Arkiv

Posts Tagged ‘Ann Heberlein’

Intressant om att leva med bipolär sjukdom

31 maj 2015 1 kommentar

Just nu går det ett program på SVT med Ann Heberlein, själv med diagnosen bipolär, som i tre program möter andra med samma sjukdom som berättar hur det är. Har sett första delen och vi får väl se om hon tar upp detta med samsjukligheten med annat som jag tidigare bloggat om. Till exempel ADHD och bordeline. Om inte är det konstigt. I så fall finns det allt för få läkare som har insikten, även om patienterna ofta har den själva, även om det kan vara svårt att vet vad som är hönan och vad som är ägget. Till programmet

För några år sedan skrev jag om samsjukligheten mellan ADHD och bipolär sjukdom.
Då gav jag exempel på andra ”bipolära”, bland annat Agneta Werner som på senare tid insett att hon i grunden är borderlineperson, men också uppvisar sjukdomskriterier för bipolär sjukdom. Viktiga insikter för att hantera sin sjukdom, personlighet och vardag.

Agneta Werner har det för övrigt varit en artikel om i Svenska Dagbladet. Där beskrivs hon efter åratals pendlande in och ut i psykiatriska slutenvården hittat ett sätt att hålla koll på sin bipolära sjukdom: att föra känslodagbok.

Mina tidigare inlägg om Ann Heberlein

Annonser

Hela strumpor och akademiska poäng ger bättre vård

10 november 2009 6 kommentarer

kostympar”Vill man få bra vård bör man ha hela nylonstrumpor för att bli tagen på allvar”. Orden är Ann Heberleins. Idag var det hennes tur att vara skribent i Dagens Nyheters artikelserie ”Arma själar” om den svenska psykvården (i pappersupplagans kulturdel). Och jag kan inte annat än hålla med. Hon skriver också att hon lärt sig vikten av att vara artig och välformulerad.

Har fått precis samma känsla. Den som kan tala för sig, har akademiska poäng, anställning, god familjesituation osv – de är psykvårdens vinnare. Om man nu kan tala om vinnare. De allra flesta av oss känner oss som förlorare. Men man möts av en större respekt, skärpa och noggrannhet, det tycker jag. Samtidigt får jag för mig att man uppfattas som jobbig för att man ställer krav: helt enkelt vill få något ut av besöken. Jag brukar säga att jag är intresserad av en psykiatriker som kan leverera, dvs ta mig framåt och hitta lösningar. Inte bara sitta och känna efter och jamsa med. Eller värre: bara tycka synd om.

Det här med klädselns betydelse har jag skrivit om tidigare, att jag blivit tillfrågad om jag befinner på psykiatrimottagningen i tjänsten. Vid mitt första besök där fick jag ett sjukintyg som beskrev min hållning, kroppsform och klädstil i mycket positiva ordalag. Man undrar varför. Men betydelse har det helt klart, precis som Ann Heberlein skriver.

Ann Heberlein är inte bara författare och etikforskare utan också en erfaren psykpatient. Det är inte jag. Den bild hon målar upp i dagens DN är skrämmande. Hon skriver om skam, maktfullkomliga överläkare, kränkande behandling, övervåld, överkörda och övermedicinerade patienter, friska läkare på flykt från den skuta som är på väg att sjunka. Man blir matt.

Jag tycker mycket om att lyssna på Ann Heberlein och läsa vad hon skriver. Nu ser jag fram mot att orka läsa boken: Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar. Den handlar tydligen om människor som vägrar att ta ansvar, som alltid tycks hitta någon, eller något, att skylla på.

Här finns en länk till starten av ”Arma själar”. Del 5 kommer nog att finnas ute på nätet imorgon. Mer reaktioner på psykvården hittar du hos Psykbryt och Psykiatrins Robin Hood.

Tack Ann Heberlein

 

Foto: Sofia Runarsdotter

Foto: Sofia Runarsdotter

Igår sommarpratade etikforskaren, kulturdebattören och författaren Ann Heberlein på radion. Det var en sann njutning att lyssna. Hon är så bra på ord. Hon använder dem så väl. Önskar jag kunde vara sådan. Så klart pratade Ann Heberlein en del om sin uppmärksammade bok: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, och om hur hennes hem belägrades av massmedia när hon anmäldes saknad i samband med att boken just kommit ut. Ann lider av manodepressivitet och  var väldigt sjuk just då.  

I sitt sommarprogram pratade Ann Heberlein till alla de som lever med eller i skuggan av en nära anhörigs psykiska sjukdom. Inte minst riktade hon sig till de som är unga: de som skär sig och självsvälter sig. Ann ville förmedla hopp. Det finns något alltid bättre som väntar längre fram, menade hon. Något som är svårt att se när man har mörka tankar och befinner i ett avgrundshål.

Detta tycker jag vi alla kan ta till oss, oavsett om vi är psykiskt sjuka eller inte. För så är det i livet. Det går upp och det går ner. Vi vet inte vad eller vem som väntar runt hörnet. När vi kommit en bit i livet och ser vi tillbaka kan man verkligen förvånas. ”Detta kunde jag verkligen inte ha föreställt mig. Att jag skulle befinna mig här och just nu.” Det kan vara svårt att förstå när man är ung och lever i nuet med starka känslor. Man kanske är olyckligt kär, ens framtidsplaner har grusats, man känner sig ful, dum och i fel sammanhang. Så här är det för många – man är inte ensam. Det är inget permanent tillstånd. Saker och ting förändras.

Redan när jag läste Ann Heberleins bok, kunde jag känna igen mig i de maniska drag hon beskriver. Hon pratade också något om det i programmet. Det liknar till viss del känslan man kan uppleva när man är hyperaktiv. Jag tänker på känslan av eufori eller kicken jag förr fick när jag var under stark press och stress på jobbet, med många, många bollar i luften som jag skulle hantera innan deadline. Och det gick – jag var också just då extra kreativ och full av idéer (när jag egentligen borde tagga ner och fokusera på en sak i taget). Ibland kändes det nästan som om jag flög fram i korridoren på jobbet. Mitt adrenalin var bränslet som bar mig framåt. Jag är helt enkelt en ADHD-person och en prestationsjunkie. Jösses vilken dålig kombination.

Det var då det. Nu försöker jag sluta flyga i korridorerna. Förstår tjusningen i att känna sig bäst i världen. Men den kicken tar slut så fort. Och sedan faller man pladask. Det funkar helt enkelt inte. Skönt att höra någon annan med huvudet påskruvat beskriva något liknande och istället hyllar det lilla trygga livet, de alldagliga rutinerna och vardagen. Det är en livlina även för mig. Tack Ann Heberlein!

Så här skrev jag om Anns bok, efter att ha läst den. Läs vad andra skriver om att vara psykiskt sjuk.

Jag läser Ann Heberlein

09 juni 2009 4 kommentarer

9185849219Nu har jag läst ut etikforskaren Ann Heberleins bok: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som kom ut i början på året. En omtumlande läsning. Hennes diagnos är bipolär sjukdom av typen 2. Dvs hon är manodepressiv – vilket är en i högsta grad dödlig sjukdom. Boken kommer till mitt i ett sjukdomsskov. Hon är på väg ut ur en manisk period och in i en depression. I slutet av boken har hon nått vägs ände. Självmord verkar (ännu en gång) vara den enda utvägen.

Man blir gripen. Speciellt när hon i bokens sista sidor beskriver hur hon köpt kläder till barnen för att de ska kunna klara sig ett tag framöver, undervisat mannen hur han ska klippa den yngsta dotterns naglar, vilket favoritschamo resp. tandkräm hon har, skrivit avskedsbrev till var och ett av barnen som hon gömt, skickat alla innestående fakturor på jobb hon gjort för att trygga familjens försörjning och slutligen även manuset till boken. Sedan kan hon dö. Vi som känner till verkligheten vet att hon repade mod att fortsätta leva och återvände hem.

Hade lite svårt för de avsnitt i boken hon bl.a funderar över självmordet ur ett filosofiskt teoretiskt perspektiv. Men avsnitten där Ann Heberlein lämnar ut sig själv och sitt innersta, både fula och fina sidor, där blir det svårt att släppa boken. Summa sumarum: mycket läsvärd bok. Ger goda insikter om hur det är att leva med psykisk sjukdom.

De flesta har väl upplevt mer eller mindre ångest i våra liv: prestationsångest, panikångest, separations- eller dödsångest osv. Men så finns det de som har ångesten som följeslagare livet igenom, som en skugga. Ann Heberlein t.ex säger att hon nästan hela livet kämpat med den ångest som rider henne. Ångesten påverkar inte bara oss som bär på den utan även andra runt omkring. Jag har lagt märke till hur folk ryggar för den som har ångest, som om den vore en farsot – något smittsamt. Den väcker obehag och kanske också något annat djupt inne i den andres själ – något man inte vill komma i kontakt med. Kanske är det en överlevnadsgrej, jag vet inte. Ann Heberlein beskriver i en boksekvens hur hon sitter i Visby domkyrka efter en avslutad andakt, mitt under Almedalsveckan, och upplever sig ha blivit osynlig. Trots att hon inte orkar resa sig från kyrkbänken efter att alla gått, med all sin ångest och gråt, lägger varken kyrkvaktmästare eller de präster som samtalar med varandra, märke till henne. Eller är det så att de inte vill se henne – de som kallas själasörjare?

I nöden prövas vännen, heter det ju i skrifterna. Och så är det. När man mår psykiskt dåligt, då är det inte många som orkar med att vara god vän. ”Har du ångest lilla vän? Nej, nu pratar vi om annat. Gaska upp dig, så farligt är det väl inte? Ring mig när du är pigg och glad igen.” Men så finns det en och annan som orkar bry sig om. Och ni ska ha tack!

Läs vad andra skriver om psykisk sjukdom

%d bloggare gillar detta: