Arkiv

Archive for the ‘konsumtion’ Category

Drabbad av mental klåda

13 februari 2010 4 kommentarer

Det finns mycket att bli ilsken över här i världen. Just nu har jag mer mental klåda än på länge. Min ADHD-medicin hjälper knappt alls när det gäller det här. Går igång otroligt lätt och irriterar mig storligen på allt och inget. För att inte tala om tålamodet: det tryter.

Är just nu förbannad på allt ifrån läsplattor och fruimport till köttklister. Och det är ju faktiskt är relevant att bli förbenad på den här typen av fenomen (inte bara ADHD-ilska). Ta läsplattor t.ex: varför hitta på en till onödig energislukande pryl (både i tillverkning och användning), av material som är svåråtervunnet? Skulle vi inte tänka klimatsmart och dra ner på energiförbrukningen? Förstår överhuvudtaget inte varför läsplattor skulle fylla ett behov. Vad är det för fel på böcker och tidningar? Lurade igen att konsumera.

Fenomenet fruimport upprör mig också jättemycket. Alltså män (svenska medborgare) som gång på gång tar sig en utländsk fru som utnyttjas och utsätts för våld och sedan dumpas om hon inte håller måttet och uppför sig som förväntat. Visst har vi förstått att det förekommit, men kanske inte i att det varit så systematisk och omfattande. Många av dessa kvinnor  får aldrig veta att deras nya svenske man misshandlat och/eller importerat fruar på löpande band. Migrationsverket har bevakat fenomenet under en längre tid och vill göra något åt situationen. Här kan du läsa ett utdrag ur kvinnojourernas beskrivningar i några fall. Och här kan du läsa mer om fenomenet i Svenska Dagbladet.

Annat dystert i tillvaron, som inte bara framkallar ilska utan också bedrövar (precis som fruimporten), är sexhärvan kring den häktade tidigare polischefen, som bara växer. Allt fler kvinnor kontaktar polisen och berättar att de utsatts för sexuella övergrepp av honom – en tidigare välkänd jämlikhetsprofil på Polishögskolan. Hur jag än försöker kan jag inte förstå det här. Hur kan man leva ett sådant dubbelliv och speciellt med ett sådant trovärdighetskrävande yrke? Bara ett jobb?

Och så har vi det här med köttklistret. Bara ordet får det att vända sig i magen. Det handlar om enzymet trombin (som utvinns ur ko- och grisblod) med vars hjälp man kan binda samman mindre köttbitar till en större, t.ex i pålägg eller när mindre delar av fläskfilé sätts ihop till något som ser ut som en hel filé. Matfusk helt enkelt.  EU:s vetenskapliga kommitté för livsmedelssäkerhet har bedömt att trombin troligtvis inte behöver innebära någon hälsorisk för människor. Det är så dj-a sorgligt alltihop. Sverige har röstat ja till användningen av köttklister i maten i EU. Gör som jag: stöd Mats-Erics Nilssons upprop mot köttklistret du med (ni vet han som skrivit böckerna Den hemlige kocken – Sanningen om fusket med maten på din  tallrik och Äkta vara – guiden till oförfalskad mat).

Några saker att glädjas åt mitt i allt detta: all den härliga snön och att ljuset är på väg att återvända.

Klart jag ställer upp för SIFO

28 september 2009 Lämna en kommentar

sifoSå sitter man här och försöker klara av undersökningsinstitutet SIFO:s senaste undersökning ”Sverige Nu 2009”. Jag är nämligen en av de som slumpmässigt valts ut att berätta om mina inköps- och mediebeteenden, mitt tidningsläsande och resande, min politiska hemvist och fritidsintressen, min inställning till reklam och olika varumärken m.m. Kort sagt en djupdykning i mina vanor, mitt ägande liksom tyck och tänk. Denna undersökning görs återkommande och hette förr ”Svensk konsument”.

Varför göra detta, kan man fråga sig? Det är hela 44 sidor med kryssfrågor som ska fyllas i, så det tar en redig stund. I vissa fall följs frågorna upp med fördjupade frågeställningar om hur ofta och hur mycket man gör olika saker. Så man får banne mig skärpa till sig om det ska bli sanningsenligt och korrekt. Och för att inte uppmärksamheten ska börja vandra iväg på egna äventyr, när det känns ointressant eller går trögt – jag har ju ADHD. Känns lite som ett högskoleprov. Man blir trött i huvudet. Jag bestämde mig trots detta för att bidra till ge en bild av ”hur Sveriges befolkning förändrats när det gäller intressen, attityder, aktiviteter, inköp och mediekonsumtion” (så står det på försättsbladet). SIFO påstår också att jag kan göra min röst hörd – vilket jag känner mig mindre benägen att hålla med om. Men i yrket (och så klart privat) är jag en av dem som har nytta av att det görs statistiska undersökningar. Då får jag reda på många viktiga saker som kan hjälpa mig att göra ett bra jobb. Så visst ställer man upp.

I en del av undersökningsmaterialet ska man uppskatta hur mycket man spenderar på olika inköp per år: skor, kläder, vitvaror, smycken m.m. Hur svårt som helst och när man räknat klart undrar man om det kan vara sant. Lägger man verkligen si och så mycket på egentligen ganska onödiga saker? Ni vet många bäckar små. Några tidningar här, några trosor och en topp där, lite bio, nagellack, krukväxter och hemtextilier. Lägg några CD-skivor och böcker på det och det blir en ansenlig summa, som kunde använts till nyttigare saker. Tyvärr har jag, liksom andra kvinnor, fostrats till att bli allt för goda konsumenter. Utan oss stannar ju handeln och butikerna får lägga igen.

Stretar vidare bland frågorna. Nu ska jag svara på vilka operatörer jag ringer med. Få se nu ….

Om kvinnan själv får välja

radioIgår lyssnade jag på det utmärkta konsumentprogrammet Plånboken på P1. I sista delen av programmet kallad Konsumentkoll hade redaktionen denna igång spanat in intimskyddsprodukter och marknadsföringen av dem. Närmare bestämt Libresses troskydd – nu med tillsatser av kamomill, aloe vera eller E-vitamin. Frågan som ställdes i programmet var: kan underlivet verkligen tillgodogöra sig alla de här tillsatserna?  

Självklart inte svarar den tillfrågade gynekologen Agneta Sellby reportern. Snarare har man en potentiell risk att utveckla allergi mot tillsatser som inte hör hemma i underlivet, tyckte hon. 

Kersti Strandqvist, fick representera Libresse i programmet. Hon är affärsområdeschef för Feminine Care på företaget SCA som äger Libresse. Ungefär så här sa hon: produkterna (dvs bindorna och troskydden, i det här fallet) fyller ett konsumentbehov, de skapar ett välbefinnande och riktar sig till kvinnor som söker något extra, s.k tilläggsfunktioner. Vad det senare är fick man inte riktigt veta. Antagligen det vanliga tramset om naturen och örters välgörande effekter – även om hon så klart var mycket försiktig med att utlova något säkerställt och hälsobringande. (Jämför med den vilseledande reklamen för den populära spikmattan.)

Detta budskap togs om många gånger i lite olika varianter. Libresses representant gav också uttryck för den fina omtanke de har om oss kvinnor, som driver dem till att utveckla innovativa produkter för oss. Till slut, efter att reprtern tryckte på lite extra envist om det här med huden och vad gynekologen sagt, så kom det. Påståendet att det är en rättighet för kvinnor att få det de vill ha. I så fall Kersi, vill jag ha innovativa bindor som kan lindra PMS eller ADHD. Kan ni fixa det?

Tänk att vi lever år 2009, fast det inte känns så ibland. Vi behöver någon som kan tala om för oss hur det verkligen ligger till. Jag säger som Ida. Det blev skämskudden (och argkudden) för öronen, nästa direkt. Kunde nästa inte lyssna färdigt. Tror Kersti verkligen att några kvinnor tror ett ord av vad hon säger? Fattar hon inte att man istället blir förbannad. Kersti skäms säkert inte för sig. SCA ger henne en trevlig lön för att prata på det här viset, liksom andra bolag där hon sitter i styrelsen. Du bevisar verkligen att kvinnor kan, Kersti!

Så här kan det se ut när Libresse med aloe vera marknadsförs i Indien.

Kategorier:konsumtion, reklam Taggar:, , , , ,

Jag hyser frigansympati

10 juli 2009 1 kommentar

komposteratFrigan – ett nytt ord i mitt vokabulär. Ordet kommer från engelskans freegan och ordet free (som i gratis eller fri). Friganer är personer som tar avstånd från konsumtionssamhället och begår civil olydnad. Igår såg jag ett nyhetsinslag på TV som uppmärksammade ett frigan-par som att sopdyker efter fullt ätbara matvaror som butiker slängt pga att de passerat sitt bäst före-datum och ibland inte gjort det. Hela deras skafferi var fyllt av konserver, grönsaker och bröd som slängts utan att vara dåligt. Slängs gör det för miljontals kronor per matbutik och år – det berättade inslaget. Förskräckligt är det och det är sunt att reagera. 

För några år sedan var jag i Frankrike och uppsökte då det lokala snabbköpet. Där fanns allt och lite till. Först en viss upphetsning över allt det man inte provat tidigare. Ostar i drivor, många av exakt samma karraktär. Yogurtmärken och juicesorter i parti och minut. Det blev svårt att välja. Efter en stund kände jag äckel inför situationen. Behöver vi verkligen så mycket att välja emellan? Går allt detta åt? En god vän reagerade starkt på mitt uttalande. ”Har du blivit kommunist?” (Släng dig i väggen, säger jag.) Något har gått snett i vår värld. Den ena halvan håller på att äta ihjäl sig och behandlas också för sina ”vällevnadssjukdomar”. Den andra halvan svälter. Det är ett rent slöseri med våra gemensamma resurser!

Ett annat exempel är den gårdbutik jag brukar handla i, som slänger nästan alla sina småpotatisar. För att ingen vill köpa smått lokalt, sägs det. ”Nej, stora potäter vill folk ha. Alltså slänger vi de små.” Och det är ju dem åtminstone jag själv vill ha. Snacka om slöseri. Helst skulle jag vilja att bonden eller snarare alla bönder tänkte om. Det som är fullvärdig kost, men inte motsvarar marknadsmässig standard eller tillräcklig kvalitet: skänk bort det. T.ex till ställen som tar hand om hemlösa.

Själv har jag sopdykt, fast på ett annat sätt, i tjugoårsåldern. Vi sysslade inte med några brottsliga handlingar, vilket faktiskt många friganer gör (olaga intrång, stöld osv). Då handlade det om att dyka ner i sopcontainrar på gatan, där man kunde hitta prylar eller möbler som någon annan funnit för gott att kassera. Min syster fyndade en fullt fungerande, något smalare diskmaskin, som tjänade henne i många år vill jag minnas. Den tog hon hem på baggagevagn, eftersom hon inte hade bil. Allt går om man vill. Våra sopdyk handlade aldrig om ideologiska ställningstaganden. Snarare om att inte ha så mycket pengar i plånboken och att det kändes synd att inte ta till vara användbara grejor. 

Frigan-inslaget på TV uppmärksammar verkligen vilka bortskämda fullblodskonsumenter vi egentligen är, speciellt vi i väst. Vi vill ha hyllmeter efter hyllmeter med fräscha, snyggt förpackade varor. Gärna tio av samma grej att välja på.  Berg av blänkande, färgglad och lagom daggstänkt frukt och grönt, i rätt typ av belysning. Därför måste köpladorna göras så stora. 

Vi måste tänka om. Tag lärdom, säger jag: titta inte på bästföre-datumet enbart, utan gör som man gjorde förr. Använd lukt och smaklökarna för att avgöra vad som inte går att äta. Köp inte mer än vad som går åt och fyll inte tallriken med mer än du orkar äta. Frys in det som blir över. Kylskåpsrensa och laga på rester. Ge bort egenodlat om du inte själv kan ta hand om det. Behöver jag säga mer? Ni hajjar. 

Läs vad friganerna själva tycker.

%d bloggare gillar detta: