Arkiv

Archive for the ‘Heja!’ Category

Heja Kattis

25 oktober 2009 6 kommentarer

KattisIgår blev jag så glad när jag läste DN-debatt. Äntligen någon som reagerar över detta, tänkte jag. Journalisten och programledaren Kattis Ahlström (just nu aktuell i TV4-programmet Kattis & co) bestämde sig nämligen för att ta bladet från munnen och gå ut och kritisera SVT för att de kränker barns rättigheter i programserien: Ett fall för Louise. Ni vet programmet på TV1 där den privatpraktiserande psykoterapeuten Louise Hallin, tidigare känd som bl.a rådgivare i TV4:s Nyhetsmorgon och radioprogrammet Knattetimmen i P4:s Radio Stockholm, har terapisejourer med familjer i kris.

Programmet utgår ifrån barnens berättelser om problemen hemma. Föräldrarna är de som får sitta i terapisoffan under ledning av Louise Hallin. Vi får se en utvald, vinklad och redigerad bit av en familjs liv och vardag. Situationen ställs på sin spets genom TV:s blotta närvaro som tyst utfrågare och dokumenterare samt programledaren/psykoterapeutens som aktivt leder situationen åt önskat håll. Både de vuxna och barnen går att identifiera: vi får veta vilka de är. Men vi vet ändå inte allt om dem och deras livssituation – bitar utelämnas.

Så här skriver Kattis Ahlström i debattartikeln: ”Cynisk journalistik med barn som offer måste stoppas. I förra veckan berättade en nioårig pojke i SVT om hur hans pappa misshandlade honom såväl psykiskt som fysiskt. Det är ren kränkning att på det viset låta ett barn framträda med sin sorg inför hela svenska folket.”

Så här har jag också uppfattat saken. Hur tänkte SVT egentligen? Kattis hänvisar till Barnkonventionens 16:e artikel, som bl.a säger att inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende. Där står också att barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.

Jag hänvisar till de etiska regler som press, radio och TV själva tagit på sig att följa. Så här står det bl.a i reglpolicyn, om att respektera den personliga integriteten (helt enkelt den privata sfären) och om att vara försiktig i fråga om att publicera namn:

• Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

• Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Kattis fortsätter:

”Alltsedan ”Robinsons” första (och utskällda) säsong sändes i tv har gränserna för den personliga integriteten förflyttats. Vuxna människor har sex, är otrogna, gråter, förtalar varandra, visar upp sina nya plastbröst och exponerar sitt allra innersta i tv-program av varierad kvalitet. Och den som reagerar bemöts med en avmätt gäspning. Vem bryr sig? Jag gör det, för jag vet efter 20 år på tv vad det kan innebära för en person att ha lämnat ut sig i tv. Jag vet hur illvilliga grannar kan frysa ut, hur chefer kan reagera och hur förhållanden kan gå i kras för att man blivit förförd av de där magiska minuterna av uppmärksamhet och berusning som det kan innebära att få vara med en stund i tv. Syns man så finns man.”

Å, så rätt Kattia Ahlström har. Vad händer nu när TV-programmet sänts? Kan kollegor och chefer strunta i att påverkas av TV-programmet? Kan vännerna det? Hur blir relationerna på arbetsplatsen och inte minst släktrelationerna? Hur ser pappans chanser ut att klättra i karriären? Törs farmor och farfar visa sig bland folk eller har de blivit stämplade som dåliga förebilder och föräldrar till en misshandlande far? Får familjen som deltog i programmet stämpeln som en problemfamilj, som påverkar deras möjligheter att delta i det sociala livet, yrkeslivet, föreningslivet och samhället – vara en i gänget? Många blir frågorna. Och den kanske viktigaste är: hur blir det för pojken? Han har ju inte valt situationen på samma premisser som en vuxen. De får på ett annat sätt stå sitt kast.

SVT har agerat omdömeslöst – det tycker jag. Det hade varit en annan sak om vi sett skådespelare, dvs en fiktiv familj. Den hade fyllt det syfte som jag tror att TV-serien har: att ge igenkänning, utbilda och visa att hjälp finns att få. Nä, skärpning SVT. Hoppas någon anmäler detta till Pressens opinionsnämd. Ja, det kanske man skulle göra…..

Läs också Kattis tidigare blogginlägg som hon skrev efter att ha sett avsnittet i SVT:s Ett fall för Louise.

Här och här kan du läsa vad några andra tycker om programmet. Läs också andras åsikter om Louise Hallin.

Annonser

Heja Charlotta

03 juli 2009 6 kommentarer
Foto: Sara Mac Key för Bonniers Förlag

Foto: Sara Mac Key för Bonniers Förlag

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om att jag inte vågat komma ut ur garderoben ännu som varandes ADHD-person. Men det finns andra som gör det: författaren och journalisten Charlotta von Zweigberk. Hon har både Aspergers syndrom och ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) visar det sig. Ingen ovanlig kombination, när det gäller neuropsykiatriska funktionshinder. Heja Charlotta för att du är modig och går ut och berättar. I en artikel på Newsmill skriver hon om vägen mot diagnos och lättnaden när hon fick en förklaring på varför hon är som hon är.

Gillar speciellt hennes triumferande uppkäftighet och sätt att avdramatisera att få en diagnos – att det inte betyder ett slut på livet, relationerna eller karriären. ”Finns det en fara i att berätta om acdc-andet och aspien? Kommer ingen redaktör våga ge mig jobb nu? Kommer ryktet sprida sig över stan att man ”läst att hon är knäpp”? Kommer ovänner och folk som ogillar mig hånskratta och genast tro att de inte har del i konflikter som uppstått? Jag säger bara: HA! ”

Charlotta beskriver också en slags förälskelse i diagnosen, som vi nog alla upplever under en tid – vi som fått veta i vuxen ålder: när vi äntligen hittar oss själva. Man börjar utforska både diagnosen och se på sig själv på ett nytt sätt – i ett slags förklarat ljus. Man börjar till slut förstå sig själv. Dessutom börjar man känna samhörighet med andra, som man inte visste fanns, men visat sig ha samma typ av livserfarenheter och problem. Man börjar tillhöra en liten exklusiv skara medborgare där klass, kön, religion, intressen osv egentligen inte spelar någon roll – utan där det är funktionsstörningen som är det sammanhållande kittet.

Låter det konstigt? Man måste nog ha en bokstavsdiagnos för att kunna förstå.

PS: Charlotta von Zweigberk har bl.a skrivit boken Rökt! – om livets mening utan cigaretter tillsammans med Marianne Adolfsson (Albert Bonniers Förlag, 2007) och Salta sanningar & sköna uttryck: 400 citat om sex (Härnqvists Bokförlag 2007). Har förstått att  hon kommer ut med en ny bok i höst kallad Cirkus 50.

%d bloggare gillar detta: