Arkiv

Posts Tagged ‘alkohol’

Genrep pratar om det

06 januari 2011 1 kommentar

De flesta av er har säkert inte missat kulturjournalisten Johanna Koljonens initiativ att strax innan jul kliva ur garderoben och prata om sexuella upplevelser där det gått snett och övertramp skett: man gjort något man inte velat och känt sig tvingad till eller när någon helt enkelt struntat i att fråga och bara tagit för sig. Så skulle i alla fall jag vilja kategorisera #prataomdet.

Utifrån den här definitionen tänker jag nu göra något väldigt privat. Jag tänker berätta om en erfarenhet och ett minne jag inte borde fått. Jag var 18 eller 19 år och ganska så oerfaren när det gällde pojkar/män och sex. Jag hade precis avslutat en av mina första relationer med en kille som var äldre än jag och bodde flera mil ifrån mig. Olycklig var jag, för det var inte jag som gjort slut, men genom att vara passiv och frånvarande så blev det till sist så att jag fick pressa fram ett göra slut från honom.

När jag tänker tillbaka, och nu med bokstavsdiagnosperspektivet, förstår jag varför relationen sprack. Det blev en förvirrad situation och känslor: var står du, var står jag, vad kan jag kräva, vad vill jag ge?  Och för mig: hur ska jag leva upp till vad du vill ha? Jag hade ett dåligt självförtroende och visste inte alls vad som förväntades av mig i en relation. Jag var ju en av de där plugghästarna, till skillnad från de tuffa bönorna som stod i rökrutan sedan sjätte klass, som haft tidiga sexuella erfarenheter (och bråttom med att bli vuxna) och alls inte verkade bry sig om vad lärare, föräldrar eller killar tyckte om deras uppförande, klädsel eller inställning till livet. Dessutom var jag en person som kunde trampa i klaveret genom att spontant säga vad jag tyckte och tänkte – inte speciellt poppis.

Av någon anledning försökte jag ha kvar kontakten med ex-pojkvännen, antagligen i hopp om att vi skulle bli ihop igen. Min bästa väninna hade varit ihop med exets kompis, men de hade också gjort slut ihop. Jag vet inte hur detta kom sig, men av någon anledning åker jag till en konsert många mil bort till närmaste stad. Måste ha varit någon artist som lockade, minns inte vem. Till staden hade exet nyss flyttat för att plugga och var inneboende hos en kusin i en liten lägenhet. Att bjuda in sig själv att sova över där var otänkbart. Men väninnans expojkvän skulle sova över hos sin syster som hade plats även för mig. Jag och killen skulle få övernatta på två gästmadrasser på golvet. Inget konstigt med det – vi kände ju varann och var ”kompisar”. Killen var överhuvudtaget ingen sort som jag var attraherad av eller överhuvudtaget skulle kunna ha sexuella tankar om. Jag minns att han hemma i sin by ansågs vara något av en tjejtjusare – något som övergick mitt förstånd. Killen hade inga som helst förmågor när det gällde att uppvakta eller bjuda upp till parningsdans, tyckte jag. En ofarlig, skojfrisk och ganska naiv typ.

Faktum är att kvällen inte blev speciellt kul alls och att jag fått anstränga mig för att överhuvudtaget orka umgås, prata och vara trevlig. Kände bara tomhet och ångest. Idén att åka var naturligtvis rakt igenom fel – vad hade jag trott?? När kvällen var slut drog jag och väninnans ex hem till hans syrra. Klockan var mycket. Jag var nykter, vråltrött och ganska deppad. Han hade druckit bärs, men betedde sig inte som en för överförfriskad person. Bara glad i hatten. Men alla vet vi ju vad alkohol gör när det gäller omdömet och att man kan skylla på alkoholen när man gjort något dumt – som om man inte varit där och behövt uppträda schysst och bra. Det är precis som IQ-reklamen säger: … ”du ger minnen för livet … du får den som egentligen vill säga nej att säga ja …… människor tappar omdömet på grund av dig … kollegor blir flåsade i örat …. förtroenden blir svikna …”. (Tack Forsman och Bodenfors för den filmen. Den är hur bra och sann som helst, liksom efterföljaren.)

Nu kommer vi till den faktiska händelsen. Efter att tänder borstats och nattkläder kommit på, släckte vi lampan och sa god natt. Jag med ryggen mot honom. Madrasserna låg mitt i rummet, bredvid varandra. Plötsligt när jag är på väg att somna känner jag en hand på min kropp. Jag viftar bort den i mitt dvalliknande tillstånd, men kontaktsökandet fortsätter. Jag är plötsligt tvärvaken och chockad. Så chockad att jag blir alldeles stel. I mitt huvud tänker jag: låtsas sov och fortsätt vifta bort hans påflugna och envist trevande händer så ger han upp. Med ryggen mot honom, liggandes i fosterställning, känner jag plötsligt att han ändrar taktik. Han håller i mig, ungefär som man håller i sig i någon eller tar spjärn för att inte ramla. Av ljuden förstår jag att han bestämt sig för att dra en handtralla. Allt är fruktansvärt obehagligt. Jag har aldrig varit med när någon annan onanerar och tillfredställer sig själv. Och här har denne någon tvingat in mig i situationen, i sin fantasi eller vad det nu ska föreställa. Plötsligt känner jag hur något blött sprutar på mitt ben och jag känner mig totalt chockad, förnedrad och övertrampad.

Efter det blir allt plötsligt tyst och konstigt. Jag tror att han vände sig om och somnade strax efter, utan några som helst funderingar på ett förlåt eller hoppsan: vad gjorde jag nu. För honom verkade detta vara en fullt naturligt handling. Jag vet att jag med bultande hjärta blev blev tvungen att besöka toaletten för att tvätta av mig sperman och det äckel jag kände. Jag var urlessen, men kunde inte gråta. Sedan låg jag och stirrade i mörkret både för att jag var i chock och rädd för att något nytt och ännu värre skulle hända. Jag vågade knappt sova.

Morgonen efter sa han inget om det inträffade och inte jag heller, fast jag borde konfronterat honom. Jag vill bara bort, hem. Väl hemma berättade jag för en chockad väninna, som trodde mig. Jag ringde också upp min expojkvän som blev rasande över tilltaget. Min önskan i det läget var bara att försöka glömma och bli vis av skadan. Den visdom jag fick med mig, är att det faktiskt inte går att lita på folk, att man är utlämnad och att man måste vidta sina mått och steg för att inte hamna i sådana här situationer som tjej. Tids nog, när tiden är mogen, kommer jag att berätta om den här händelsen för den yngre generationen. Och då kommer jag också att berätta att man inte ska tiga, utan berätta.

Här kan du läsa om andra som pratar om det på den site som skapades strax efter Johanna Koljonens twitterinlägg. DN:s Insidan har också haft en kort artikelserie om detta. Så här skrev Mymlan om fenomenet #prata om det innan jul och så här tycker Cattis om efterdebatten.

Annonser

Camilla har också ADHD

11 september 2010 7 kommentarer

Vet inte hur många som uppmärksammat artikeln under vinjetten Kropp & själ i DN Söndag. Den handlade om psykisk ohälsa och slog ett slag för den nationella hjälplinjen  för människor i psykisk kris. I söndags porträtterades Camilla Henemark. Ni vet ex-modellmamman och Army of Lovers-medlemmen La Camilla. Under några år har det varit tyst om henne. 2006 kunde vi läsa att hon hade en tuff period, var hemlös och verkade ha tappat kontrollen fullständigt. Alkohol, droger, depression och självmorstankar – så såg hennes liv ut. I artikeln fick vi veta mer. Bl.a betydelsen av bra omhändertagande inom psykvården (en läkare som sa stopp: nu måste vi lägga upp en plan för dig) och stöttande vänner (som inte blir skraja när någon går ner sig och kan se människan som skriker på hjälp, fast hon själv kanske inte märker det utan tycker ”jag mår bra”). I en liten passus  i artikeln nämns det som jag ser som en av de viktigaste pusselbitarna till varför det kan bli så här: ADHD.

Hur kunde det gå så, frågar sig en del. Ena dagen känd person, glamour, resor runt hela världen, egenföretagare, karriär, vänner. Och inte så långt senare: hemlös bärandes på sina tillhörigheter. Det här är en ”ganska” typisk historia för ADHD-person, tycker jag. Låt mig berätta vad jag menar, för jag menar inte att alla som har ADHD blir missbrukare och hemlösa. Men vi är sårbarare och riskerna är större. Se bara i våra fängelser, hur stor procent av de intagna som har ADHD. Det visar t.ex projektet på Norrtäljeanstalten. Samsjukligheten med andra psykiska åkommor är stor när man har ADHD. T.ex depressioner, ångesttillstånd, missbruk, tvång, självskadebeteende, anorexi, bipolära tillstånd, personlighetsstörningar och psykosnära tillstånd.

Jag tror flera känner igen sig i Camillas historia (utan att vi vet allt, naturligtvis. Men vissa saker känner ”vi” som också har ADHD igen). Till synes en utåtagerande personlighet som handlar kortsiktigt, impulsivt och självförbrännande. Kapabel och okapabel på samma gång. Ett hyperaktivt liv som snurrar allt fortare. Gasen i botten och no turning back. Jakten på kickar. Självmedicinering med alkohol och droger, med efterföljande depressioner. Rakt in i väggen och förhoppningsvis där (till slut) stanna upp och ta reda på vad det egentligen handlar om. Försöka se bortom det som ligger på ytan. För när en person som bär på en neuropsykiatrisk diagnos kommer till vägs ände tror jag att det blir uppenbart att det finns något annat där under, något man egentligen både vet och känt: att det är något som är annorlunda med mig. Jag är inte riktigt som andra.

Camilla var en av föredragshållarna under den årliga och internationella suicidpreventiva-dagen den 10 september i Kulturhuset i Stockholm. Programpunkten hette: ”Berättelsen om resan från svårt sjuk (diagnos suicidal) – till att vilja ta emot hjälp och bejaka livet”. Läs mer om programmet här. Och här kan du se en intervju med Camilla med anledning av evenemanget.

Apropå psykisk ohälsa: är det ingen mer än jag som tycker att detta ämne knappt berörts så här i valtider. Sorgligt. När det som bäst behövs. Tycker faktiskt att kampanjen Hjärnkoll inte lyckats slå igenom alls. Det verkar bara vi ”redan troende” som känner till den.

Så här har det  bloggats om (La) Camilla – en person med det neuropsykiatriska funktionshindret ADHD, och så här.

Genrep filosoferar om alkohol

21 oktober 2009 Lämna en kommentar

vinglasJag är en av dem som följt SVT:s programserie Kysst av spriten som går på måndagar kl. 21.00 Bra initiativ av SVT att porträttera nyktra alkoholister och ge en bild av hur det är att vara barn, sambo eller annan nära anhörig till en som super. Speciellt är detta med medberoendet så fascinerande som fenomen.

Tänker närmast på programmet om läraren Per-Erik Persson. Hans alkoholmissbruk eskalerade från att supa i perioder till att bli ett heltidsmissbruk. Hans idag vuxna söner Johan och Magnus berättade i programmet om sin egen barndom med en full pappa som gjorde konstiga grejer, blev stökig och aggressiv. De berättade också om hur de som äldre städade upp i pappans lägenhet – där ibland de två yngre sönerna från ett senare äktenskap också bodde. Man fick veta att de de äldre sönerna åkte dit för att sova över, ge trygghet åt de unga halvbröderna och för att se till att de kom iväg till dagis och skola, då han var ensam med de små. Det  var en soc-anmälan från dagis som till sist satte stopp för Per-Eriks supande.

Det här förbryllar mig. Alla i familjen visste omständigheterna och konsekvenserna av pappans supande. Han kunde inte ta vara på sig själv och långt mindre andra. Hur kunde fru och storebröder tillåta att de yngre barnen for illa hos honom? Dessutom måste det funnits andra som sett på utan att göra något: grannar, släktingar. De beskrevs i programmet att barnen var skräckslagna när de var ensamma med honom. Att de inte kunde sova, fick klara sig själva, inte fick mat osv. Fattar inte. Varför ställer alla upp och döljer det som pågår? Och till vilket pris sedan? Fattar detta lika lite som när mödrar medvetna om att deras män utövar incest mot barnen, inte gör något. Eller att kvinnor stannar kvar hos män som slår. Att självbevarelsedriften, respekten för sig själv och de mänskliga förpliktelserna liksom suddats ut.

Jodå. Jag förstår att detta sker långsamt: en urholkning och en tillvänjning av situationen. Att uppväxten, baggaget och självkänslan man har med sig spelar roll. Men det går ändå inte  emotionellt att fatta. Nästan lika lite går det att förstå hur ett missbruk kan förvandla en människa, så att spriten eller drogen är det enda intressanta.

Jag har erfarenhet av supande släktingar. Ett flertal faktiskt. Alkoholism är ju ärftligt. Det har främst handlat om män. Och flera av dem har haft barn. Barnen har som många andra medberoende gömt flaskor för sina fäder. De har städat upp efter sina pappor och försökt få dem att sluta. Pappa är pappa. Kärleken finns där, även om den kan förvandlas till hat emellanåt. Eller kanske snarare ett hat mot alkoholen. Sådant sätter spår. Som tur är har mammorna inte tolererat supandet utan lämnat sina missbrukande karlar tillsammans med barnen.

Kysst av spriten är sevärd. Den ger en motvikt till den glamorösa drink- och klubbkulturen. Ingen ung person tror väl att de ska åka dit och bli missbrukare. Ändå talar statistiken sitt tydliga språk: två till tre barn i varje grundskole klass växer upp med en mamma eller pappa som missbrukar alkohol. Ett barn i varje klass utvecklar själv alkoholism.

Gillar verkligen IQ:s kampanjefilmer som gått på TV – de som ska få oss att haja till över vår egen och andras alkoholkonsumtion. Och speciellt gillar jag den här:

Här hittar du fler.

Läs också vad Marcus Birro skriver om den älskade och hatade alkoholen.

%d bloggare gillar detta: