Arkiv

Posts Tagged ‘bipolär’

Intressant om att leva med bipolär sjukdom

31 maj 2015 1 kommentar

Just nu går det ett program på SVT med Ann Heberlein, själv med diagnosen bipolär, som i tre program möter andra med samma sjukdom som berättar hur det är. Har sett första delen och vi får väl se om hon tar upp detta med samsjukligheten med annat som jag tidigare bloggat om. Till exempel ADHD och bordeline. Om inte är det konstigt. I så fall finns det allt för få läkare som har insikten, även om patienterna ofta har den själva, även om det kan vara svårt att vet vad som är hönan och vad som är ägget. Till programmet

För några år sedan skrev jag om samsjukligheten mellan ADHD och bipolär sjukdom.
Då gav jag exempel på andra ”bipolära”, bland annat Agneta Werner som på senare tid insett att hon i grunden är borderlineperson, men också uppvisar sjukdomskriterier för bipolär sjukdom. Viktiga insikter för att hantera sin sjukdom, personlighet och vardag.

Agneta Werner har det för övrigt varit en artikel om i Svenska Dagbladet. Där beskrivs hon efter åratals pendlande in och ut i psykiatriska slutenvården hittat ett sätt att hålla koll på sin bipolära sjukdom: att föra känslodagbok.

Mina tidigare inlägg om Ann Heberlein

Lina om att vara ”för mycket”

22 april 2011 Lämna en kommentar

Jag har följt Lina genom fem bloggar är det väl nu (bejbi39 och någon var det visst innan dess, sedan civil, agencybureau och nu senast rappakalja). Lina är ensamstående mamma till fyra. Själv har hon diagnosen ADHD och bipolär och två av barnen har också fått en bokstavsdiagnos. Läs gärna hennes senaste inlägg om att vara för mycket. Tror att det är många av oss som känner igen oss i att det inte finns någon ”stängaavknapp”.

Jobb och psykisk ohälsa går att kombinera

26 september 2010 2 kommentarer

Just nu pågår Bokmässan i Göteborg. Jag har aldrig varit där. Men mässan ger bra draghjälp och uppmärksamhet åt böcker jag kanske annars inte råkat stöta på. I den senaste bokfloran möter vi välkända personer, kända inom sina respektive yrken, som outar psykisk ohälsa. Hälsosamt tycker jag. Det gör att det inte behöver vara så tabubelagt att vara galen i nutid. Karin Johannison, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet som är inte aktuell med någon bok just nu, har skrivit en del böcker i ämnet. Hon har kommit fram till att förr i tiden var galenskap något fint som drabbade de rika och besuttna. När galenskap, läs psykisk ohälsa, blev något som gemene man ”lider av” är det inte lika fint längre, utan något fult, som nedvärderar och som ska döljas.

Nyligen släppte Arvid Lagercrantz (60 +), journalist, politisk reporter och senare vd för Sveriges Radio, sin bok ”Mitt galna liv”. Den visar att det finns hopp. Det går att arbeta och vara psykiskt instabil. Arvid insjuknade första gången i manodepressiv sjukdom i tonåren. Numera kallas det att vara bipolär.  Under några år har han aktivt berättat om hur det är att ha psykisk ohälsa och samtidigt ha familj och yrkesliv. I intervjuboken ”Tokig på jobbet”, där han skrivit inledningen, beskriver han t.ex detta.

Han berättar bl.a att om han jobbar för mycket kan han bli manisk och speciellt har hans bipolära sjukdom blommat upp efter jobbledighet – i januari efter julledighet och i september efter sommarsemesterns slut. Självklart finns det mycket som är negativt med ett funktionshinder som psykisk ohälsa. Men det finns också vissa positiva saker. Man träffar t.ex många intressanta människor på psykiatriska kliniker, tycker han 🙂 . Måste vara därför han blev journalist, antar jag. För då är man ofta nyfiken på andra människor, deras livsöden och hur saker och ting hänger ihop.

Det här är de tips han vill ge till andra med psykisk ohälsa för att vardag och jobb ska funka:

– lär dig använda de mediciner som finns
– slarva inte med sömnen
– godta att du lider av något kroniskt, som inte försvinner
– lär dig känna igen symtomen
– var så öppen du kan om din sjukdom

Många av tipsen är bra även för oss med bokstavsdiagnos. Jag kan lägga till: planera varje dag väl, använd hjälpmedel och strunta i festandet!

En till bok som kom nyligen är biografin: ”Gösta Ekman – Farbrorn som inte vill va’ stor”, av Klas Gustafson. Det är alltså inte skådespelare Gösta utan Klas G,  journalist och författare som skrivit boken. Han har tidigare  bl.a skrivit uppmärksammade biografier om Beppe Wolgers, Tage Danielsson och Monica Zetterlund. Boken om Gösta bygger på mängder av intervjuer med huvudpersonen och personer som känner honom väl, såväl privat som yrkesmässigt. Såg som hastigast en intervju med Gösta och Klas på SVT. Och då nämndes att Gösta försökt begå självmord i unga år  – något som han själv delvis viftade bort som något avgörande i hans liv. Han skämdes mest. Framför allt över att han gjorde självmordsförsöket hemma hos sin farmor och utsatte henne för detta trauma. Har inte läst boken själv. Men den förefaller inte otroligt att bakom mycket bra skådespeleri och komik ligger en ryggsäck av smärta. Hur som helst, jag ska läsa boken.

Här och här kan du läsa mer om Arvid Lagerkrantz. Och här en recension av boken om Gösta.

Det våras för psykisk ohälsa

21 mars 2010 7 kommentarer

Förundras ni över rubriken på detta inlägg? Häng med så ska jag försöka förklara. Psykisk ohälsa är ett brännbart och omdebatterat ämne. Det här är bra tycker jag eftersom det handlar om en utsatt grupp, som behandlas styvmoderligt av både myndigheter och vårdapparaten. Inte minst har den psykiska ohälsan fått uppmärksamhet sedan de svenska sjukskrivningsreglerna ändrades och gruppen långtidssjukskrivna och psykiskt sjuka uppmärksammades. Jag tycker mig märka att psyksjuka  har börjat morra, visa tänderna och bjäbba tillbaka (efter förmåga) – och det glädjer mig storligen.

DN och Insidan har de senaste året lyft ämnet psykiatrin och psykisk ohälsa genom flera bra artikelserier:  Män gråter inte (om deprimerade män), Är du knäpp eller (om stigmat kring psykisk sjukdom och de attityder psykiskt sjuka möter), Arma själar (om krisen i psykvården). Ann Heberlein (som jag skrivit om några gånger) har varit en av dem som på ett modigt och kanske spektakulärt sätt gett ett ansikte åt bipolär sjukdom, genom att ge ut den självutlämnande boken: Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva. Hon är en av de som inte låter oss glömma bort att psykisk sjukdom är något som faktiskt existerar genom att föreläsa, skriva artiklar, prata i radio och TV om detta. Den kände brittiska skådespelaren, komikern och författtaren Stephen Fry har ju också kommit ut som bipolär för några år sedan. Han är engagerad i arbetet med att stärka bipoläras situation och är bl.a ambassadör för the Bipolar Foundation. SVT sände hans dokumentärfilm Mitt liv som manodepressiv i två delar 2007.

I höst kör UR igång en programserie som handlar om psykisk ohälsa. I anslutning till TV-produktionen har UR:s redaktion öppnat en blogg med namnet Psyk-TV (säga vad man vill om den rubriken – den är nog menad att provocera). Bloggen vänder sig till ”… dig som, med eller utan diagnos, är intresserad av psykisk ohälsa och vill prata med oss om en ny tv-serie i ämnet!”  Så här skriver bloggande  Psykbryt om programserien, och så här tycker Mymlan och Tristessan.

Som ni tidigare läst hos mig, när jag skrev om NPF-Forum 2010, driver Handisam det så kallade attityduppdraget (2010 och 2011) och kampanjen Hjärnkoll under ledning av projektledaren Rickard Bracken. Målet för projektet är att förändra vanliga attityder till personer med psykiska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Under föreläsningen i Uppsala visade Rickard exempel från den brittiska kampanjen kallad Time to change, som startade 2009  och drivs under devisen: ”let’s end mental health discrimination”. Kampanjen fokuserar på att påverka attityderna hos vanligt folk men också hos arbetsgivare. Time to change har flera kända talespersoner. T.ex Stephen Fry, komikern Ruby Wax, skådespelerskan och TV-kändisen Patsy Palmer samt Alastair Campbell, bl.a presschef, talesman och rådgivare åt Tony Blair under hans tid som premiärminister – alla lever de med psykisk sjukdom.

Här är en av de kampanjfilmer som (i samarbete med Comic Relief) sänts på brittisk TV och verkligen visar att folk som är psykiskt sjuka är  helt vanliga människor som lever, bor och arbetar mitt ibland oss. De är någon mamma, pappa, vän, bror, syster, dotter eller son. Få se om Attityduppdraget kan gå i land med något liknande.

Ikväll sänds den första av två delar av en dokumentärfilm som visar vardagen och patienterna på en sluten psykiatrisk avdelning på S:t Görans sjukhus i Stockholm. På avdelningen finns både maniska och deprimerade patienter, några av dem inskrivna enligt LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård. Filmaren Maud Nycander har gjort fler filmer som handlar om psykisk ohälsa. Bl.a Rum för sjuka själar (2006). Den senare kan man se i Kunskapskanalen den 24 mars kl 21.00.

Att psykisk ohälsa som ämne kommit i ropet är ett tillfälle som borde utnyttjas – om man orkar. Vad skönt det skulle vara om vi slapp skämmas över våra defekter, krämpor och stördheter. Det är nog jobbigt att hantera dom, som det är. Tänk att kunna komma till jobbet, konferensen eller festen iklädd en damptantströja eller som Trollhare – en t-shirt med texten: Störd – och stolt. Släpp stördheterna loss – det är vår!

Uppdatering: dokumentären Sluten avdelning har väckt en del reaktioner. Detta inlägg kan läsas hos Pskytriatrins Robin Hood och detta hos Torsten.

Tyck och tänk kring NPF-Forum 2010

14 mars 2010 5 kommentarer

Som ni vet har jag varit i Uppsala på Riksförbundet Attentions vart annant-års konferens NPF-Forum i helgen. Eller snarare: jag deltog under fredagen och det blev alldeles tillräcklig in- och output för min del. Mingel i utställningshallen varvades med föreläsningar inom olika neuropsykiatriska områden. Flera ”profiler” inom NPF-världen fanns på plats? Bl.a såg jag, Anna Kettner, s-politiker (ADHD), Lotta Abrahamsson pedagogisk handledare och föreläsare (ADHD/AS), Henrik D Ragnevi ordförande för Attention Göteborg (AS). Och så klart det tyngre gardet av specialister, t.ex Ylva Ginsberg psykiater och specialist inom neurospsykiatri vid Huddinge sjukhus samt projektledare för kriminalvårdsprojektet i Norrtälje och Henrik Pelling, psykiater vid BUP-kliniken i Uppsala.

Självklart som det brukar vid sådana här tillfällen är det många som känner varann eller återses kring erfarenheter och hjärtefrågor. Nyttigt utbyte så klart. Samtidigt kan jag känna den för mig lite kusliga sektkänslan (ja, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka fenomenet). Det är ju så här när en grupp människor har ett stort intresse och engagemang kring något vad det än må handla om. (Jag tänker ideologiska, religiösa eller politiska konvent som exempel.) Då finns starka känslor med och det är lätt att den som inte blir med är emot. Jag återkommer till denna tråd lite längre ner.

Parallellerna till sekttanken är kanske fler än man kan tro 🙂 Ett intressant exempel var när Mats Eriksson från Attention Södertörn ställde sig upp och vittnade om hur en ADHD-diagnos och behandling hjälpt honom bort från ett kriminellt liv. Det berättade han i samband med att kriminalvårdsprojektet i Norrtälje fick en uppföljning på Fyrishovs stora scen. Mats var med vid projektstarten för tre år sedan och för att berätta för de fångar som skulle delta om hur hans liv fått rätsida med hjälp av de verktyg han fått efter sin ADHD-diagnos. Han underströk att ADHD-medicin inte ensamt hjälper, men att den är en viktig del i att kunna lugna suget och jakten på kickar. Att äntligen kunna sitta hemma och slappa. Fångarnas reaktion (enligt Mats), efter att ha lyssnat på honom, Ylva Ginsberg m.fl: ”Är ni en sekt eller?” Vi i publiken skrattade gott, eftersom många delar de positiva erfarenheterna med att få diagnos och behandling/terapi: ett svar på varför vi är annorlunda och inte funkar, liksom verktyg för att kunna få till en bra vardag. Vi är ju många som kan berätta för andra (vittna om man så vill) om hur det blev för oss. Andra som gått med i AA, AN eller någon rörelse där man som en del av processen och sammanhållningen lämnar vittnesbörd om det förändrade livet.

Kriminalvårdsprojektet i Norrtälje var också anledningen till att Riksförbundet Attention gav utmärkelsen Årets ljus till Lars Nylén, generaldirektör vid Kriminalvården och Ylva Ginsberg, som också är forskare vid Karolinska Institutets institution för klinisk neurovetenskap. Här kan du läsa mer om en del av resultatet. Forskningsutvärderingen har inte lagts fram ännu, men kommer snart.

Barnpsykiatriker Henrik Pelling föreläste vid konferensen om kopplingen mellan bipolaritet och ADHD. (Detta skrev jag om i ett inlägg alldeles nyligen.) Han berättade att i USA ligger man verkligen i framkant när det gäller denna forskning. När det gäller diagnosticering sa han att det gäller att ”skala löken från rätt håll”. Dvs ha på sig rätt typ av glasögon för att kunna urskilja vad som är vad och vara öppen för annat än ”bara” ADHD hos barn. Bipolaritet syns redan i skolåldern menar han. Tio procent av ADHD-fallen utvecklas till bipolaritet. Pelling sa också att det inte finns något som visar att en behandlad ADHD, minskar risk för att bipolär sjukdom debuterar. Mest intressant tyckte jag det biologiska spåret var i Pellings utläggning. Alltså det här med att man nu vet de olika generna för olika neuropsykiatriska funktionshinder och psykiska sjukdomar. Henrik Pelling, som ju är en äldre doktor, hade en ödmjuk inställning till det här med diagnoser. ”Vi har gjort fel på vägen. Vi är bara i början på något och det är mycket vi  inte förstått”, sa han. Härligt var också hans inställning till föräldrar och patienter, som han tyckte kunde lära doktorer ett och annat. ”Ni måste fortsätta tjata” tyckte han, när doktorer ”inte” vill skriva ut vissa mediciner. T.ex melatonin till ADHD/bipolärabarn som har svårt med insomning. Istället skrivs Cirkadin ut som han menar bara passar äldre människor.

Rickard Bracken, projektledare vid Handisam, föreläste under NPF-Forum 2010 om det pågående attitydprojektet (2010 och 2011) där målet är att förändra vanliga missuppfattningar och attityder kring personer med psykiska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Framför allt handlar det om att ändra den negativa bilden hos allmänheten. (Ni vet: vi och dom-tänket.) Men också bilden hos arbetsgivare. Jag önskar verkligen Rickard och hans kollegor lycka till – för det behöver de. Det här är ingen enkel sak. Framför allt tror jag att arbetsgivarna är den svåraste nöten att knäcka. De tänker ekonomiskt. Humankapitalet är trots policys om allas lika värde, något man lämnar därhän i anställningssituationer. Människor får inte kosta organisationen – de ska bidra till effektivitet. Något vi med NPF kanske inte i alla situationer kan leverera. Vi sjukskrivs oftare. Och vi behöver dessutom en speciell arbetsmiljö och situation för att prestera på topp. Allt fler unga med diagnos ska ju ut på arbetsmarknaden: alla 80-talister och 90-talister. Hur kommer det att gå för dem? Är de redan stämplade? Roligt är i alla fall att attitydprojektet fått med sig stora arbetsgivare som bl.a ICA-koncernen, IKEA, MAX.

Projektet väcker många funderingar liksom det här med vem som har rätt att säga hur det egentligen är. Jag är lite rädd att man på vanligt reklammanér förskönar bilden av oss. Det vill säga säger att det egentligen inte är något fel på oss – för det är det ju. Vi är inte som folk är mest! Jag vill inte få en ny etikett: varken bli kategoriserad som en s.k slarvmaja (ni vet som ADHD-kvinnor.se brukar beskriva sig själva) eller som den syniska serietecknaren Sara Granér brukar uttrycka det: lugn, det är bara lite AIDS (översatt lugn, det är bara lite ADHD). Finns anledning för mig att återkomma till detta.

Jag tänker också en del på konferensarrangören och intresseorganisationen Attention som har sitt mål och sin agenda. De vill sprida kunskap om våra neuropsykiatriska funktionshinder och så klart också jobba med attityder. Detta gör att det, precis som i andra organisationer, inte riktigt finns plats för många oliktänkare. Jag irriterar mig faktiskt på den politiska korrektheten. Jag tror inte vi som grupp gynnas av att bilden av oss blir sterotyp (samtidigt är det svårt att informera om oss som grupp om man inte generaliserar).

Vi har ju problem på en rad områden: vi funkar t.ex inte så bra i grupp och inte i vissa struliga sammanhang. Våra funktionshinder ställer till det på arbetsplatsen och i familjelivet – så är det bara, om vi inte får rätt förutsättningar. Det finns inte bara lyckliga slut. (Jämför med detta med mitt tidigare inlägg om vad man får och inte får ge för bild om oss kvinnor med ADHD i adhdkvinnor.ses forum. Ni minns säkert Linas avstängning från forumet.) Jag kommer att fortsätta det här spåret här i min blogg känner jag. För det finns mycket att gräva i.

Samsjuklighet: ADHD och bipolär sjukdom = sant

27 februari 2010 36 kommentarer

Dags att skriva ett inlägg (eller snarare en faktaspäckad text) om det här med ADHD och samsjuklighet (komorbiditet). Jag har skrivit om detta tidigare i lite olika inlägg, men nu tänkte jag ägna mig lite mer koncentrerat åt det. Och framför allt till det här med kopplingen mellan ADHD och bipolär sjukdom. Tack Tjelsi för inspirationen. Bipolärt syndrom (manodepressivitet) tillhör de s.k affektiva syndromen – cirka tre procent drabbas. Sjukdomen bryter ut i sena tonåren upp till 30-årsåldern och är nästan alltid kronisk. Två tredjedelar av de som drabbas har syndromet i släkten. Bipolära personer har maniska episoder eller skov som växlar mellan depression och manisk upprymdhet/intensitet, med friska perioder däremellan. Skoven kan hålla på i flera dagar, veckor eller månader till ibland, flera år. Det är en allvarlig psykisk sjukdom som kan vara mycket farlig för den som drabbas. Man brukar inom diagnostiken skilja mellan två bipolära typer, där den ena karakteriseras av mer uttalade maniska symtom (typ 1) och den andra av lättare överaktivitet (typ 2). Mer om hur hur bipolärt syndrom och undergrupper som rapidcycling kan du läsa här. De här ibland extrema växlingarna i känslolivet, motivationen och energinivåerna påverkar så klart personens förmåga att fungera och kan precis som ADHD utvecklas till ett allvarligt funktionshinder. Man har svårt att delta i familjelivet, arbeta, studera, vänskapsrelatrelationer påverkas osv. Det är inte ovanligt att man får ekonomiska problem eftersom man slutar ha verklighetsförankring och tar på sig spederbyxorna under de maniska perioderna. När det går åt andra hållet, mot depressionen, är självmordsrisken hög. ADHD har släktskap med bipolärt syndrom i sitt uttryckssätt: kraftiga växlingar i humöret (med affektiva utbrott) och aktivitetsnivån (pendlar mellan att vara över- och underaktiv), hyperaktivitet med upprymdhet (på gränsen till mani). Både när det gäller ADHD och bipolär sjukdom tror forskarna att det beror på att nervceller i hjärnan inte kan kommunicera med varann och att det är obalans i de kemiska substanser som sköter detta. Och i båda fallen debatteras också kriterierna för diagnoserna. Gränsdragningen mellan de båda är tydligen svår att sätta och numera ställs de när man ännu är ett barn, även om det är lättare att ”upptäcka” bipolaritet hos tonåringar än barn. Läs mer här När det gäller samsjukligheten med ADHD och bipolärt syndrom ser det ut så här: av dem som får diagnosen har 85 procent ADHD och hos vuxna med bipolärt syndrom har 30 procent ”barndoms-ADHD”. (Som parentes kan nämnas att bland vuxna med bipolärt syndrom har 30 procent också borderlinepersonlighetsstörning.) Siffrorna kommer från Göran Rydén, överläkare och leg psykoterapeut vid Affektiva sektionen, Norra Stockholms Psykiatri. Vid uppföljningar över lång tid har det visat sig att cirka 10 procent av barn med ADHD utvecklar bipolär sjukdom, enligt Gunilla Olsson vid Institutionen för neurovetenskap vid Uppsala universitet. Är man bipolär får man vanligtvis antidepressiva medel i kombination med antiepileptika och/eller atypiska antipsykotika. (Båda stämmningsstabiliserande.) Det är ett välkänt faktum bland psykiatriker att samexisterande ADHD och den mani som finns med i bipolärt syndrom är särskilt svårbehandlat. Centralsimulantiamediciner/CS (Concerta, Ritalin, Equasym, Metamina) som är rekommenderad förstahandsbehandling av ADHD kan utlösa mani och trigga de affektiva svängningarna. Flertalet läkare tycker att stämningsstabilisering måste komma först, eftersom bioplärt syndrom kan ha dödlig utgång utan effektiv behandling. Kan vara bra att notera att stämningsstabiliserande medicin som Lamictal (Lamotrigin) inte anses fungera bra mot manier och rekommenderas därför inte användas som enda medicin om en man haft upprepade maniska episoder. Atomoxetin (Strattera) anses vara lämpligare för behandlingen av själva ADHD:n, när man samtidigt är bipolär, eftersom det har kontinuerlig effekt och inte den av/på-effekt som CS/metylfendiat ger. Har man denna dubbeldiagnos är det ytterligt viktigt att man får rätt och effektiv medicinering, lever ett strukturerat liv med mat och medicin på givna tider samt får tillräckligt med sömn och motion. Detta tycker en av de som är bipolär: Agneta Werner som är präst och också kallar sig friskarbetare. Jag som har ADHD (men inte är bipolär) kan bara hålla med. Himla tråkigt låter det, speciellt för oss som vill ha fart och fläkt, spänning och inte långtråkigt och vardagligt. Tyvärr är det senare räddningen för många av oss, både som har ADHD eller är bipolära och ännu viktigare om man är både och. Jag har bara haft erfarenhet av en person med bipolär sjukdom: en lärare jag hade på universitetet. En oerhört omtyckt, intressant, driven, engagerad och karismatisk föreläsare. Visste inte då att han hade diagnosen – inte förrän han kraschade och blev sjukskriven. Jag tror att både ADHD-personer och bipolära kan uppfattas just så: som intressanta, kreativa och med ett himla go. För det är vi ju också. Men det har sina baksidor och personliga konsekvenser – att låta den maniska eller hyperaktiva sidan flöda fritt. Här är tips på några fler bloggar som handlar om att vara bipolär och ha ADHD samtidigt: psyknytt och Bejbi. Och här är en (Manodepressiv) om hur det är att jobba inom psykvården och vara bipolär (två sidor av saken, så att säga.) Fler med bipolär sjukdom hittar man genom Bipolarna. Självhjälp på vägen – Riksförbundet Attention i samarbete med Landstinget i Uppsala län- har en bra webbsida som både riktar sig till barn och ungdomar, men också föräldrar och lärare. Läs gärna också mina inlägg om Ann Heberlein som är bipolär.

Bra om kognitiva hjälpmedel i DN

26 oktober 2009 1 kommentar

lasatidningDet verkar som om allt fler får upp ögonen för att psykiska och neuropsykiatriska funktionshinder finns och att frågan om tillgång till hjälpmedel är viktiga för oss som har kognitiva brister. Denna gång är det utmärkte journalisten Thomas Lerner, som skrivit två artiklar om detta i dagens DN.

Vi får bl.a möta Tomas Hedborg i Danderyd som har stor hjälp av olika hjälpmedel: timstock, bolltäcke och olika mobiltelefonfunktioner. Man får veta att Tomas har diagnosen bipolär och att han antagligen också har ADHD. Han berättar om sig och sina dysfunktioner, liksom vilken hjälp han behöver och får. Och Tomas verkar tämligen nöjd med det som hans kommun bidragit med.

I den andra artikeln konstanterar dock journalisten Thomas Lerner redan i ingressen att:

”I dag finns allt fler hjälpmedel som kan öka livskvaliteten för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Men det är förvånansvärt få som får tillgång till dem.” Lerner skriver också att en förklaring kan vara att ansvariga politiker och socialtjänstemän har bristfälliga kunskaper om vilka hjälpmedel som faktiskt finns.

Det här har jag tagit upp i ett tidigare inlägg. Och det är ju faktiskt rent skamligt att det är på det viset. Förhoppningsvis handlar det om bara kunskapsluckor. Och de går det ju att göra något åt. Hoppas verkligen att Hjälpmedelsinstitutet (HI) lobbar hårt i frågan, tillsammans med olika intresse- och handikapporganisationer. HI har ju faktiskt fått pengar från regeringen för en satsning under åren 2003-2010 inom området kognition, som syftar till att förbättra och utveckla hjälpmedel för personer med kognitiva funktionsnedsättningar. Det hjälper ju inte bara att utveckla hjälpmedelen – folk måste ju få tillgång till dem också.

HI har faktiskt lyft frågan som Thomas Lerner tar upp, när de gick ut med resultatet av sin undersökning av kunskapsläget bland tjänstemän och politiker beträffande hjälpmedel. Vi får hoppas att de som har makt att fatta beslut i hjälpmedelsfrågor inte bara bär på okunskap, utan kanske också spariver eller ännu värre att de helt enkelt blundar för funktionshindrades behov. Det vore förskräckligt.

%d bloggare gillar detta: