar om de stadier som vi ADHD-diagnosticerade tar oss igenom.

%d bloggare gillar detta: