Arkiv

Posts Tagged ‘ångest’

Om bloggandets läkande kraft

12 januari 2010 10 kommentarer

”Att skriva kan ha en läkande effekt”. Rubriken är Dagens Nyheters (Insidan igår), men det kunde lika gärna varit jag själv som sagt det. För så är det och jag är inte ensam om att uppleva det. Jag började blogga, när jag minst sagt befann mig i kris. Hade precis börjat min nyorienteringsperiod efter min ADHD-diagnos som kom hösten-08. Mådde pyton. Var fruktansvärt trött, ledsen och grötig i huvudet. Gick igenom och ältade mina tillkortakommanden, men hade också börjat hitta svaren på varför jag hela tiden upprepade samma ”fel”, vilka varit oerhört påfrestande för familjen och mig själv, såklart. Alla dessa skuldkänslor för att man inte är perfekt och rationell. (Ni förstår säkert att jag är en person med höga krav på mig själv.)

Jag tänker t.ex på det här med att vara den som hela tiden avbryter folk när de pratar – så de inte får tala till punkt, att hela tiden växla aktivitets- och stämningsläge så att folk inte orkar hänga med i svängarna, att ha så svårt att hålla truten och absolut vara tvungen att tuta ut vad man tycker och tänker också innan det är färdigtänkt. Jag skulle kunna ta upp en rad exempel på dåliga samveten jag haft över att jag inte kunnat bete sig som andra. Eller snarare som man lärt sig att fina flickor ska vara: återhållsamma och kontrollerade. Inte hetsa upp sig och gå igång i onödan. Inte ta för mycket plats. Tänka först och handla sen. Vänta på sin tur i samtal. Inte prata mest och högst. Allt detta som är så svårt för oss som har ADHD. Ni vet vad man lärt sig: att tala är silver, men tiga är guld. Tomma tunnor skramlar mest. Vänd andra kinden till. Som man sår, får man skörda. Alla dessa ordstäv riktiga saltströare i sår, när man inte förmår.

Tillbaka till tråden nu. Jag började alltså blogga mot bakgrund av att jag letade efter mig i mig själv. Jag ville ta reda på mer om det här med ADHD och hur det funkar i mitt fall. En resa i mig själv på väg mot något nytt. Det har haft en terapeutisk funktion och det är skönt att få bekräftelse från andra i en liknande situation.

Andra bloggare gör också resor och bearbetar sina känslor och bekymmer på bloggen. Precis som jag har de börjat i någon form av krissituation. Jag tänker bl.a på Björn förlorade hälften av sin familj genom en bilolycka i april 2008. Han förlorade då fru och nyfödd dotter. Kvar blev han och dottern Ellen. Han har den populära bloggen: Singelpappan, som så klart förändrats över tid. Björn har fortfarande många läsare även om driften att att skriva har minska i takt med att livet normaliserats och han fått perspektiv på olyckan och hur den så drastiskt förändrade livet. Många vill gärna fortsätta att läsa om hans liv, men han har fått allt svårare att hitta saker att skriva om, säger han på bloggen.

Exempel på bloggar som startade i kris är Ludmillas blogg. När Ludmilla började blogga handlade det framför allt om hur det är att mista en nära anhörig som tagit livet av sig. I Ludmillas fall den 14-åriga dottern Linnea. Ludmillas blogg och liv har gått vidare och nyligen skiftat fokus rejält. Ännu en gång händer något fruktansvärt. Strax efter att nyligen ha fött en dotter, har hon fått ett cancerbesked och är nu mitt inne i behandlingen. Andra som bloggar om svår sjukdom, är välbekanta Vimmelmamman Lotta Gray. Vet inte hur många som följt henne under hennes sjukdomstid med tjocktarmscancer, men det är väldigt många om man ser till kommentarsfrekvensen.

Igår hade Dagens Nyheters Insidan (pappersupplagan) en artikel om detta med skrivandets läkande kraft. (Det var här mitt inlägg egentligen började.) Artikeln handlade om författaren Jonas Jonasson, som kommit ut på andra sidan efter ett utdraget uttmattningssyndrom. Från att ha varit stressad egenföretagare i mediabranschen, blev han tvungen att sadla om och hitta ett nytt spår för att bota sin stress, oro och ångest. Jonas hittade tillbaka just genom att skriva och det blev en kritikerrosad roman med titeln: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

I en biartikel har Insidans journalist Thomas Lerner intervjuat två experter på stress, som bekräftar teorin om skrivandets läkande kraft. I USA har James Pennebaker, professor i psykologi, studerat hur människor som haft traumatiska upplevelser kunnat återhämta sig med hjälp av att kunna ”skriva av sig”. Metoden kallas emotionellt skrivande och har visat sig påverka immunförsvaret positivt. Sårläkning påskyndas, blodtrycket sänks liksom kortisolnivåerna i blodet. (Du kan läsa mer om detta i DN. Länk kommer här när DN lagt ut artikeln på nätet.)

Slutsats: fortsätta skriva om era känslor, ångest, bekymmer. Om inte annat, så för er egen skull. För det tänker jag göra.

PS: Fler läsvärda bloggar som också handlat om kriser i livet, speciellt skilsmässa, är Ensamma pappan som skrivit det här starka inlägget och Hela hustrun som skriver starkt om det mest privata.

Annonser

Statusrapport från ADHD-djupet

10 december 2009 14 kommentarer

Idag har jag suttit och gråtit hos min kära psykolog – igen. Det är där jag lättar på trycket och får vara jag, utan att andra familjemedlemmar riskerar se och höra all ångest och alla ledsna avgrundstankar och känslor. En sittning som idag lättar på trycket. Åminstone tillfälligt.

Mitt liv är satt på vänt och så har det varit en längre tid. Har inte fått gå vidare i att pröva någon ny ADHD-medicin, eftersom vården fortfarande inte kommit till skott med att friskförklara mitt hjärta och blodtryck. Allt beror på att instanserna i vårdapparaten envist jobbar på i sina egna spår utan att samtala med varandra. Och i mitten sitter jag och tvingas ta på mig rollen som samordnare och pådrivare. Och jag orkar inte längre. Är helt handlingsförlamad. Orkar inte lyfta luren och ringa till sjukhuset för att skynda på remisser. Orkar inte förklara varför det är bråttom. Att jag inte orkar längre. Att min ADHD blommar som aldrig förr. Att alla fel jag gör pga min ADHD ger mig ångest och djupa skuldkänslor. Att självförtroendet är utplånat.

Är man trött orkar man inte vara skärpt. Orkar man inte vara skärpt kan man inte betvinga sin ADHD eller snarare effekterna av den. Den lilla ADHD-motorn inombords surrar och driver på. Den tvingar mig att säga och göra saker jag varken vill eller har lust med. Den tvingar mig att agera och reagera på allt och inget, saker jag inte ens är intresserad av (bara för att hålla mig vaken). Den gör att jag hela tiden tappar fokus och koncentration. För jag blir så stressad. Får börja om och om igen med saker jag tar mig för. Den röda tråden försvinner snabbt all världens väg. Och samtidigt (denna ADHD:ns dubbla förbannelse) så kan vissa saker få mig att fastna i ett envist tillstånd, jag inte kommer loss ur. Jag snöar in, måste driva min sak vidare till det tar stopp. Kan inte bara rycka på axlarna. Ibland känns det som att vara en pitbullterrier som triggats att bita sig fast. Man har agerat enligt sin instinkt och det går inte att släppa när man väl bitit sig fast i någons ben. Käkarna lossar inte. Man sitter fast. Ack ja, ADHD har vissa tvångsmässiga inslag.

Det är nästan lite som att leva med ett missbruk, som att ha anorexi. Jag känner att jag helst vill helst vara själv och ifred med min ”anorexi” (läs ADHD), dvs med min hyperaktivitet, impulsivitet och mina splittrade tankebanor. För jag orkar inte skärpa mig, fixa ett bra bemötande mot sina medmänniskor, reagera normalt och inte bokstavstolka vad folk säger. Människor runtomkring mig blir bara en ytterligare påfrestning i ett sådant här läge. Något som tar det som finns kvar av min livsenergi och som måste hanteras, ungefär som saker. (Med mycket möda och stort besvär.) Och de flesta kan bara inte förstå hur det är att leva med en hårt trafikerad åttafilig motorväg i huvudet. För så är det när det är som värst.

Jag läser Ann Heberlein

09 juni 2009 4 kommentarer

9185849219Nu har jag läst ut etikforskaren Ann Heberleins bok: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som kom ut i början på året. En omtumlande läsning. Hennes diagnos är bipolär sjukdom av typen 2. Dvs hon är manodepressiv – vilket är en i högsta grad dödlig sjukdom. Boken kommer till mitt i ett sjukdomsskov. Hon är på väg ut ur en manisk period och in i en depression. I slutet av boken har hon nått vägs ände. Självmord verkar (ännu en gång) vara den enda utvägen.

Man blir gripen. Speciellt när hon i bokens sista sidor beskriver hur hon köpt kläder till barnen för att de ska kunna klara sig ett tag framöver, undervisat mannen hur han ska klippa den yngsta dotterns naglar, vilket favoritschamo resp. tandkräm hon har, skrivit avskedsbrev till var och ett av barnen som hon gömt, skickat alla innestående fakturor på jobb hon gjort för att trygga familjens försörjning och slutligen även manuset till boken. Sedan kan hon dö. Vi som känner till verkligheten vet att hon repade mod att fortsätta leva och återvände hem.

Hade lite svårt för de avsnitt i boken hon bl.a funderar över självmordet ur ett filosofiskt teoretiskt perspektiv. Men avsnitten där Ann Heberlein lämnar ut sig själv och sitt innersta, både fula och fina sidor, där blir det svårt att släppa boken. Summa sumarum: mycket läsvärd bok. Ger goda insikter om hur det är att leva med psykisk sjukdom.

De flesta har väl upplevt mer eller mindre ångest i våra liv: prestationsångest, panikångest, separations- eller dödsångest osv. Men så finns det de som har ångesten som följeslagare livet igenom, som en skugga. Ann Heberlein t.ex säger att hon nästan hela livet kämpat med den ångest som rider henne. Ångesten påverkar inte bara oss som bär på den utan även andra runt omkring. Jag har lagt märke till hur folk ryggar för den som har ångest, som om den vore en farsot – något smittsamt. Den väcker obehag och kanske också något annat djupt inne i den andres själ – något man inte vill komma i kontakt med. Kanske är det en överlevnadsgrej, jag vet inte. Ann Heberlein beskriver i en boksekvens hur hon sitter i Visby domkyrka efter en avslutad andakt, mitt under Almedalsveckan, och upplever sig ha blivit osynlig. Trots att hon inte orkar resa sig från kyrkbänken efter att alla gått, med all sin ångest och gråt, lägger varken kyrkvaktmästare eller de präster som samtalar med varandra, märke till henne. Eller är det så att de inte vill se henne – de som kallas själasörjare?

I nöden prövas vännen, heter det ju i skrifterna. Och så är det. När man mår psykiskt dåligt, då är det inte många som orkar med att vara god vän. ”Har du ångest lilla vän? Nej, nu pratar vi om annat. Gaska upp dig, så farligt är det väl inte? Ring mig när du är pigg och glad igen.” Men så finns det en och annan som orkar bry sig om. Och ni ska ha tack!

Läs vad andra skriver om psykisk sjukdom

%d bloggare gillar detta: