Arkiv

Posts Tagged ‘ADHD-debatt’

Studio Ett lyfter frågan om ADHD-mediciner

09 augusti 2011 1 kommentar

Igår följde Studio Ett upp Ekots rapportering om ADHD-medicinering. Där uttalar sig Hans Forssberg, professor i neurovetenskap vid Karolinska Institutet och även föreståndare för Stockholm Brain Institute samt psykologen Lars Lundström, som är en känd medicinkritiker och ofta skriver debattartiklar och insändare i ämnet.

Relevant i inslaget är att det saknas långtidsstudier på de centralstimulerande ADHD-medicinerna och att hjärnan med tiden behöver ”mer” medicin för att få samma effekt. Det här är kända faktorer (inget nytt under solen), liksom biverkningarna av medicinerna som många av oss tampas och får leva med i utbyte mot andra goda effekter som ger oss möjligheter. Och visst behöver det läggas mer pedagogiska resurser på bokstavsbarnen i skolan – inte bara ge medicin. Detta är ju heller inget nytt. Medicinen fixar inte allt men jag konstaterar, precis som tidigare, att utan ADHD-medicin som stöd hade KBT inte funkat för mig för att lära mig hur ADHD funkar hos mig, olika beteendetekniker, avslappning m.m. Och det beror inte på att jag är dum i huvudet utan rastlös, impulsiv, humörssvängig och har ett taskigt arbetsminne.

Läs mer och lyssna på programmet här.

Lars Lundström har tigare bl.a debatterat ADHD-medicinering i Svenska Dagladet beträffande ADHD-projektet inom kriminalvården. Och fått svar på tal. Det här skrev Lars i samband med Almedalsveckan. Och här kan du läsa Lars senaste inlägg i ADHD-debatten. Hans egen doktorsavhandling, från 2004, handlar om dyslexi: ”Reading Difficulties and the Twofold Character of language: How to understand dyslexia”. Den är framlagd vid Institutionen för psykologi, Uppsala universitet.

Om det här med att medicinen och tillvänjningen, dvs att doshöjning krävs med tiden för att få samma effekt, kan du titta på i TV4:s inslag (som är cirka 25 minuter långt – detta tas upp efter c:a 8 minuter) med Lars-Erik Spothon som har ADHD och ADHD-specialisten Kai Bruno.

Gener en viktig faktor bakom ADHD

03 oktober 2010 6 kommentarer

Få har väl undgått de nya forskningsrön som presenterades i veckan om sambandet mellan gener och ADHD. Den nya studien, har publicerats i medicintidskriften The Lancet. Ja, egentligen är ju det här med ärftligheten inte något nytt, men studien bekräftar det Christopher Gillberg varit inne på tidigare: att ADHD är ett utvecklingsneurologiskt funktionshinder och inte ”bara” ett socialt beteende. Och att de ärftliga faktorerna i hög grad spelar in för vem som får ADHD eller inte.

Det är Anita Thapar, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid universitetet i Cardiff, och hennes team som undersökt arvsmassan hos 366 brittiska barn mellan 5–17 år med diagnosen ADHD. Resultaten har sedan jämförts med över 1 000 utan diagnos. (På Island har det gjorts en liknande studie som omfattar drygt 800 barn med ADHD och över 35 000 utan diagnos. Där har forskarna dragit samma slutsatser.) Forskarna  i Storbrittanien har varit särskilt intresserade av de gener som styr den tidiga utveckligen av hjärnan. De upptäckte att små delar av dessa”hakat upp sig” hos ADHD-barnen. Det var dubbelt så vanligt hos barn med ADHD jämfört med dem utan diagnos. Studien visar också att ADHD och autism kan vara närbesläktade rent biologiskt eftersom de upphakade generna fanns bl.a vid kromosom 16, som tidigare kunnat kopplats samman med både autism och schizofreni. Heller inget förvånade tycker jag, eftersom min mormor antagligen utvecklade sin schizofreni pga sin ADHD.

Som vanligt blir jag lika förbryllad över reaktionerna och den debatt som uppstår efter att dessa forskningsrön blivit nyheter världen över. Samma typ av debatt uppstår nästan aldrig när det handlar om sjukdomar som diabetes eller MS. Nä, där är det fint och bra om man kan förklara bakomliggande faktorer för att kunna effektivisera behandlingen och kanske kunna hitta bot eller lindring. Allt handlar naturligtvis om att det finns de som inte tror att ADHD existerar – att det inte är en diagnos och framför allt att det inte har med biologi att göra om man har ett annorlunda beteende. Och sedan såklart att det bara handlar om att läkemedelabolagen vill sälja mer knark till barn. Djup suck!

Vi som har ADHD eller barn med ADHD vet att medicin inte är någon quick-fix. Det krävs så mycket mer. Bl.a terapeutiska insatser, där man får lära sig hantera eller undvika vissa situationer, planera noggrant, skapa påminnelsesystem, lära sig varva ner och slappna av när man blir för taggad. För mig hade beteendeterapin inte funkat utan medicin. Inte en chans. Jag hade inte ens lyckats lyssna och ta in instruktionerna just vi detta tillfälle i livet. Och det är därför jag tror att ADHD-personer blir så besvikna på terapier om de inte fått en medicin som stöd, som kan stänga av några tankefiler i huvudet och filtrera bort många av de intryck som vår hjärna fullkomligt överbelamras av och som sätter igång oss på olika sätt.

Efter att vi tittat på Aktuell i torsdagskväll, då en del klokt och mindre klok rapades upp, utbrast min man: det här känns lite som debatten kring cochleaimplantat bland döva. Där finns också en konfliktsituation och två sidor (något förenklat). De döva föräldrar som gärna vill ge sina barn möjligheten att höra och vara en del av den hörande världen med de fördelar det ger, istället för att ofta vara hänvisad till det ”döva samhället” (jämför med att kunna få ADHD-medicin för att kunna klara av skola, arbete, familjeliv osv). Och sedan den andra sidan som som tycker att implantatet är ett hot mot dövkulturen och teckenspråket eftersom barnen inte kommer vara en del av detta längre, efter operationen. Kanske få svårare att konekta med föräldrarna och förstå deras svårigheter.

Jag skulle gärna velat höra reaktionen från några av de fångar som är med i ADHD-projektet på Norrtäljeanstalten, kring nyhetsinslaget. Inte minst utifrån hur de skulle ha ställt sig till att få både diagnos och medicin tidigare. Bl.a reaktioner på barnläkaren Elinders uttalanden – han som är en känd motståndare till ADHD-medicin. Jag tror faktiskt inte att doktor Elinder m.fl vill rädda mig ur läkemedelsbolagens klor – för där befinner sig alla som måste medicinera för att ha hälsa: de med höga blodfetter, högt blodtryck, kärlkramp, ledgångsreumatism osv. Dessutom gillar jag inte att motståndarna inte tror att föräldrar till barn med bokstavsdiagnos kan vara kritiskt tänkande och fatta kloka beslut. Prova lev våra och föräldrarnas liv ett tag, så får vi se. Vi provar alla möjliga strategier för att hitta bra lösningar. Och självklart är det mer än biologi som avgör vem som utvecklar en sjukdom eller ett syndrom, likaväl vid ADHD som diabetes. Det tycker jag att Sven Bölte vid Kompetenscentrum för utvecklingsrelaterade funktionsstörningar (KIND) förklarade på ett utmärkt sätt, under Aktuellt-inslaget i torsdags. En del har större sårbarhet genom generna. Inget konstigt med det.

Här kan du läsa mer om forskningsnyheten.

Här kan du läsa mer om KIND – ett nytt centrum för studier kring t.ex kognitiva funktionsnedsättningar som bl.a ADHD och autism.

ADHD är inte en personlighetstyp

25 november 2009 15 kommentarer

Judith gjorde mig uppmärksam på ett inslag igår i TV4:s Efter tio, där Lars-Erik Spothon och sonen Daniel berättar för Malou  von Sivers om hur det kan vara att ha ADHD. Lars-Erik fick diagnosen först i 50-årsåldern och Daniel någonstans i mellanstadiet. I slutet av inslaget  intervjuas också barn- och ungdomspsykiatrikern Kai Bruno om vad ADHD egentligen är.

Jag kan inte låta bli att bli bedrövad. Och det beror på Kai Brunos sätt att i inslaget beskriva ADHD som rätt och slätt en personlighetstyp. Detta är att utelämna viktiga fakta och skickar dessutom helt fel signaler. Bruno beskriver hur ADHD yttrar sig, om svårigheten att reglera uppmärksamhet och aktivitetsnivå (där är jag med), men han tar inte tillräckligt upp den avgörande forskningsslutsatsen att ADHD eller personlighetstypen (som han väljer att kalla det) beror på en biologisk störning i hjärnans system för överföringen av olika signalsubstanser. Det är ju på denna slutsats som alla terapeutiska och medicinska behandlingar i dagsläget bygger på. Detta faktum nämns i en ren parantes, tycker jag. Detta är mycket olyckligt.

Att kalla ADHD för en personlighetstyp ger verkligen vatten på kvarnen för de belackare (scientologer, debattörer m.fl) som vänder sig mot diagnosen ens existerar och att vi som har ADHD (och speciellt barn med ADHD) medicineras med centralstimulantia som Concerta, Ritalin, Equasym. Vem medicinerar en ”felaktig” personlighet? Ni förstår ju själva hur dumt det låter! Det är ju störningen/det neuropsykiatriska funktionshindret som behöver regleras och stödjas medicinskt för att vi bättre ska kunna fungera och bl.a få vaknare hjärna (som bättre kan sortera intryck) och ett förbättrat arbetsminne – inte personligheten.

Tänk om vi skulle kalla döva eller människor med cerebral pares (CP) för en personlighetstyp – vilket ramaskri det skulle bli. Personlighetstyp är något jag kopplar ihop med något så ovetenskapligt som astrologi, dvs idén om att personer födda då planeterna står på ett speciellt förhållande till varandra, påverkar vår personlighet så att den kan förklaras i s.k stjärntecken. Och med detta sagt påstår jag inte att ADHD inte skulle påverka vår personlighet, för det gör den. Men fler saker spelar också in.

Här hittar du inslaget, som är cirka 25 minuter långt. Kai Bruno kommer in ungefär i halvtid.

Inte högt i tak hos adhdkvinnor.se

14 november 2009 27 kommentarer

plutmunBilden av oss ADHD-kvinnor eller damptanter som grupp, och speciellt mediebilden av oss, är tydligen också ett brännbart ämne. Lina/Antigone uppmärksammade mig precis på att hon nu stängs av från ADHD-kvinnor.se:s forum. Hon hade där skrivit en ärlig presentation av sig själv med personliga tyckanden om det tillrättalagda och ensidiga sätt ADHD-kvinnor generellt börjat framställas på i media. De här åsikterna passar tydligen inte den agenda som ADHD-kvinnor.se har. De känner sig uppenbarligen kritiserade. Detta mail skickade Kajsa Söderstrand, en av de ansvariga för webbplatsen till Lina/Antigone.

”… du får inte skriva som du gör på forumet Det här är vår sida och vi har en bestämt syfte och agenda. Redigera, helst ta bort och skriv om annars gör jag det och stänger av díg. Vi har inte den tonen  på vår sida inte mot nån.

du får kritisera oss hur mycket du vill på din blogg men inte här på det sättet. Har jag inte hört av dig inom 24 timmar så raderar jag både dig och ditt konto”.

Har läst vad Lina/Antigone skrivit och tycker inget av det är hårresande eller ”olämpligt” (eller enligt webbplatsens språk: stötande eller nonsens) – om än dyster läsning. Jag har också försökt hitta något om vilken målsättning och agenda ADHD-kvinnor.se har på deras webbplats ”för slarvmajor”. Hittar faktiskt bara följande formulering: ”Målet är att skapa debatt och en plattform att föra debatten på som är oberoende.” Det här låter ju jättebra och debatt borde ju betyda att ordet är fritt, eller?

Så här skriver Lina angående avstängningen på sin blogg: ”ADHDkvinnor.se gör precis som det som ADHD personer möter och kämpar emot dagligen – de knuffar ut den som inte passar in- ….dvs ”sånna” som jag….”

ADHD-kvinnor.se startades och drivs av Kajsa Söderstrand och Marianne Berglund. (Kajsa och Marianne kunde man nyligen se på TV, i Fråga doktorn, som jag nyligen skrev ett inlägg om.) I samband med starten skrev de ett debattinlägg i Svenska dagbladet, där de formulerar sig så här om att starten av webbplatsen: de vill väcka uppmärksamhet och ställa krav. Återfinner tyvärr inte den berömvärda kravlista i sju punkter (på ADHD-kvinnor.se), som Kajsa och Marianne  lämnar i debattinlägget och som absolut skulle underlätta livet för oss med ADHD.

Nu vill jag återkomma till det jag började prata om i detta inlägg, nämligen bilden av oss. Lina/Antigone är vrång över den tillrättalagda och vinklade bilden av de gulliga tankspridda slarvmajorna. Hon är arg över att ingen pratar om vilka sorgliga konsekvenser ADHD hos mammor kan ha och som hon själv upplever att den egna ADHD:n fört med sig för hennes barn.

Jag förstår fullständigt. Det är nödvändigt att prata öppet om det och ge en bred och diffrentierad bild. Vi ADHD-kvinnor delar det neuropsykiatriska funktionshindret och symptomen som gör det svårt för oss att vara och funka som andra. Men, och detta tycker jag är viktigt, det ser också olika ut i olika familjer. Detta har jag tjatat om många gånger. ADHD:n ger inte samma hemska konsekvenser för alla även om riskerna för missbruk, samsjuklighet, ekonomiskt obestånd, arbetslöshet, förtidspension och utanförskap är stora. Det är därför det är så viktigt att vård och strategier för behandling och hjälp finns och blir jämlik i alla landsting och kommuner.

Att vi pratar om vad ADHD är och de personliga konsekvenserna (eller nyttan) av den är absolut nödvändigt. Det gör jag här, även om jag inte är redo att kliva ur garderoben än. Riskerna med att ge en bild av oss som väldigt duktiga och kapabla, motverkar sitt eget syfte. Då lär vi inte få hjälp alls. Vi kämpar och det krävs en himla massa energi och strategier bakom att framstå som duktig och normal. En sak måste jag understryka som slutkläm: jag känner mig inte attraherad av att ingå i ett kollektiv där jag tvingas gå med på att beskrivas på ett speciellt vis, för att få vara med.

(Uppdaterat 23 november:) Läs vad andra på ADHD-kvinnor.se och Fröken F skriver om i detta ämne.

Som det kan bli

12 november 2009 4 kommentarer

hinderOj, vilken aktivitet det varit här. Många besök och kommentarer blev det i samband med mitt förra inlägg. Bokstavsdiagnoser är ett hett ämne som många vill debattera, inte minst vi själva. Lägg till begreppet föräldraskap och väldigt många börjar tycka till. Ingen vill väl kallas för dålig förälder. Och jag tror inte att Truthandfiction som med sitt inlägg: Ta ansvar för bövelen, startade debatten förstod hur upprörda och missförstådda många med neuropsykiatriska funktionshinder känner sig, igen och igen. Kanske hade hon då tänkt efter och formulerat sig annorlunda. Vem vet.

Bloggosfären är oändlig. Skickar man ut sina taggar fångas de upp av dem som är särskilt intresserade. De kan vara många fler än man tror och alla är inte snälla. Tyvärr gör internet att människor känner sig osynliga och känner att de kan uttrycka sig i full frihet utan begränsningar. Det gäller både de som skriver inlägg och kommentarer. Visst får vi vara frustrerade, arga och debattera, men att sprida hat omkring sig hjälper knappast. Det är dessutom olagligt. Tyvärr är det väl så att vi med bokstavsdiagnoser är impulsiva och exploderar. Och då kan det hända det tråkiga saker, innan bromsen hinner slå till. Man säger saker i affekt som man inte skulle ha gjort om man kunnat sansa sig lite innan. Detta är en del av diagnosen ADHD. (Har man Tourettes syndrom kan det bli en massa könsord dessutom, vid rätt/fel förutsättningar.) Det har drabbat Truthandfiction. Inte okej!

Jag tycker att det är härligt att så många kloka, tålmodiga och välformulerade damptanter, som trots ADHD-ilska och hyperaktivitet, i debatten lyckats förmedla sina erfarenheter och sin vardag med ADHD till t.ex Truthandfiction – i hopp om att öka förståelsen kring hur det är att ha ADHD. Antigone/Lina, Tant Vass, Tant Rasch (här hos mig) m.fl. Förstod att detta skulle inträffa – därav mitt inlägg.

Många av oss med bokstavsdiagnoser klarar att få ihop livspusslet ganska bra genom olika tekniker och hjälpmedel – andra misslyckas gång på gång trots hjälp och stöd. Så här är det. Och ja, i vissa fall blir barn lidande (speciellt om en multiproblematik finns med i spelet) – och ja, det är förfärligt. Därför har skolpersonal och kommunala tjänstemän anmälningsplikt. Barn ska inte fara illa oavsett om det beror på en förälder med ADHD eller inte. Det har Truthandfiction helt rätt i. (Det var inte det som upprörde – utan det var attityden och fördomarna.) En och annan glömd gympapåse i livet tror jag spelar mindre roll. ”Normala” föräldrar i karriären misslyckas ofta med detta också. Liksom frånskilda föräldrar som inte pratar med varandra. Självklart måste man då fundera över sina prioriteringarna, om man förmår.

När man blir förälder förändras ens världsbild delvis. Plötsligt handlar allt inte bara om en själv. Det är någon annan som behöver ens villkorslösa kärlek för att kunna klara sig tills dess han/hon står på egna ben. Barnet behöver vägvisning och omsorg. Som förälder börjar man fundera allt mer över sådant som tidigare var självklart. Sådant som hade hög prioritet innan, blir plötsligt helt betydelselöst. Man börjar ruta in sitt liv för att det blir enklare så (för alla). Man blir tråkigare och tråkigt är inte så tokigt faktiskt. (Vi som har ADHD har verkligen så svårt för detta – det är en prövning ska jag säga.) För att kunna ha kul, måste man kunna ha tråkigt. (Klyschigt men sant.) Och man börjar ifrågasätta sina tidigare åsikter och handlande – man ska ju framstå som en förebild. Och hur är man då? Har man haft tur har man haft bra vuxenförebilder att härma.

En sak är säker: föräldraskapet gör de flesta av oss ödmjuka. I alla fall om jag ska tala för mig själv. Och man inser att saker inte är fullt så enkla som man en gång trodde. De höga ideal man haft går sällan att göra verklighet av helt och fullt. Dygnet har bara 24 timmar, man måste tjäna pengar för att föda en familj och allt blir inte alltid som man tänkt sig – man måste ta hänsyn till både människor och förvecklingar eller problem som plötsligt seglar upp. (Allt går inte som planerat och med ADHD i kroppen särskilt, är det svårt att ha en plan B. Jag försöker trots oöverstigliga problem frenetiskt genomföra plan A, även om det mest rationella vore att överge den. Ser inte skogen för alla träden.)

Jag vet att innan jag blev förälder tänkte att ”varför gör de inte bara så”, när jag på håll iakttog vänner och bekantas sätt att lösa sina konflikter med barn. Sedan har jag gjort mina egna erfarenheter tillsammans med min fantastiska livskamrat. Att skaffa barn var ingen självklarhet för någon av oss. Vi gjorde det sent och med varandra – det är vi nöjda med. När det gäller uppfostran och coaching av den yngre generationen är vi nästan helt överens i allt. Vi är uthålliga (ja, faktiskt även jag som har ADHD är uthållig med de viktiga grejerna, fast det händer att jag ”bryter ihop” och dampar när orkan tryter och stressen är närvarande), vi pratar mycket med varandra, är inte konflikträdda och respekterar varandra – det är stora plus. Men visst grälar vi. Speciellt när vi blir trötta, pressade och kommunikationen brister. Det är detta som är livet. Och vi har haft en tung period nu i samband med att min ADHD-diagnos kom.

Med detta vill jag nog mest säga att man som förälder inte ska gå och rannsaka sig själv och hela tiden ha dåligt samvete för alla små tillkortakommanden. Tagga ner på de höga (overkliga) idealen – de skapar mest stress, press och otrivsel för hela familjen. Säg till dig själv som min svärmor brukar säga, då jag i onödan gråter över spilld mjölk: It could be worse, you could be dead.

Diagnossnack – nu igen

11 november 2009 25 kommentarer

klossar-loveJa, då var det dags igen. Dags för diagnossnack. Det är många som blir provocerade av det här med bokstavsdiagnoser (eller neuropsykiatriska funktionsstörningar som det egentligen heter med ett samlingsnamn). Var inne hos farsanmittilivet och läste för en stund sedan och där är det någon som  blivit väldigt provocerad av farsans beskrivningar av de tillkortakommanden han upplever i vardagen – antagligen kopplade till en ADHD-diagnos. (Sonen är ett bokstavsbarn och tanken gror hos pappan om att han kanske också är ett bokstavsbarn – eller ”dampgubbe” kanske man skulle kunna säga, med ett snällt tonfall alltså).

Farsan har bland annat skrivit om att tappa bort sig i tid och rum. Av bloggskribenten TruthAndFiction (också P4 krönikör på Radio Kristianstad) har han uppmanats att ta och skärpa till sig. Så här skriver hon på sin blogg, om  farsanmittilivet: ”Det som upprört mig mest den sista tiden är ett inlägg där han missar sin dotters musikuppvisning, och skyller detta på sin oförmåga att passa tider, sin allmänna rörighet och sina begränsade förutsättningar. Frun blev arg, men jag undrar om inte jag blev argare….”

TruthAndFiction ömmar för våra barn och skriver också att hon erkänner ADHD som ett tillstånd, men ett tillstånd som kan hanteras genom planering, struktur och en stor jävla dos eget ansvar. Det här är stor humor, tycker jag. Ni som har ADHD fattar vad jag menar. Det här med att ADHD skulle vara ett tillstånd fattar jag inte. Det verkar inte som TruthAndFiction vet att ADHD fastställts som diagnos av WHO och Socialstyrelsen, som också klassat det som ett funktionshinder. (Ni som är halta och lytta – skärp er ni med. Det går att ta sig förbi hinder – bara man vill. Och du farsan: säg åt sonen att skärpa sig, han med. Jag vet att jag raljerar nu, men jag kan inte låta bli.)

TruthAndFiction fortsätter (och nu riktar hon sig till oss igen, gott bokstavsfolk): ”Bokstavsdiagnoser, precis som många andra tillstånd, blir i min mening lätt en krycka och en ursäkt för att slippa växa som människa.” Bara så ni vet alla damptanter  där ute. Ni får nog lov att läsa inlägget själva, om ni vågar. Och här kommer fortsättningen.

Jag kunde inte låta bli att kommentera det farsan skrev som en reaktion på påhoppet. Jo, för det tycker jag det är. Det uppvisar en brist på insikt, kunskap och empati. Gör som jag vetja, gå in på farsans blogg och visa ert stöd. Självklart så har TruthAndFiction kommenterat min kommentar riktad till farsan. Så här skrev hon bl.a:  ”Så känner jag, och jag tycker att en ADHD-diagnos för alltför många blir en ursäkt för ett omoget och egoistiskt beteende.” Mitt svar: ” `Det är väl bara att skärpa sig´. Det är sådant psykiskt sjuka också brukar få höra.” Argumentationen TruthAndFiction kör med är ju i stil med: stå inte där och gnäll – klipp dig och skaffa ett jobb (kategoriskt, fördomsfullt och rent gammelhöger, enligt min mening).

Som sagt: många blir väldigt provocerade av det här med diagnoser.

ADHD-debatten: lästips hos Fröken Förster

08 oktober 2009 2 kommentarer

Ni som hängt med här, vet att jag brukar rekommendera FrkF, alltså Nike Försters blogg. Denna gång vill jag puffa för ett angeläget inlägg om de ansträngningar som görs för att idiotförklara ADHD-diagnosen och så klart i förlängningen oss som har det. Det handlar så klart om scientologerna och deras organ KMR (Kommittén för Mänskliga rättigheter). Vet ni inget om deras kampanjande har ni chansen att få reda på mer här och nu.

%d bloggare gillar detta: