Archive

Archive for the ‘media’ Category

Intressant om att leva med bipolär sjukdom

31 maj 2015 1 kommentar

Just nu går det ett program på SVT med Ann Heberlein, själv med diagnosen bipolär, som i tre program möter andra med samma sjukdom som berättar hur det är. Har sett första delen och vi får väl se om hon tar upp detta med samsjukligheten med annat som jag tidigare bloggat om. Till exempel ADHD och bordeline. Om inte är det konstigt. I så fall finns det allt för få läkare som har insikten, även om patienterna ofta har den själva, även om det kan vara svårt att vet vad som är hönan och vad som är ägget. Till programmet

För några år sedan skrev jag om samsjukligheten mellan ADHD och bipolär sjukdom.
Då gav jag exempel på andra ”bipolära”, bland annat Agneta Werner som på senare tid insett att hon i grunden är borderlineperson, men också uppvisar sjukdomskriterier för bipolär sjukdom. Viktiga insikter för att hantera sin sjukdom, personlighet och vardag.

Agneta Werner har det för övrigt varit en artikel om i Svenska Dagbladet. Där beskrivs hon efter åratals pendlande in och ut i psykiatriska slutenvården hittat ett sätt att hålla koll på sin bipolära sjukdom: att föra känslodagbok.

Mina tidigare inlägg om Ann Heberlein

Missa inte sista avsnittet av Bron

23 november 2011 3 kommentarer

Ikväll sänder SVT sista avsnittet av den danskvenska kriminalserien Bron, som det kanske blir en fortsättning på. SVT har nämligen bett produktionsbolaget Filmlance att utveckla en storyline och produktionsupplägg för nästa säsong.

I dagens SVD intervjuas Sofia Helin som spelar kriminalpolis Saga Norén om sin roll som hon tycker gett en identitetskris.

Läs intervjun av Sofia Helin här

Bra Zaremba-artikel i söndagens DN

30 maj 2010 3 kommentarer

I ett av mina första blogginlägg skrev jag att det finns några personer jag beundrar. En av dem är polskfödde DN-journalisten Maciej Zaremba. Idag publicerade DN ytterligare en artikel av honom – denna gång om mobbning på arbetsplatser. Han berättar i den om invandrade Safet, som kränkts på en tidigare arbetsplats och också utnyttjats på ett motbjudande sätt av sin tidigare arbetsgivare. Safet är idag en nedbruten och lidande man, psykiskt sjuk med svår ångest och dödslängtan, efter sin tid på företaget Ljungby Maskin. Han har drabbats av posttraumatiskt stressyndrom. Man blir så totalt chockad av det man läser. Kan detta vara Sverige?

Maciej Zaremba är en mycket noggrann undersökande journalist, som lägger ner mycket arbete för att bevisen kring det han ska avslöja är vattentäta: obehagliga sanningar som det blundas för. Han har tidigare skrivit om andra brännbara ämnen som integration, främlingsfientlighet, den sjuka vården, tvångsstereliseringar, m.m.

Denna gång försöker han lyfta fram dålig arbetsmiljö som mobbning, dåligt ledarskap och ickefungerande organisationer som bakomliggande faktorer till Sveriges sjuktal. Så här skriver Zaremba i slutet av artikeln: ”Jag ber om ursäkt för sifferexercisen, men det är en nyhet jag söker etablera. För det är väl inte allmänt känt att de största enskilda posterna av sjukpengen inte går till att hålla efter mikrober, läka sår eller uthärda strålbehandling, utan till att städa efter sjuka organisationsplaner, fega chefer, intrigörer, översittare, dussinknölar samt en och annan psykopat.” Min rekommendation: läs den.

Zaremba har också skrivit andra bra artikelserier i DN som: ”Koloni Kosovo” (del 1), ”Den polske rörmokaren” och ”Först kränkt vinner”.

Inte högt i tak hos adhdkvinnor.se

14 november 2009 27 kommentarer

plutmunBilden av oss ADHD-kvinnor eller damptanter som grupp, och speciellt mediebilden av oss, är tydligen också ett brännbart ämne. Lina/Antigone uppmärksammade mig precis på att hon nu stängs av från ADHD-kvinnor.se:s forum. Hon hade där skrivit en ärlig presentation av sig själv med personliga tyckanden om det tillrättalagda och ensidiga sätt ADHD-kvinnor generellt börjat framställas på i media. De här åsikterna passar tydligen inte den agenda som ADHD-kvinnor.se har. De känner sig uppenbarligen kritiserade. Detta mail skickade Kajsa Söderstrand, en av de ansvariga för webbplatsen till Lina/Antigone.

”… du får inte skriva som du gör på forumet Det här är vår sida och vi har en bestämt syfte och agenda. Redigera, helst ta bort och skriv om annars gör jag det och stänger av díg. Vi har inte den tonen  på vår sida inte mot nån.

du får kritisera oss hur mycket du vill på din blogg men inte här på det sättet. Har jag inte hört av dig inom 24 timmar så raderar jag både dig och ditt konto”.

Har läst vad Lina/Antigone skrivit och tycker inget av det är hårresande eller ”olämpligt” (eller enligt webbplatsens språk: stötande eller nonsens) – om än dyster läsning. Jag har också försökt hitta något om vilken målsättning och agenda ADHD-kvinnor.se har på deras webbplats ”för slarvmajor”. Hittar faktiskt bara följande formulering: ”Målet är att skapa debatt och en plattform att föra debatten på som är oberoende.” Det här låter ju jättebra och debatt borde ju betyda att ordet är fritt, eller?

Så här skriver Lina angående avstängningen på sin blogg: ”ADHDkvinnor.se gör precis som det som ADHD personer möter och kämpar emot dagligen – de knuffar ut den som inte passar in- ….dvs ”sånna” som jag….”

ADHD-kvinnor.se startades och drivs av Kajsa Söderstrand och Marianne Berglund. (Kajsa och Marianne kunde man nyligen se på TV, i Fråga doktorn, som jag nyligen skrev ett inlägg om.) I samband med starten skrev de ett debattinlägg i Svenska dagbladet, där de formulerar sig så här om att starten av webbplatsen: de vill väcka uppmärksamhet och ställa krav. Återfinner tyvärr inte den berömvärda kravlista i sju punkter (på ADHD-kvinnor.se), som Kajsa och Marianne  lämnar i debattinlägget och som absolut skulle underlätta livet för oss med ADHD.

Nu vill jag återkomma till det jag började prata om i detta inlägg, nämligen bilden av oss. Lina/Antigone är vrång över den tillrättalagda och vinklade bilden av de gulliga tankspridda slarvmajorna. Hon är arg över att ingen pratar om vilka sorgliga konsekvenser ADHD hos mammor kan ha och som hon själv upplever att den egna ADHD:n fört med sig för hennes barn.

Jag förstår fullständigt. Det är nödvändigt att prata öppet om det och ge en bred och diffrentierad bild. Vi ADHD-kvinnor delar det neuropsykiatriska funktionshindret och symptomen som gör det svårt för oss att vara och funka som andra. Men, och detta tycker jag är viktigt, det ser också olika ut i olika familjer. Detta har jag tjatat om många gånger. ADHD:n ger inte samma hemska konsekvenser för alla även om riskerna för missbruk, samsjuklighet, ekonomiskt obestånd, arbetslöshet, förtidspension och utanförskap är stora. Det är därför det är så viktigt att vård och strategier för behandling och hjälp finns och blir jämlik i alla landsting och kommuner.

Att vi pratar om vad ADHD är och de personliga konsekvenserna (eller nyttan) av den är absolut nödvändigt. Det gör jag här, även om jag inte är redo att kliva ur garderoben än. Riskerna med att ge en bild av oss som väldigt duktiga och kapabla, motverkar sitt eget syfte. Då lär vi inte få hjälp alls. Vi kämpar och det krävs en himla massa energi och strategier bakom att framstå som duktig och normal. En sak måste jag understryka som slutkläm: jag känner mig inte attraherad av att ingå i ett kollektiv där jag tvingas gå med på att beskrivas på ett speciellt vis, för att få vara med.

(Uppdaterat 23 november:) Läs vad andra på ADHD-kvinnor.se och Fröken F skriver om i detta ämne.

Heja Kattis

25 oktober 2009 6 kommentarer

KattisIgår blev jag så glad när jag läste DN-debatt. Äntligen någon som reagerar över detta, tänkte jag. Journalisten och programledaren Kattis Ahlström (just nu aktuell i TV4-programmet Kattis & co) bestämde sig nämligen för att ta bladet från munnen och gå ut och kritisera SVT för att de kränker barns rättigheter i programserien: Ett fall för Louise. Ni vet programmet på TV1 där den privatpraktiserande psykoterapeuten Louise Hallin, tidigare känd som bl.a rådgivare i TV4:s Nyhetsmorgon och radioprogrammet Knattetimmen i P4:s Radio Stockholm, har terapisejourer med familjer i kris.

Programmet utgår ifrån barnens berättelser om problemen hemma. Föräldrarna är de som får sitta i terapisoffan under ledning av Louise Hallin. Vi får se en utvald, vinklad och redigerad bit av en familjs liv och vardag. Situationen ställs på sin spets genom TV:s blotta närvaro som tyst utfrågare och dokumenterare samt programledaren/psykoterapeutens som aktivt leder situationen åt önskat håll. Både de vuxna och barnen går att identifiera: vi får veta vilka de är. Men vi vet ändå inte allt om dem och deras livssituation – bitar utelämnas.

Så här skriver Kattis Ahlström i debattartikeln: ”Cynisk journalistik med barn som offer måste stoppas. I förra veckan berättade en nioårig pojke i SVT om hur hans pappa misshandlade honom såväl psykiskt som fysiskt. Det är ren kränkning att på det viset låta ett barn framträda med sin sorg inför hela svenska folket.”

Så här har jag också uppfattat saken. Hur tänkte SVT egentligen? Kattis hänvisar till Barnkonventionens 16:e artikel, som bl.a säger att inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende. Där står också att barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.

Jag hänvisar till de etiska regler som press, radio och TV själva tagit på sig att följa. Så här står det bl.a i reglpolicyn, om att respektera den personliga integriteten (helt enkelt den privata sfären) och om att vara försiktig i fråga om att publicera namn:

• Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

• Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Kattis fortsätter:

”Alltsedan ”Robinsons” första (och utskällda) säsong sändes i tv har gränserna för den personliga integriteten förflyttats. Vuxna människor har sex, är otrogna, gråter, förtalar varandra, visar upp sina nya plastbröst och exponerar sitt allra innersta i tv-program av varierad kvalitet. Och den som reagerar bemöts med en avmätt gäspning. Vem bryr sig? Jag gör det, för jag vet efter 20 år på tv vad det kan innebära för en person att ha lämnat ut sig i tv. Jag vet hur illvilliga grannar kan frysa ut, hur chefer kan reagera och hur förhållanden kan gå i kras för att man blivit förförd av de där magiska minuterna av uppmärksamhet och berusning som det kan innebära att få vara med en stund i tv. Syns man så finns man.”

Å, så rätt Kattia Ahlström har. Vad händer nu när TV-programmet sänts? Kan kollegor och chefer strunta i att påverkas av TV-programmet? Kan vännerna det? Hur blir relationerna på arbetsplatsen och inte minst släktrelationerna? Hur ser pappans chanser ut att klättra i karriären? Törs farmor och farfar visa sig bland folk eller har de blivit stämplade som dåliga förebilder och föräldrar till en misshandlande far? Får familjen som deltog i programmet stämpeln som en problemfamilj, som påverkar deras möjligheter att delta i det sociala livet, yrkeslivet, föreningslivet och samhället – vara en i gänget? Många blir frågorna. Och den kanske viktigaste är: hur blir det för pojken? Han har ju inte valt situationen på samma premisser som en vuxen. De får på ett annat sätt stå sitt kast.

SVT har agerat omdömeslöst – det tycker jag. Det hade varit en annan sak om vi sett skådespelare, dvs en fiktiv familj. Den hade fyllt det syfte som jag tror att TV-serien har: att ge igenkänning, utbilda och visa att hjälp finns att få. Nä, skärpning SVT. Hoppas någon anmäler detta till Pressens opinionsnämd. Ja, det kanske man skulle göra…..

Läs också Kattis tidigare blogginlägg som hon skrev efter att ha sett avsnittet i SVT:s Ett fall för Louise.

Här och här kan du läsa vad några andra tycker om programmet. Läs också andras åsikter om Louise Hallin.

Klart jag ställer upp för SIFO

28 september 2009 Lämna en kommentar

sifoSå sitter man här och försöker klara av undersökningsinstitutet SIFO:s senaste undersökning ”Sverige Nu 2009”. Jag är nämligen en av de som slumpmässigt valts ut att berätta om mina inköps- och mediebeteenden, mitt tidningsläsande och resande, min politiska hemvist och fritidsintressen, min inställning till reklam och olika varumärken m.m. Kort sagt en djupdykning i mina vanor, mitt ägande liksom tyck och tänk. Denna undersökning görs återkommande och hette förr ”Svensk konsument”.

Varför göra detta, kan man fråga sig? Det är hela 44 sidor med kryssfrågor som ska fyllas i, så det tar en redig stund. I vissa fall följs frågorna upp med fördjupade frågeställningar om hur ofta och hur mycket man gör olika saker. Så man får banne mig skärpa till sig om det ska bli sanningsenligt och korrekt. Och för att inte uppmärksamheten ska börja vandra iväg på egna äventyr, när det känns ointressant eller går trögt – jag har ju ADHD. Känns lite som ett högskoleprov. Man blir trött i huvudet. Jag bestämde mig trots detta för att bidra till ge en bild av ”hur Sveriges befolkning förändrats när det gäller intressen, attityder, aktiviteter, inköp och mediekonsumtion” (så står det på försättsbladet). SIFO påstår också att jag kan göra min röst hörd – vilket jag känner mig mindre benägen att hålla med om. Men i yrket (och så klart privat) är jag en av dem som har nytta av att det görs statistiska undersökningar. Då får jag reda på många viktiga saker som kan hjälpa mig att göra ett bra jobb. Så visst ställer man upp.

I en del av undersökningsmaterialet ska man uppskatta hur mycket man spenderar på olika inköp per år: skor, kläder, vitvaror, smycken m.m. Hur svårt som helst och när man räknat klart undrar man om det kan vara sant. Lägger man verkligen si och så mycket på egentligen ganska onödiga saker? Ni vet många bäckar små. Några tidningar här, några trosor och en topp där, lite bio, nagellack, krukväxter och hemtextilier. Lägg några CD-skivor och böcker på det och det blir en ansenlig summa, som kunde använts till nyttigare saker. Tyvärr har jag, liksom andra kvinnor, fostrats till att bli allt för goda konsumenter. Utan oss stannar ju handeln och butikerna får lägga igen.

Stretar vidare bland frågorna. Nu ska jag svara på vilka operatörer jag ringer med. Få se nu ….

I väntrummet hos Psykiatrin

01 september 2009 4 kommentarer

vantrumFör några dagar sedan satt jag i väntrummet på Psykiatriska klinikens öppenvårdsmottagning. Det var bara jag och en tjej i 20-års åldern som satt där. Hon antagligen för första gången – jag för åttonde. Brukar roa mig med att försöka fundera ut vad de andra som befinner sig i samma rum har bekymmer med. Ätstörningar eller andra självskadebeteenden, ADHD (som jag själv), depression osv. Ganska svårt att säga faktiskt. Det står ju inte stämplat i pannan. Har faktiskt själv råkat ut för att mottagningens receptionist, som tar emot, undrat om jag är där i yrkesmässiga sammanhang. Bara för att jag haft korrekt kontorsklädsel på. Märkligt. 

De jag stöter på i ”mitt” väntrum befinner sig inte i en akut kris vad det verkar. För dem finns en särskild akutmottagning – en sådan som författaren Ann Heberlein beskriver i sin bok ”Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva”. Den börjar så här: ”I väntrummet på S:t Lars är vi jämlika. Människor, varken mer eller mindre. I psykakutens milt välkomnande ljus finns inga titlar.” 

Väntrumssituationen hos Psykiatrin är lite speciell. En del är nervösa inför sitt kanske första möte med psykvården. Andra uppgivna eftersom man kanske inte alls är överens med sin doktor om behandling, diagnos eller prognos. Och kanske också över vårdens otillgänglighet när det är brist på psykiatriker. Man kanske bara får träffa sin doktor var tredje månad och då finns det mycket uppdämda behov att hantera.

I väntrummet förväntas vi fördriva tiden på samma sätt som hos frissan eller tandläkaren. Genom att läsa tidningar. Och utbudet skiljer sig inte särskilt från andra ställen, vilket är udda. Där finns Allers och Året Runt med sina matiga framsidor, glansiga livsstilsmagasin som Drömhem & trädgård med bilder på lyxigt inredda hem och sommarhus, liksom Laura och  Amelia som talar till oss kvinnor om allt från celleluliter och rynkor till hur vi ska få bättre sex.

Tänk er in i situationen. Patienter med ätstörningar erbjuds tidningar som fullkomligt dignar av recept. Kvinnor som minst av allt tänker på sin sexuella attraktionsförmåga eller hy, utan att klara av en vardag i taget, knockoutas av glada tillrop från ytliga damtidningar om hur man enkelt får till det i livet eller hittar den rätte. ”Gör så här:  1-2-3”. Och de som kanske utförsäkrats ur vårt sociala skyddsnät och befinner sig i ekonomiskt nedförslut får en glimt av ouppnåelig flärd, egendom och framgång och kanske också en bekräftelse på sitt misslyckade liv.

Ja, jag vet. En del människor älskar att koppla av genom att läsa veckotidningar. De blir inte alls provocerade. Men jag får sannerligen svårare och svårare att öppna t.ex damtidningar. De pratar inte till mig och de kan inte lära mig något. Speciellt inte om vad en kvinna är. Och speciellt inte i Psykiatriska mottagningens väntrum.

%d bloggare gillar detta: