Arkiv

Posts Tagged ‘Aspergers’

Att leva med både och

Läs gärna Trollhares inlägg: Hur är det att ha både Asperger och ADHD? http://trollhare.com/2013/06/09/hur-ar-det-att-ha-bade-asperger-och-adhd/

Även om jag aldrig gått vidare med att undersöka saken – behövdes inte, jag och psykologen upplevde att ”så är det bara”. Och faktum är att det är därför jag faktiskt tillhör den högfungerande sorten. Utan Asperger, som hjälper mig att se (eller ”snöa in på”) detaljer som bildar strukturer/mönster, skapar behov av att sortera och ordna i mitt inre och yttre kaos – utan det skulle mitt liv nog blivit så mycket mer hopplöst. Nu är det inte så……

En till som är både och är Lotta Abrahamsson: http://lotta-abrahamsson.blogspot.se/

Annonser

Läs om Leo som har asperger

13 december 2011 2 kommentarer

I dagens DN Insidan kan man läsa om Leo, 15 år, som har diagnosen asperger med tvångssyndrom. Artikeln beskriver hur diagnosen innebar en stor lättnad för honom och inte minst familjen. Känner ingen många saker. Den stora trötthet som kommer av att skärpa sig och spela med i det sociala spelet. Det här med att det är extra svårt att vara tonåring när man har asperger, förstår jag mycket väl. Det är ju då man ska vara/är som mest ute och prövar vingarna i samspelet med andra, att passa in och vara någon.

Känner delvis ingen det här med så kallat ”mönstertvång”. Jag kan dock stå emot, men har ett intresse för att skapa ordning- ” rätt sak på rätt plats”, att ordna saker så att de står på ett visst sätt och att färger måste koordineras osv. Motsatsen till ADHD, faktiskt, där det mesta liknar röra och kaos – i alla fall utifrån. Ett exempel är hur smutsig disk placeras i diskmaskinen. Min kära man blir galen på att jag plockar om efter att han fyllt på (utan att starta den). Han uppfattar såklart detta som en kritik, medan det för mig handlar om något helt annat. Så här är det ofta.

Min man gjorde en intressant reflektion idag. Han upplever att vi som har bokstäver har ordnat en levande lista omkring oss. Han menar det här med att vi omger oss med högar av allt från pyssel, projekt och administration som vi nån gång ska genomföra. De ligger där som en påminnelse varje gång vi går förbi. Skulle vi städa bort och arkivera högarna, glömmer vi ju dem.

Läs gärna artikeln här http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/diagnosen-gjorde-leo-snallare-mot-sig-sjalv

Missa inte sista avsnittet av Bron

23 november 2011 3 kommentarer

Ikväll sänder SVT sista avsnittet av den danskvenska kriminalserien Bron, som det kanske blir en fortsättning på. SVT har nämligen bett produktionsbolaget Filmlance att utveckla en storyline och produktionsupplägg för nästa säsong.

I dagens SVD intervjuas Sofia Helin som spelar kriminalpolis Saga Norén om sin roll som hon tycker gett en identitetskris.

Läs intervjun av Sofia Helin här

Se Bron

29 september 2011 11 kommentarer

Vet inte om det är någon av er som droppar in här på bloggen som tittar på den dansksvenska kriminalserien: Bron. Den härligt aspergiga kriminalinspektörern Saga Norén gestaltas på ett utomordentligt bra sätt av Sofia Helin – känd från bl.a filmerna Masjävlar (en av mina favoriter) och Nina Frisk.

Serien börjar med att man hittat en död kvinna mitt på Öresundsbron exakt på gränsen mellan Sverige och Danmark. Saga Norén från länskrim i Malmö och Martin Rhode från köpenhamnspolisen ska utreda fallet. Han  – en lunsig dansk, är nystereliserad och inne på sitt tredje äktenskap, gör först och frågar sen. Hon en ensamlevande tjej – känd för att vara konstigt fyrkantig och rituell regelföljare utan empati.

Serien går på onsdagar och kan också ses på SVT Play. Läs mer här

En tillbackablick

13 juli 2011 1 kommentar

För cirka två år sedan gick Charlotta von Zweigberk ut och berättade om sin ADHD och aspergers. Reaktionerna som kom på detta var ungefär som de brukar vara (i varierande skala): ”Nä, men inte. Vem har lurat i dig detta?” ”Jaja, dessa diagnoser. Det är visst modernt.” ”Vad skönt det måste vara för dig.”

Jag hade lite kontakt med Charlotta efter inlägget på Newsmill. Båda var vi tämligen nydiagnosticerade och hade många diagnosfunderingar: har du upplevt det här som typiskt? Lite berusade av det nya och alla aha-upplevelser var vi nog också. Och att träffa nån annan som också hade. Lite läskigt var det. Jag hade precis börjat medicinera. Naturligtvis halkade vi lite in på hur vännerna och familjen reagerar. Och det gör de som sagt på olika vis utifrån mognadsgrad, förstånd, egna självinsikter, rädslor osv. I min familj är detta fortfarande inget vi pratar om. Och delvis är det inte accepterat alls att jag har bokstavsdiagnos. På jobbet däremot är det acepterat och har underlättat en hel del för mig. Ja, nu är det inte så att alla vet – utan den närmaste skaran kollegor (hoppas jag) – för det är de som behöver veta varför jag ibland reagerar lite udda och abrupt. Hela världen behöver inte ha kunskapen om just mig.

Detta är så dubbelt. Ibland får jag lust att gå ut och berätta. Just för att det är så viktigt med talespersoner och att visa att detta med ett funktionshinder som ADHD och aspergers kan se lite olika ut. En ojämn begåvning förenar oss. Vissa av oss har utvecklat sidor som gör att vi funkar ohyggligt bra under vissa förutsättningar. Vi kan vara med i samhällslivet och bidra. För andra krävs mycket träning för att kunna komma in i ett arbetsliv.

Under en kort period hade vi en praktikant med aspergers på min arbetsplats. Alla var vi överens om att testa detta och att det var en viktig sak att göra att öppna upp arbetsplatsen. Den unga personen hade en coach med sig. Tyvärr funkade praktiken inte så där hemskt bra. Jag visste absolut vad denna person behövde, men vi kunde t.ex inte erbjuda eget rum och den handledning (som är så betydelsefull) blev otillräcklig. Nä, vi hamnade själva i en rejäl arbetspuckel samtidigt som en person dessutom blev sjukskriven. Då har man inte mycket tid över till pedagogik. Dessutom fanns det inte en central person som tog ansvar, vilket jag tror är oerhört viktigt. En person som sätter ramarna, reglerna och är återkopplare. Det som också gick upp för mig var att kunskapen om den egna diagnosen (glasögon att se med) och hur den yttrar sig, tillsammans med träning i det sociala samspelet, är nyckeln för om man kan fungera på en arbetsplats eller inte när man befinner sig inom autismspektrat. Om man vet om att det är viktigt att titta andra i ögonen när man pratar, så funkar det lättare. Att det skapar samvaro och bekräftar acceptans och närvaro. Det är ungefär som att lära sig att tvätta händerna efter toabesök – nåt man gör. Vet man om hur man fungerar kan man förklara för andra att: så här hänger det ihop. Bara för att jag tittar bort (=skärmar av mig mentalt) betyder det inte att jag är ointresserad eller inte lyssnar. I själva verket lyssnar jag intresserat, men jag kan inte titta på dig samtidigt för det blir för påträngande för mig eller hindrar mig från att höra.

Tillbaka på spåret igen efter denna sidohistoria. Under våren publicerade nättidningen Kattis & Co en text skriven av Charlotta om det här med att få diagnos. Den kan du läsa här. Jag fäster mig mest vid avsnittet där hon beskriver hur hennes intelligens kan vara en nackdel i diagnossammanhang. ”Den gör att folk inte förstår hur besvärligt du har det. Och när du ber om hjälp verkar du för kompetent för att få den.” Precis så här är det och det gör att vissa människor inte kan acceptera en bokstavsdiagnos. Jag tänker både på nära och kära som ibland tycker att vi verkar lata när vi ber om hjälp – vi som är så kompetenta i andra sammanhang. De som är bekantas bekanta reagerar just på det sätt som jag beskrev i början av inlägget: att vi nog bara försöker göra oss till och verka lite märkvärdiga, vi som faktiskt kan en sån massa saker alldeles själva. Charlotta är ett bra exempel som ju är både författare och frilansare/företagare. Det här är en av de saker som gör att jag inte har lust att bli offentlig.

Så här skrev jag när Charlotta berättade på Newsmill.

Tips om ADHD-blogg

02 juli 2011 4 kommentarer

Måste kort passa på att tipsa om en blogg jag snubblade över, men inte riktigt hunnit läsa. Anledningen? Jo, det är ont om vuxna grabbar som skriver om sin ADHD. Så därför. Just nu bloggar han om sin medicinstart med Strattera. Klicka här.

Å så måste jag tipsa om Hanna Fridéns sommarsnack på Nyheterna 24. Där berättar hon om hur det var att vara 13 år och få en aspergerdiagnos och att det faktiskt inte betyder slutet på livet.

Besök Almedalsveckans seminarier om NPF

02 juli 2011 9 kommentarer

Då var det dags igen. Imorgon den 3 juli invigs årets tummelplats för åsikter: Almedalsveckan. Veckan erbjuder över 14000 arrangemang. Jag kommer att finnas på plats även om jag inte alls är speciellt förtjust i detta med att trängas mycket folk och det ståhej ett sådant här jippo brukar innebära. Alldeles för mycket signaler som min stackars ömtåliga hjärna ska processa. Och folk som vill ha ens uppmärksamhet – jag som är överuppmärksam på allt och behöver skärma av! Avskyr ju känslan av att bli påhoppad av någon som vill sälja mig något – oavsett om det handlar om ett telefonabonnemang eller om en handling för någon god sak. Kom inte in i min bubbla om jag inte bjuder in!! Har man aspergersdrag är det här ett gissel.

Hur som helst. Är man som jag intresserad av ämnesområden som neuropsykiatriska funktionshinder (NPF), som ADHD, aspergers, tourettes m.fl, och psykisk ohälsa finns det mycket matnyttigt att hämta på Almedalsveckan. Här är några axplock ur programkalendariet.

Den 5 juli arrangerar Riksförbundet Attention ett frukostmöte om Skolinspektionens dyslexirapport. Under förmiddagen fortsätter Attention med ett annat seminarium som heter: En trygg och effektiv skola – även för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Där sätter man fokus på skolinspektionen som ett verktyg för att säkerställa alla elever ska ges samma förutsättningar till kunskapsinhämtning

Lite senare på dagen den 5 juli arrangerar Attention ytterligare ett seminarium kallat: Nolltolerans! Så får vi en skola fri från kränkningar, trakasserier och diskriminering. Barn- och Elevombudet berättar då om arbetet mot kränkningar och diskriminering och hur vi kan nå nolltolerans. Attention sätter fokus på barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och deras särskilda utsatthet.

Den 6 juli kan man gå besöka Fryshusets seminarium: Funktionsnedsättning är inget hinder, som handlar om undervisningen av elever med aspergers syndrom på Fryshusets gymnasium. Intressant tror jag. Kände inte till att de bedrev denna verksamhet. Den 6:e arrangerar också Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH) i samverkan med Modellområdesprojektet ett seminarium om ”vänta och se-tänkandet” inom hälso- och sjukvården. Seminariet har rubriken: Lönsamt att behandla i tid.

Samma dag på förmiddagen arrangerar Sveriges Psykologförbund (Psifos) ett seminarium kallat: Diagnosens makt – hur den svenska skolan blev sjuk!. Detta kan man säga är något som handlar om raka motsatsen till NSPH:s seminarium om att det är lönsamt att ge vård och behandling i tid. Man förstår redan av rubriksättningen att detta är sprängstoff. I sammanfattningen av arrangemanget kan man läsa att det handlar om ”vår tids jakt på diagnoser”. (Varför önskar skolan diagnoser? Blir diagnoserna ett alibi för skolan när barnen inte når målen? Det är frågor som behandlas.) Är det verkligen så undrar jag genast: att det pågår en jakt? Man blir lätt provocerad av sådana här påståenden. Tydligen tycker Psifos att detta är fallet. Kanske t.o.m att det finns en överdiagnosticering?

Jag vet att det finns en falang inom den medicinska kåren som hellre vill se det friska än det sjuka. (Nu är ju NPF förstås ingen sjukdom utan en funktionsnedsättning.) Men det är inte riktigt så enkelt, tycker jag. De flesta av oss vuxna med ADHD är underdiagnosticerade och har kostat skolan, vården och samhället onödiga pengar i alla möjliga sammanhang: administration, myndighetsutövning, missbruksbehandling, fängelsevård, behandling av alla andra sjukdomar eller beteendestörningar som en bokstavsdiagnos för med sig: t.ex tvångssyndrom, anorexi osv. Några som kanske sluppit undan dåliga vägval, droger, skamkänslor, otäcka minnen är bl.a bloggande Kattis och  Loo (som fick sin diagnos, besegrade sitt drogberoende, men som tyvärr avled alldeles för ung av cancer våren 2010).

Jag tror och hoppas för min del att de flesta i vårt land går till doktorn, psykologen eller psyikatrikern för att de har en åkomma som gör att de inte har hälsa och inte fungerar. Jag vägrar tro att det stora flertalet springer till sjukvården, elevhälsan eller socialtjänsten i onödan. Jag tror snarare att de flesta vill klara av livet själva (inte vara beroende och utelämnade till andra) och att de hittar på egna lösningar och använder sunt förnuft.

Till Almedalsveckans kalendarium

%d bloggare gillar detta: