Archive

Posts Tagged ‘arbetsplats’

Gott slut

31 december 2011 6 kommentarer

Så här på årets sista dag vill jag önska mina trogna läsare ett gott slut. Till dags datum har det varit närmare 90 000 enskilda besök här på bloggen, sedan jag startade den för några år sedan. Jag är inte en lika aktiv bloggare längre. Orken tryter. Faktum är att så mycket som jag jobbat mot slutet av detta år, har jag inte gjort på åratal. Jag är trött. Blodtrycket rusade i höjden innan jul. En dag när jag kom hem mådde jag så fysiskt illa av situationen att jag var på väg att kräkas. Jag tål inte stress längre. Och jag vill inte slita på mig – vis av skada. Tyvärr är det så att man i vissa situationer är tvungen att bita ihop eftersom man vet att det finns ett slut/mål och är övergående. Jag gör allt jag kan för att undvika och förutse sådant här, så jag kan styra bort situationer som denna. Detta kommer inte att fortsätta efter nyår, utan jobbet kommer att normaliseras. En påminnelse blev det. För jag vet ju att jag i ett sådant här läge kan sägas springa maraton på ett ben – det är bara det att de flesta inte känner till att jag gör det.

Vad kan jag säga att jag lärt mig under året?
Ingen nyhet kanske, men i alla fall, hur viktigt det är att ha en stödjande och anpassningsbar familj. (Är tacksam över att ha en man som tar ett stort ansvar för att familjelivet ska fungera, för läxläsning och marksevice. Tack, älskling.) Att lita på sin intuition. Att lyssna inåt, på sig själv. Att våga säga nej: det här fixar inte jag. Att ta emot hjälp, när den erbjuds. Att inte ta på mig för mycket ansvar. Att vila när jag är ledig och inte fortsätta ekorrlivet hemma. Det här är några saker.

Under året som gått har några fler bloggvänner fallit bort och försvunnit. Bland annat ”Mias universum”. Hon bara försvann. Till dig, till trogna läsare och till alla andra före detta bloggkollegor (och damptanter – ni vet vilka i är) ett gott nytt år!!!

här skrev jag för ett år sedan, när jag summerade året.

Jobb och psykisk ohälsa går att kombinera

26 september 2010 2 kommentarer

Just nu pågår Bokmässan i Göteborg. Jag har aldrig varit där. Men mässan ger bra draghjälp och uppmärksamhet åt böcker jag kanske annars inte råkat stöta på. I den senaste bokfloran möter vi välkända personer, kända inom sina respektive yrken, som outar psykisk ohälsa. Hälsosamt tycker jag. Det gör att det inte behöver vara så tabubelagt att vara galen i nutid. Karin Johannison, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet som är inte aktuell med någon bok just nu, har skrivit en del böcker i ämnet. Hon har kommit fram till att förr i tiden var galenskap något fint som drabbade de rika och besuttna. När galenskap, läs psykisk ohälsa, blev något som gemene man ”lider av” är det inte lika fint längre, utan något fult, som nedvärderar och som ska döljas.

Nyligen släppte Arvid Lagercrantz (60 +), journalist, politisk reporter och senare vd för Sveriges Radio, sin bok ”Mitt galna liv”. Den visar att det finns hopp. Det går att arbeta och vara psykiskt instabil. Arvid insjuknade första gången i manodepressiv sjukdom i tonåren. Numera kallas det att vara bipolär.  Under några år har han aktivt berättat om hur det är att ha psykisk ohälsa och samtidigt ha familj och yrkesliv. I intervjuboken ”Tokig på jobbet”, där han skrivit inledningen, beskriver han t.ex detta.

Han berättar bl.a att om han jobbar för mycket kan han bli manisk och speciellt har hans bipolära sjukdom blommat upp efter jobbledighet – i januari efter julledighet och i september efter sommarsemesterns slut. Självklart finns det mycket som är negativt med ett funktionshinder som psykisk ohälsa. Men det finns också vissa positiva saker. Man träffar t.ex många intressanta människor på psykiatriska kliniker, tycker han 🙂 . Måste vara därför han blev journalist, antar jag. För då är man ofta nyfiken på andra människor, deras livsöden och hur saker och ting hänger ihop.

Det här är de tips han vill ge till andra med psykisk ohälsa för att vardag och jobb ska funka:

– lär dig använda de mediciner som finns
– slarva inte med sömnen
– godta att du lider av något kroniskt, som inte försvinner
– lär dig känna igen symtomen
– var så öppen du kan om din sjukdom

Många av tipsen är bra även för oss med bokstavsdiagnos. Jag kan lägga till: planera varje dag väl, använd hjälpmedel och strunta i festandet!

En till bok som kom nyligen är biografin: ”Gösta Ekman – Farbrorn som inte vill va’ stor”, av Klas Gustafson. Det är alltså inte skådespelare Gösta utan Klas G,  journalist och författare som skrivit boken. Han har tidigare  bl.a skrivit uppmärksammade biografier om Beppe Wolgers, Tage Danielsson och Monica Zetterlund. Boken om Gösta bygger på mängder av intervjuer med huvudpersonen och personer som känner honom väl, såväl privat som yrkesmässigt. Såg som hastigast en intervju med Gösta och Klas på SVT. Och då nämndes att Gösta försökt begå självmord i unga år  – något som han själv delvis viftade bort som något avgörande i hans liv. Han skämdes mest. Framför allt över att han gjorde självmordsförsöket hemma hos sin farmor och utsatte henne för detta trauma. Har inte läst boken själv. Men den förefaller inte otroligt att bakom mycket bra skådespeleri och komik ligger en ryggsäck av smärta. Hur som helst, jag ska läsa boken.

Här och här kan du läsa mer om Arvid Lagerkrantz. Och här en recension av boken om Gösta.

Jobbet stjäl energi

04 september 2010 1 kommentar

Vi brukar ju i dagligt tal prata om energitjuvar och just nu är jobbet den största av dem alla. Under en period har jag – som mest av allt behöver ordning och reda, bra planering, förutsägbarhet och tydlighet av folk runt omkring mig – inte alls detta. Sedan i våras har jag hunnit flytta med jobbet till nya lokaler samt skiljts från vissa arbetskamrater som ersatts av nya. Och ni vet hur det är när medarbetare som jobbat länge inom en organisation slutar: det blir rörigt. Viktig kunskap försvinner och inarbetade rutiner upphör att fungera.

Det som händer mig när det blir rörigt runt om och ingen med arbetsledande position kliver fram och tar tag i lösa trådar, är att jag genast börjar ta ansvar som egentligen inte är mitt. För jag klarar inte av att både ha ADHD-röran i huvudet och samtidigt röra i omgivningen. För att jag ska kunna slappna av och fokusera på mina arbetsuppgifter, måste det finnas tydliga ramar och ett tydligt ledarskap. Det här är viktigt för alla, men allra viktigast för en som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som ADHD. De flesta vet väl idag att brister i ledning, styrning och organisation samt för hög arbetsbelastning är en avgörande faktor bakom utmatning (i kombination med en ambitiös personlighetstyp: dvs medarbetare som tar ett för stort ansvar).

Så hur gör man för att undvika att ta för stort ansvar i ett läge där man vet att det kan leda till utmattning. Stoppar man huvudet i sanden, låtsas som det regnar, låter det (i värsta fall) gå åt skogen och låta någon annan ta ansvar för det, stämplar in och ut punktligt och stänger av jobbet när man kommer hem (som om det inte fanns eller var en viktig och intressant del av ens liv)? Ett sådant här förhållningssätt betyder att man måste sluta känna passion eller engagemang för det man gör och inte ha ambitioner om utveckling eller god kvalitet – kort sagt att känna att man gör ett bra jobb och utvecklas som yrkesmänniska.

Det är svårt för mig. Längtar efter rätt människor och rätt sammanhang.

Bra Zaremba-artikel i söndagens DN

30 maj 2010 3 kommentarer

I ett av mina första blogginlägg skrev jag att det finns några personer jag beundrar. En av dem är polskfödde DN-journalisten Maciej Zaremba. Idag publicerade DN ytterligare en artikel av honom – denna gång om mobbning på arbetsplatser. Han berättar i den om invandrade Safet, som kränkts på en tidigare arbetsplats och också utnyttjats på ett motbjudande sätt av sin tidigare arbetsgivare. Safet är idag en nedbruten och lidande man, psykiskt sjuk med svår ångest och dödslängtan, efter sin tid på företaget Ljungby Maskin. Han har drabbats av posttraumatiskt stressyndrom. Man blir så totalt chockad av det man läser. Kan detta vara Sverige?

Maciej Zaremba är en mycket noggrann undersökande journalist, som lägger ner mycket arbete för att bevisen kring det han ska avslöja är vattentäta: obehagliga sanningar som det blundas för. Han har tidigare skrivit om andra brännbara ämnen som integration, främlingsfientlighet, den sjuka vården, tvångsstereliseringar, m.m.

Denna gång försöker han lyfta fram dålig arbetsmiljö som mobbning, dåligt ledarskap och ickefungerande organisationer som bakomliggande faktorer till Sveriges sjuktal. Så här skriver Zaremba i slutet av artikeln: ”Jag ber om ursäkt för sifferexercisen, men det är en nyhet jag söker etablera. För det är väl inte allmänt känt att de största enskilda posterna av sjukpengen inte går till att hålla efter mikrober, läka sår eller uthärda strålbehandling, utan till att städa efter sjuka organisationsplaner, fega chefer, intrigörer, översittare, dussinknölar samt en och annan psykopat.” Min rekommendation: läs den.

Zaremba har också skrivit andra bra artikelserier i DN som: ”Koloni Kosovo” (del 1), ”Den polske rörmokaren” och ”Först kränkt vinner”.

Fixa struktur på jobbet – går det när man har ADHD?

10 maj 2010 8 kommentarer

Fler än jag med ADHD har funderat över detta. Svaret på frågan är att visst går det. Jag skulle personligen inte överleva utan yttre ordning och reda. Det räcker bra med den röra av snabba impulser och flerfilig tankeverksamhet som pågår i min hjärna dagligen (om jag inte tar min ADHD-medicin).

Jag har ett jobb (hurra, eller vad man nu ska säga. För det är många med ADHD som står utanför arbetsmarknaden av olika skäl). Jag har lyckats skaffa mig ett yrke som jag faktiskt är rätt bra på. Tidigare hade jag ett annat mer praktiskt yrke, som jag också var bra på. Men jag bytte bana någonstans i 30-års åldern, och pluggade vidare till det jag egentligen ville bli från början.

Jag arbetar på ett kontor. Dit jag går varje dag. Där finns mina kollegor, som jag tyvärr måste kumpera ihop med (fast snart ska jag få egen kuppé). Jag trivs med mina arbetskamrater, men minikontorslandskap är förödande för min koncentrationsförmåga. De stör mig och jag är fena på att störa dem. Datorn är mitt främsta arbetsredskap, liksom telefonen. I mitt jobb ingår en hel del projektledning, konsulterande och att skriva en sjuhimlans massa text. En fördel är att ha huvet väl påskruvat och att ha god ordning på grejorna.

Typiskt för många av oss med ADHD är att det är så svårt att fokusera på en sak i taget  till dess att man kommit i mål med vad man ska göra. Det kan t.ex vara svårt att rikta uppmärksamheten bara på det som är viktigt i en situation eller en text och sortera bort sådant som inte alls har med saken att göra. Allt blir liksom lika viktigt och man förlorar sig i alla de små detaljerna. Till slut blir det så mycket information att hantera att det blir tvärstopp i maskineriet. Man stänger till sist av helt. Så har det varit för mig. Jag har jobbat och jobbat frenetiskt,  många gånger omständligt och med ”fel” saker som jag inte lagt proportionerligt vettig tid på. Jag förmår inte slarva med detaljerna och att strunta i allt annat som velat ha min uppmärksamhet. Det har känts som om hur många lösa trådar hängt i luften till slut. Panik.

Bra struktur på arbetsdagen och de arbetsuppgifter jag ska utföra är ett måste för mig. Listor som inrutar dagarna är toppen att ha. T.o.m listor som inrutar arbetsuppgifterna 1-2-3…. Lika viktigt för mig är ordning och reda på papper, skrivbord och i skåp och lådor och inte minst bland mapparna i datorn. Det har jag för det mesta och det är ”min” ordning som gäller. Jag kan faktiskt nästan fastna i sorterandet och ordnandet. Tyvärr är det aspergaren i mig som vill ägna sig åt detta, så att annat blir lidande.

Jag har börjat lära mig olika sätt att styra upp sig själv på. Det kan sammanfattas på följande sätt: god planering, fasta rutiner och bestämda tider. Det skapar trygg förutsägbarhet. En sak i taget, ett bestämt kortsiktigt mål och avvägd/ planerad tidsåtgång hjälper mig att komma i mål med uppgifter. Tids- och påminnelsehjälpmedel (automatiskt talande klocka i datorn, memo comai i mobilen, banspelare att prata in på, timer i duschen) hjälper mig att kunna slappna av, fokusera och stänga ute rädslan att missa möten, glömma gå hem från jobbet i tid, ta medicin osv.

Men hur gör man med människorna då, tänker du. De som ringer, mailar, kommer in och ställer frågor helt apropå. De som ruckar på en stackars ADHD-persons alla intentioner att hålla sig på spåret och ha ett fokus. Inte lätt ska jag säga. En fördel är om kollegorna vet om att man har ett neuropsykiatriskt funktionshinder med koncentrationssvårigheter. Man får helt enkelt säga ifrån och ha ett system för när man inte kan bli störd. Gul lapp på dörren betyder t.ex förbjudet område just nu. Fokuserat arbete pågår. Eller så får man jobba när andra inte är på plats: tidigt på morgonen eller sent. Fast det senare rekommenderar inte jag. Risken är att arbetsdagen inte tar slut – att man bara fortsätter och tröttar ut sig. Har försökt.

E-post är ett bra sätt att kommunicera på. Men då gäller det att kunna avstå från att vara konstant uppkopplad. Skrivna frågor eller instruktioner om vad som behöver göras slår alla snabba telefonsamtal och pratstunder i korridorerna med kollegorna. Man blir mer effektiv och fokuserad. Det sociala spelet tar på krafterna – allt det där man måste säga först innan man kommer till pudelns kärna eller för att runda av samtalet på ett artigt sätt. Sådant funkar inget vidare för oss, även om vi kan lära oss (med mycket möda och stort besvär).

Det är också bra för arbetskamrater att veta att plötsliga förändringar i schemat och ostrukturerade situationer inte är det ultimata för en sån som mig. Att det ökar känslan av kaos. Bättre att de tänkt steget längre och gjort vissa förberedelser, innan de släpper bomben om att allt måste ändras. Flexibilitet är inte min starka sida.

Det finns oändligt mycket tips man kan ge om avgränsningar, avskärmning osv. Arbetsterapeuter är personer som kan hjälpa en, när det kniper. Jag har inte haft jättestor hjälp av den jag träffat, för utom på hjälpmedelsfronten. Här kan du dock läsa ett exempel på hur en annan person fixat bra struktur på jobbet med hjälp av sin arbetsterapeut. Känner igen mig mycket i de problem och lösningar hon beskriver.

Utmattning och ADHD går hand i hand – del 2

07 februari 2010 17 kommentarer

Det här inlägget är en fortsättning på del 1, som jag skrev i oktober. (Varning för ytterligare ett långt inlägg, som kan vara påfrestande för dig som har ADHD, men nog så viktigt att läsa, tycker jag. Skriv ut sidan om det är svårläst på skärm.) Där berättade jag varför vi som har ADHD oftare än andra hamnar i en utmattningsproblematik. Vi klarar inte stressen och pressen på moderna arbetsplatser något vidare: snäva deadlines, inte sällan dåliga förutsättningar för att göra ett bra jobb, krav på överdriven flexibilitet, dålig styrning och arbetsledning, ständiga omorganisationer och inte minst öppna kontorslandskap. Vi är de som blir sjuka av detta först av alla – oavsett jobb. (Behöver jag berätta att vi också drabbas av fler olyckshändelser än andra – allt enligt försäkringsbolagens statistik.) Man skulle nog kunna använda oss som testpiloter för att ta reda på hur bra eller dålig en arbetsmiljö är eller hur bra eller dåligt en organisation fungerar. Det som är bra för oss är himla bra för alla andra med: ordning och reda, klart uttryckta förväntningar, tydliga gränsdragningar vad gäller ens arbetsuppgifter, kontinuerlig återkoppling när det gäller de egna arbetsprestationerna liksom väl utstakade mål på jobbet som faktiskt också är möjliga att nå. Kanske en utopi?

En doktor  jag träffat, med ADHD som specialitet, menar att ADHD och utmattning i princip är samma sak. En person med en svår ADHD är, enligt hans sätt att se, konstant utmattad pga att hjärnan och nervsystemet  ständigt blir överbelastade. Det här beror bl.a på hjärnas svårigheter att filtrera bort syn- och hörselintryck som är ovidkommande – allt processas på samma prioritetsnivå, fast vi egentligen behöver koncentrera oss på något helt annat. Lägg till att vi redan från början har ett något sämre arbetsminne än de flesta andra, vilket också gör att vi tappar tråden lättare, så förstår du en del av grogrunden till att hamna i ett utmattningstillstånd. Vi får aldrig någon ro utan måste extraanstränga oss hela tiden. Allt det här skrev jag om i inläggets del 1.

Har man väl blivit utmattad är vägen tillbaka krokig och lång. Det vet alla som drabbats. Och prognosen för folk som dessutom har ADHD är sämre. Det vet den medicinska expertisen och det vet Försäkringskassans handläggare. Det finns de som har ADHD och blivit utmattade ett flertal gånger, med långvarig sjukskrivning som följd och konsekvenser som inskränkt arbetsförmåga, ytterligare sänkt stresströskel, ljudkänslighet m.m. Därför är det jätteviktigt att den som har ADHD får diagnos, behandling och terapi så att man kan slippa gå in i väggen.

Har man blivit utmattad gäller samma sak som för andra (tillsvidare) normala. Mental vila, terapi, medicin och fysisk aktivitet. Den psykiatriker jag träffade i samband med att jag blev utmattad, var synnerligen uthållig med att inte ge mig t.ex MAO-hämmare eller SSRI-preparat fast jag så klart var både ledsen och ångestfylld (men inte genuint deprimerad). Nä, doktorn beslutade sig för att vänta ut mig och mina negativa förväntningar kring att börja äta ADHD-medicin innehållande metylfendiat (dvs centralstimulantia). Det är jag faktiskt tacksam för idag. Jag vet idag att de två medicinerna inte ska kombineras. För mig gav ADHD-medicinen en rejäl knuff framåt i tillfrisknandet från utmattning. Jag stod faktiskt och stampade på samma ställe med den monumentala tröttheten månad efter månad, med gröt i huvudet och noll minneskapacitet. Allt kändes hopplöst och jag blev bara mer och mer ångesfylld. En riktigt vakumsituation.

För mig blev ADHD-medicinen ett måste till slut. Jag hade nått vägs ände. Nu inser jag att jag faktiskt inte kan klara mig utan, även om jag tvingats byta till en helt annan och klenare sort på vägen. Det är väl som för oss som för andra. Någonting händer i hjärnan vid en rejäl utmattning. Man blir aldrig den samma igen och får inte den kapacitet man hade ”före”. Har vi som har ADHD väl hamnat där, lär vi hamna där igen om inget drastisk förändring sker i våra liv. Vi kan byta jobb – det är ett sätt. Men KBT: kongnitiv beteende terapi (som fokuserar på att förändra tankar, vanor och beteenden) är ett mer kraftfullt sätt att förändra sitt liv. För det är ofta där skon klämmer. I alla fall för en normalt funtad person med stark motivation och vilja. Har man ADHD kan man ha motivationen att förändra sig och sitt beteende (det har man antagligen kämpat med hela sitt liv och gått bet), men bokstavsfunktionshindret sätter mycket ofta käppar i hjulet för ett förändringsarbete, för vi klarar inte av att skärpa oss något vidare. Jag vet att det kan låta konstigt, men så är det. Den värsta fienden stavas i-m-p-u-l-s-i-v-i-t-e-t.

Impulsivitet är ju motsatsen till ett överlagt handlande, som ju KBT bygger på. Har man en stark ADHD-impulsivitet tror inte jag att KBT enbart funkar. Man behöver en ADHD-medicin som kan hålla stånd mot impulsiviteten och skapa ett slags startsträcka eller förrum till eftertanke i knoppen. Ni som provat centralstimulantia förstår nog vad jag menar. Det som händer är att man kan stanna upp inne i sig själv och tänka: ”ja, just det. Nu är jag i den här situationen jag känner igen. Då skulle jag ju göra så här, för att det ska funka bättre.” Det går inte så snabbt i huvudet, utan lugnas ner på något märkligt sätt. Torktumlaren slutar äntligen tumla.

Får man koll på impulsiviteten och samtidigt en ökad skärpa är halva slaget vunnet, kan jag säga. Då är man mottaglig för KBT och kan dessutom praktisera det man lär sig på ett vettigt sätt. Det är min erfarenhet. Annars blir det samma visa som förut: man fortsätter att ha ågren över att göra de fel man fortsätter göra, men inte borde. För jag tror att många högfungerande personer som fått ADHD-diagnosen kan ha stor insikt i var problemet ligger, men förmår inte styra sina beteenden och kanske inte heller har full koll vad som är äpplen och vad som är päron.

Det är ytterligt viktig (detta kan jag inte nog understryka) att den som man ska gå i KBT hos, har neuropsykologisk kompetens. Psykologen måste förstå funktionshindret och hur det funkar, för att kunna lära ut strategier att hantera allt det som är svårt för en person med ADHD. Många av oss lägger ju oss till med en del tvångsmässiga rutiner och kontrollbehov för att hantera stressen vi känner. Vi har också lätt för att bokstavstolka både människor och situationer. Dessutom är det ju inte ovanligt att vi bär på mer än ett bokstavsspår, utan egentligen har någon form av dubbeldiagnos. Det här måste en KBT-terapeut kunna hantera och ha kunskap om. Psykologen är ju också den som kan vara referensram till hur bra eller dåligt både terapi och medicinering fungerar. Detta måste man ha erfarenhet, för att kunna samspela med doktorn.

En KBT-terapeut bör lära ut stresshantering och avslappning samt relationsfärdigheter (att funka i det sociala samspelet med andra). Men först gäller det att djupdyka i sig själv och verkligen förstå: 1) att man har ADHD – en funktionsnedsättning, 2) vad de typiska symptomen är, 3) hur det  yttrar sig hos just mig. Det här kallas för att få funktionsmedvetande på psykologspråk och tar sin lilla tid.

Egentligen tycker jag att man ska skaffa sig ett litet team av goda krafter som kan hjälpa en framåt i livet – efter diagnos och utmattning. Psykolog är definitivt en, liksom en lyhörd och ADHD-erfaren doktor. Att få träffa en arbetsterapeut är också guld värt. Arbetsterapeuten kartlägger ens svårigheter både hemma och på jobbet. De ger handfasta råd i hur man kan få vardagen att funka bättre genom planerings- eller minneshjälpmedel. Om inte doktorn fattar att man kan behöva utreda vilka hjälpmedel man kan behöva, ska man propsa på att få remiss till en arbetsterapeut. Genom dem kan man också få hjälp med att minnesträna, om man behöver. Arbetsterapeuten kan vara ett stöd i doktorns bedömningar av vilken arbetsförmåga man faktiskt har, när Försäkringskassan undrar detta. En ny typ av funktion inom vården, som kan hjälpa en att agera samordnare i rehabiliteringskedjan, är rehabkoordinatorn. Finns allt oftare knutna till våra vårdcentraler. Fråga! Är man utmattad har man fullt upp med att komma igen. Man kan inte hålla reda på allt det man skulle behöva.

Fler goda krafter kan vara att skaffa en facklig representant eller kamratstödjare på jobbet. Jag rekommenderar starkt att man går med i facket om man har ett jobb. De kan det arbetsrättsliga, vilket är viktigt när man vill förändra saker i sin arbetsmiljö med hänvisning till sitt funktionshinder. Professionella stödpersoner är viktigt, men man kan också söka stöd hos pålitliga vänner och arbetskamrater. En varning dock: försök att inte överutnyttja vänner och bekanta. Många ryggar och skräms av den nya ADHD-diagnosen. De delar inte vår intensitet kring att älta och gräva i den. De kan behöva tid, precis som vi, för att smälta det nya.

Slutligen: ADHD är ett dokumenterat och erkänt funktionshinder – både av WHO, Socialstyrelsen och Försäkringskassan. Men det anses generellt inte så hindrande att det omfattas av LSS: lagen om särskilt stöd till vissa funktionshinder. (Det gör däremot andra neuropsykiatriska diagnoser som t.ex Aspergers syndrom.) Socialstyrelsen har utfärdat en rad riktlinjer vid bedömningen av arbetsförmåga hos patienter vid olika sjukdomar och tillstånd, s.k försäkringsmedicinskt beslutsstöd. Här hittar du dessa för ADHD och utmattningssyndrom.

PS: Vill du läsa mer om utmattningssyndrom i verkligheten, så har Nattens Bibliotek har recenserat boken Någonting är sjukt av läkaren Per Lytsby. Den innehåller en rad fallbeskrivningar. Om den kan du läsa här. Och här hittar du Gunilla Brattbergs studie kring sambandet mellan utmattningssyndrom och Post Traumatic Stress Disorder (PTSD) samt ADHD. Gunilla är läkare (specialist i anestesi och smärtlindring) samt docent i Hälso- och sjukvårdsforskning vid Uppsla Universitet. Hon har Aspergers syndrom, skriver böcker och driver Värkstaden.

I förra inlägget nämnde jag några andra bloggare med erfarenhet av ADHD och utmattning. Här kan du läsa hur det går för t.ex Victoria som har ADHD och är på väg tillbaka genom ett rehabiliteringsprojekt i Göteborg.

Utmattning och ADHD går hand i hand – del 1

24 oktober 2009 41 kommentarer

trottviddatorDet här kommer att bli ett ovanligt långt inlägg som handlar om sambandet mellan det neuropsykiatriska funktionshindret ADHD och uttmattningssyndrom. För det finns. Jag vet en rad bloggar som vittnar om detta, skrivna av ADHD-kvinnor. Vi har t.ex Pie som varit sjukskriven pga av sin utmattningsproblematik i många år. Viktoria brukar också skriva om sin väg tillbaka till arbetslivet, efter att ha blivit utmattad pga sin ADHD. Det kan du läsa om här, här och här. Judith beskriver också problemen med stress, hyperaktivitet och utmattning. Birgitta, alias Witchbitch, skrev nyligen ett inlägg om frustrationen och oron att bli utförsäkrad vid årsskiftet. Andra t.ex Farsanmittilivet, med en son som har ADHD, skriver om stressen och sin enorma trötthet och svårigheten att orka både på jobbet och hemma, samtidigt som ADHD-misstanken växer. Ni har alla inspirerat mig att skriva detta inlägg.

Personers om har ADHD jobbar ofta mer intensivt än andra. Därför överanstränger vi oss lättare. Det hänger ihop med att vi har en funktionsstörning i form av nedsatt kognitiv och exekutiv förmåga. Det påverkar vår förmåga att fokusera, arbetsminnet och problemlösningsförmågan. Med andra ord vår förmåga att styra beteenden och handlingar. Vi är alltså inte herre över oss själv fullt ut.

För att prata om mig själv så har jag tvingats uppfinna system och kluriga sätt att klara av normala saker hemma eller på jobbet. Och min kapacitet och energi har varit hög. Jag har varit högpresterande och gått i spinn. Ständigt på språng och med många bollar i luften. Har också haft en förmåga att ta på mig uppgifter som andra inte får gjorda, i ren frustration. För att de sinkat mitt jobb och min framfart på väg mot mål. Det här är jag inte ensam om. Vissa av oss utvecklar den här sidan, för att stävja känslan av att förlora kontrollen och mota bort känslan av kaos.

Det är det här som är så lurigt med ADHD. Uppmärksamhetsstörningen, impulsiviteten och oförmågan att dosera vår energi. Vi har svårare än andra med att både prioritera rätt och att få till ett avslut på projekt eller uppgifter vi håller på med (för vi sätter ju igång med nya grejor hela tiden). Uppmärksamhetsstörningen gör att vi har svårt att koncentrera oss pga att vår uppmärksamhet är lättavledd och att vi är impulsiva. Någon som går in i ett rum, ett susande element, en ringssignal, mänskligt mummel, en hostning, plinget av inramlande e-post i datorn, t.o.m våra egna kullerbyttande tankespår och ständigt uppdaterade göralistor i huvudet – allt detta har en förmåga att bryta igenom och störa när vi försöker koncentrera oss på att lösa en uppgift. T.ex läsa en rapport, skriva ett protokoll eller ett brev osv. Vi får börja om gång på gång.

Det blir himla ineffektivt och känslan är att man inget får gjort. Ändå håller vi oss konstant sysselsatta. Punktmarkerar än här, än där. Vi har svårare än andra att veta vad vi ska prioritera och hitta tillbaka till det ursprungliga spåret. Vi kan inte värja oss mot allt stimuli som andra normalfuntade kan ignorera, eftersom allt rycker och drar i vår uppmärksamhet. Våra sinnen signalerar: ”se här, titta hit” om allt och inget. När något är extrasuperintressant – då kan vi hyperfokusera, nästa hamna i intressekoma. Vi tappar tid och rum. Plötsligt vaknar man till: ”hjälp vad är klockan?”. Känslan av panik sprider sig. ”Skulle jag ha varit någonstans, har jag missat nåt?” Så här funkar det för oss som har ADHD.

När jag äntligen började äta ADHD-medicin (centralstimulantia), upplevde jag att känslan av gröt i huvudet försvann. Jag blev mer skärpt igen, mindes bättre, energin kom tillbaka och att jag plötsligt fick så mycket gjort. Hänger antagligen samman med att min förmåga att fokusera på enstaka uppgifter blev så mycket bättre. Hjärnan blev mer vaken och tiden gick långsammare – den försvann inte – vilket leder till mycket mindre frustration. Hela jag blev mycket mera sammanhållen faktiskt. (Vet inte om ni förstår vad jag menar.) Tålamodet blev bättre. Man avbryter inte andra personer lika mycket i deras prat, försöker allt mindre gissa vad folk ska säga innan de sagt det och lägga ord i mun – ett sätt att försöka effektivisera samtal. Det här låter säkert helt galet och är inte ett rationellt beteende. Det är som att andra är till för oss. Deras känslor tar vi inte hänsyn till, vi ska nämligen vidare. Vi försöker också styra upp andra och få dem att delta och göra saker vi inte hinner med eller klarar. Hur hemskt som helst är det. Föreställ er den ångest och skam man får gå runt med. ”Jag är en dålig person. Jag visar inte hänsyn. Jag säger och gör fel jämt, jämt.”

Allt det här leder till mer stress, sämre självkänsla, ett allt mer splittrat beteende, ökad trötthet. Bara att försöka behärska sitt beteende, bli bättre på det man misslyckas med och samtidigt koncentrera sig tar enormt stor kraft i anspråk. Man däckar kvällstid, är sur och arg, orkeslös, oinspirerad, vill vara för sig själv – vilket leder till ännu större samvetsnöd. En del tar till alkohol eller annat för känna någon form av tillfredsställelsekänsla i kroppen. Något som kan leda till missbruk. Ni fattar: en ond spiral.

Till sist är man så trött och virrig. Allt går så långsamt. Man blir allt mer glömsk, måste ständigt dubbelkolla saker för att det redan från början dåliga arbetsminnet krymper ytterligare. Man sover sämre för man ältar sina tillkortakommanden. Stresshormoner far runt i kroppen och skadar viktiga funktioner. Hippocampus drar ihop sig. Meddelandefunktionerna i hjärnan försämras ytterligare – de som redan är kassa pga funktionsstörningen i hjärnan som ADHD beror på. Utmattningen ökar, man blir deprimerad och man blir till sist sjukskriven. Man slutar helt enkelt inte fungera. Minns inget, kan inget (inte ens sätta på en diskmaskin), har slutat förstå hur saker fungerar – är helt tom. Så här har det varit för många vuxna som inte vetat om att de haft ADHD.

Ett utmattningssyndrom kan faktiskt bli ingången till en ADHD-utredning. (Faktum är att Socialstyrelsen rekommenderar att olika differentialdiagnoser beaktas i samband med att en diagnos för uttmattningssyndrom ställs.) Visst finns det helt ”normala” människor som går in i väggen. Och det gör de av pga av vanligt bakomliggande orsaker: prestationspersonlighet med höga krav på sig själv och stora bekräftelsebehov både på jobbet och hemma, en dåligt fungerande arbetssituation där krav/mål och resurser/kompetens inte överensstämmer, en ickefungerande organisation med klent ledarskap, otydliga roller och mandat, otydliga förväntningar på medarbetare och påver arbetsbeskrivning osv. Lägg till en ADHD-problematik hos en enskild medarbetare och ni fattar vad som händer.

Vägen tillbaka är snårig. Har man ADHD är det svårare att komma tillbaka det visar statistiken. Det blir så mycket mer att ta hänsyn till vid en rehabilitering. Man behöver extra bra förutsättningar vid en tillbakagång till arbete, förändringar som man kanske inte själv är klar över att man behöver eller ens råder över. Man är också beroende av arbetsgivarens förståelse och goda vilja och möjlighet att anpassa arbetsuppgifter eller arbetsplats.

I en rehabiliteringssituation är man beroende av att vara klartänkt, eftertänksam, påläst och kalkylerande. Veta vad man vill och vilka arbetsrättsliga eller socialförsäkringsmässiga möjligheter som finns. Det gör man sällan. Har man ADHD och är utbränd har man extra svårt att få till det. Försämrad kognitiv och exekutiv förmåga gör det svårt att få ihop planeringen. Impulsiviteten kan ställa till det genom att man ger oövertänkta signaler eller önskemål. Man behöver hjälp: annars blir man väldigt ensam och prognosen blir då dålig när det gäller att komma igen. Sedan är det inte ovanligt att en utmattning oavsett person, ger en skada i form av permanent sänkt stresströskel. Och det är ju något vi ADHD-personer lider av redan innan.

Hur kan man komma vidare eller motverka att hamna i ett utmattningstillstånd som ADHD-person? Det tänkte jag klura vidare om i ett nytt inlägg som kommer snart. En del av svaret ligger i att erkänna och förstå sitt funktionshinder. (Uppdatering: Här hittar du del 2.)

Vill du läsa mer om hur jag upplever detta med att ha ADHD, kan du klicka här.

Läs gärna också vad ADHD-coachen Bob Seay säger om att vi ADHD:are har lättare att överanstränga oss.

När man har problem med arbetsminnet – ett typiskt utmattningssymptom, men också ADHD-symptom – så upplevs det ofta som att man har problem att koncentrera sig. Arbetsminnet hjälper nämligen till med att komma ihåg vad vi ska koncentrera oss på. Här kan du läsa lite mer om ADHD och hur det påverkar arbetsminnet. Här kan du läsa ännu mer om dopamin, arbetsminne och arbetsminnesträning. Här kan du läsa mer om kognitiva funktionshinder.

%d bloggare gillar detta: