Arkiv

Posts Tagged ‘bloggosfären’

Stora bloggpriset saknar en del tävlingskategorier

08 januari 2010 2 kommentarer

Visste ni att ungefär fem procent av Sveriges befolkning bloggar? Det betyder att cirkus 400 000 av oss har en alldeles egen blogg. De allra flesta skriver om sitt liv och sin vardag i någon slags dagbokform och 1,5 miljoner landsmän läser dagligen det vi bloggar om. Har man starka åsikter i aktuella ämnen får man många läsare.  Och är man poppis kan man vinna pris. Det vet ni säkert sedan tidigare. I höstas utsåg t.ex tidningen Vecko Revyn årets bästa bloggar i den egna: Blog Awards.

I början av februari 2010 är det dags för andra upplagan av Stora Bloggpriset. Då är det galakväll på Nalen i Stockholm där deras bloggvinnare prisas. Bakom utmärkelsen står Aftonbladet och Bloggportalen som vill lyfta fram fina, svenska bloggprestationer. Alla som vill kan vara med rösta fram vinnare i sju tävlingskategorier, mellan den 7 och 22 januari.

Fem bloggar har nominerats i varje kategori: Nöje & kultur, Mode, Sport, Vardagsliv & fritid, Politik & samhälle, Prylar & teknik samt nykomlingen Design & inredning. (Förra året var några av mina favoritbloggare inom NPF-området med i den panel som skötte nominerandet, nämligen Trollhare och Witchbitch, som också bloggar på WordPress.) Tycker att priskategorierna känns väldigt mainstream och ospännande rent namnmässigt. Kanske försöker man följa samma ämnesområden som i populärpressammanhang. Då kan jag inte låta bli att undra: är det ingen mer än jag som saknar kategorier som Hälsa, Psykologi & Inre utveckling, Trädgård & växter och Mat & recept? Många skriver ju faktiskt om just sådana saker.

Själv får jag nästan nypa mig i armen för att bekräfta för mig själv att jag faktiskt har en egen blogg. Det är något jag aldrig trott om du frågat mig för si sådär ett och ett halvt år sedan. Jag är inget vidare på att marknadsföra min blogg. Är dålig på att skriva om ”rätt” saker (berör t.ex aldrig Alex Schulman, Blondibella, Katrin Zytomierska eller Carolina Gynning), att pinga, att vara ute och lämna mina avtryck vitt och brett och annat man behöver för att synas och få läsare i bloggosfären. Twittrar gör jag överhuvudtaget inte. Och så skriver jag ju om ett rackarns smalt ämne: ADHD och annat NPF-besläktat. Jag lär inte nomineras till något bloggpris och särskilt inte som ”min” kategori saknas. Och genus lär ju vara en annan ämnes/tävlingskategori vi aldrig får se.

I Svenska Dagbladet kan du läsa om en av dem som nominerats till Stora Bloggpriset, i kategorin Politik & samhälle: Elin Grelsson. (Fastän hon faktisk inte bara skriver om sånt.) Och i Aftonbladet kan du läsa om ytterligare en nominerad blogg: Maria Soxbos Husligheter. Sedan finns det faktiskt ett pris för matbloggare, som rätt och slätt heter: Matbloggpriset.

Läs gärna bloggproffset Mymlans inlägg om varför kvinnor bloggar. För det är mest vi som gör det.

PS: Proffsbloggande Alex Schulman förutspådde bloggens död i juli förra året, lite som i internets barndom då internet ansågs vara en fluga och inte här för att stanna. Alex hade fel. Hela den kritiken tycker jag bygger på att bloggar inte skulle ha ett läsvärde, när det är vanligt folk (dvs kreti och pleti) som bloggar. Jag tror precis tvärtom. Bloggen är inte till för en elit. Det finns oerhört många ”vanliga” människor som skriver bra både stilistiskt och innehållsmässigt. Och ju mer man övar, desto bättre blir det.

Som det kan bli

12 november 2009 4 kommentarer

hinderOj, vilken aktivitet det varit här. Många besök och kommentarer blev det i samband med mitt förra inlägg. Bokstavsdiagnoser är ett hett ämne som många vill debattera, inte minst vi själva. Lägg till begreppet föräldraskap och väldigt många börjar tycka till. Ingen vill väl kallas för dålig förälder. Och jag tror inte att Truthandfiction som med sitt inlägg: Ta ansvar för bövelen, startade debatten förstod hur upprörda och missförstådda många med neuropsykiatriska funktionshinder känner sig, igen och igen. Kanske hade hon då tänkt efter och formulerat sig annorlunda. Vem vet.

Bloggosfären är oändlig. Skickar man ut sina taggar fångas de upp av dem som är särskilt intresserade. De kan vara många fler än man tror och alla är inte snälla. Tyvärr gör internet att människor känner sig osynliga och känner att de kan uttrycka sig i full frihet utan begränsningar. Det gäller både de som skriver inlägg och kommentarer. Visst får vi vara frustrerade, arga och debattera, men att sprida hat omkring sig hjälper knappast. Det är dessutom olagligt. Tyvärr är det väl så att vi med bokstavsdiagnoser är impulsiva och exploderar. Och då kan det hända det tråkiga saker, innan bromsen hinner slå till. Man säger saker i affekt som man inte skulle ha gjort om man kunnat sansa sig lite innan. Detta är en del av diagnosen ADHD. (Har man Tourettes syndrom kan det bli en massa könsord dessutom, vid rätt/fel förutsättningar.) Det har drabbat Truthandfiction. Inte okej!

Jag tycker att det är härligt att så många kloka, tålmodiga och välformulerade damptanter, som trots ADHD-ilska och hyperaktivitet, i debatten lyckats förmedla sina erfarenheter och sin vardag med ADHD till t.ex Truthandfiction – i hopp om att öka förståelsen kring hur det är att ha ADHD. Antigone/Lina, Tant Vass, Tant Rasch (här hos mig) m.fl. Förstod att detta skulle inträffa – därav mitt inlägg.

Många av oss med bokstavsdiagnoser klarar att få ihop livspusslet ganska bra genom olika tekniker och hjälpmedel – andra misslyckas gång på gång trots hjälp och stöd. Så här är det. Och ja, i vissa fall blir barn lidande (speciellt om en multiproblematik finns med i spelet) – och ja, det är förfärligt. Därför har skolpersonal och kommunala tjänstemän anmälningsplikt. Barn ska inte fara illa oavsett om det beror på en förälder med ADHD eller inte. Det har Truthandfiction helt rätt i. (Det var inte det som upprörde – utan det var attityden och fördomarna.) En och annan glömd gympapåse i livet tror jag spelar mindre roll. ”Normala” föräldrar i karriären misslyckas ofta med detta också. Liksom frånskilda föräldrar som inte pratar med varandra. Självklart måste man då fundera över sina prioriteringarna, om man förmår.

När man blir förälder förändras ens världsbild delvis. Plötsligt handlar allt inte bara om en själv. Det är någon annan som behöver ens villkorslösa kärlek för att kunna klara sig tills dess han/hon står på egna ben. Barnet behöver vägvisning och omsorg. Som förälder börjar man fundera allt mer över sådant som tidigare var självklart. Sådant som hade hög prioritet innan, blir plötsligt helt betydelselöst. Man börjar ruta in sitt liv för att det blir enklare så (för alla). Man blir tråkigare och tråkigt är inte så tokigt faktiskt. (Vi som har ADHD har verkligen så svårt för detta – det är en prövning ska jag säga.) För att kunna ha kul, måste man kunna ha tråkigt. (Klyschigt men sant.) Och man börjar ifrågasätta sina tidigare åsikter och handlande – man ska ju framstå som en förebild. Och hur är man då? Har man haft tur har man haft bra vuxenförebilder att härma.

En sak är säker: föräldraskapet gör de flesta av oss ödmjuka. I alla fall om jag ska tala för mig själv. Och man inser att saker inte är fullt så enkla som man en gång trodde. De höga ideal man haft går sällan att göra verklighet av helt och fullt. Dygnet har bara 24 timmar, man måste tjäna pengar för att föda en familj och allt blir inte alltid som man tänkt sig – man måste ta hänsyn till både människor och förvecklingar eller problem som plötsligt seglar upp. (Allt går inte som planerat och med ADHD i kroppen särskilt, är det svårt att ha en plan B. Jag försöker trots oöverstigliga problem frenetiskt genomföra plan A, även om det mest rationella vore att överge den. Ser inte skogen för alla träden.)

Jag vet att innan jag blev förälder tänkte att ”varför gör de inte bara så”, när jag på håll iakttog vänner och bekantas sätt att lösa sina konflikter med barn. Sedan har jag gjort mina egna erfarenheter tillsammans med min fantastiska livskamrat. Att skaffa barn var ingen självklarhet för någon av oss. Vi gjorde det sent och med varandra – det är vi nöjda med. När det gäller uppfostran och coaching av den yngre generationen är vi nästan helt överens i allt. Vi är uthålliga (ja, faktiskt även jag som har ADHD är uthållig med de viktiga grejerna, fast det händer att jag ”bryter ihop” och dampar när orkan tryter och stressen är närvarande), vi pratar mycket med varandra, är inte konflikträdda och respekterar varandra – det är stora plus. Men visst grälar vi. Speciellt när vi blir trötta, pressade och kommunikationen brister. Det är detta som är livet. Och vi har haft en tung period nu i samband med att min ADHD-diagnos kom.

Med detta vill jag nog mest säga att man som förälder inte ska gå och rannsaka sig själv och hela tiden ha dåligt samvete för alla små tillkortakommanden. Tagga ner på de höga (overkliga) idealen – de skapar mest stress, press och otrivsel för hela familjen. Säg till dig själv som min svärmor brukar säga, då jag i onödan gråter över spilld mjölk: It could be worse, you could be dead.

Premiär i bloggosfären

27 mars 2009 2 kommentarer

Det här är mitt premiärinlägg i bloggosfären. Här kommer du att kunna läsa om mina personliga funderingar, idéer och tips liksom spaningar, reaktioner och kommentarer kring vad andra sagt och gjort. Det handlar om hur det är att vara människa, medelålders, mamma, livspartner, svärdotter, dotter, arbetskamrat, vän och granne. Det kommer också att handla en del om mig och mitt nyupptäckta funktionshinder: ADHD. Och inte minst om den värld vi lever i, politiken och medierna.

Min ambition är att skriva något här åtminstone ett par gånger i veckan. Steg ett – vilket jag bävar lite för – är att lära mig tekniken bakom kulisserna. Tycker det är attans jobbigt att läsa manualer, försöka få instruktionerna att tränga in, falla på plats och stanna kvar. Men som tur är kan man be om hjälp av andra, som saknar de blockeringar jag har. Bara man får in en rutin, ska det nog gå.

%d bloggare gillar detta: