Arkiv

Posts Tagged ‘bokstavsdiagnos’

Lätt med missförstånd på Twitter

05 augusti 2013 Lämna en kommentar

Tänker ibland på det här med att ha fötts med ADHD: impulsiv och handlingskraftig på samma gång, och att ha tillgång till sociala medier där man i realtid kan nå ut med det man vill ha sagt. Som gjort för oss hyperaktiva bokstavsmänniskor – vilket verktyg! Men ut kommer inte alla gånger de mest begåvade och genomtänkta saker, när det går snabbt och man kanske inte befinner sig i rätt sinnestämmning, miljö eller tidpunkt. Det är därför jag hållit mig till bloggen. I tystnad, ensam vid datorn med utkastfunktionen igång. Ni som följt mig vet att min texter inte är de kortaste. Jag försöker utmana mig själv i att vara eftertänksam och strukturerad och på samma gång nyttoorienterad. Inte helt lätt, som ni förstår….. Ska man skriva kort måste man använda färre ord. Nyanserna och bakgrundsbeskrivningarna faller bort – det som ger sammanhang och förklaring och kanske kan framkalla viss förståelse för det sagda. Längre inlägg tror jag lockar till mer seriösa diskussioner.

Läser i Expressen på nätet att Cissi Walin, även hon ett bokstavsbarn, bestämt sig för att sluta twittra: http://www.expressen.se/gt/cissi-wallin-lagger-ner–efter-64-000-tweets/

I artikeln citeras hon på följande sätt: ”Det är inte att jag känner mig näthatad. Jag vill gärna ha nyanserade debatter och det får gärna vara hetsigt men Twitter är en enda stor fest i misstolkningar, övertolkningar och människor som sitter och mästrar med varandra om vad man ska säga och inte säga.”

På Twitter har man 140 tecken på sig att säga det man vill ha sagt. Inte många nedslag och att skriva kort, kärnfullt och begripligt – det är en konst. Det kan lätt bli missförstånd. (Ni vet hur det ibland kan bli i mejlväxlingar där viktiga saker ibland utelämnas för att de som mejlar varann tycker att de känner varann så bra …) Befinner man sig inte i samma sammanhang som den som twittrar, är det lätt att tolka det skrivna fel – nåt som just vi med bokstavs-/autismbesläktad diagnos särskilt har problem med. Det kan vara svårt för oss att sätta sig in i hur andra tänker och känner och att förstå kommunikationen med andra. Ironi är en del av det här med att kunna placera saker och ting i ett sammanhang. Cissi säger i artikeln: ”… om man drar ett ganska oskyldigt, ironiserande skämt så blir det en hatstorm….”. Det räcker inte alltid med citattecken som en vink om att det som sägs är ”på skoj” eller att det handlar om ”en blinkning”. Man tar det sagda på allvar. Ibland för att man läser för fort eller inte har tid att begrunda det skrivna/sagda.

Cissi Wallin säger också i artikeln: ”Alla spottar ut sig åsikter om allt. Allt ska problematiseras. Jag har bidragit till det och det skäms jag över.” Bra att göra denna reflektion tycker jag. Jag har själv svårt för den moderna snuttifieringen. Ämnen ska snabbdebatteras. Ingen får prata till punkt. I floden av ord och meddelanden är det ganska lite som stannar kvar och lämnar avtryck.

Det här med sociala medier har verkligen både sina för- och nackdelar.

Läs om Leo som har asperger

13 december 2011 2 kommentarer

I dagens DN Insidan kan man läsa om Leo, 15 år, som har diagnosen asperger med tvångssyndrom. Artikeln beskriver hur diagnosen innebar en stor lättnad för honom och inte minst familjen. Känner ingen många saker. Den stora trötthet som kommer av att skärpa sig och spela med i det sociala spelet. Det här med att det är extra svårt att vara tonåring när man har asperger, förstår jag mycket väl. Det är ju då man ska vara/är som mest ute och prövar vingarna i samspelet med andra, att passa in och vara någon.

Känner delvis ingen det här med så kallat ”mönstertvång”. Jag kan dock stå emot, men har ett intresse för att skapa ordning- ” rätt sak på rätt plats”, att ordna saker så att de står på ett visst sätt och att färger måste koordineras osv. Motsatsen till ADHD, faktiskt, där det mesta liknar röra och kaos – i alla fall utifrån. Ett exempel är hur smutsig disk placeras i diskmaskinen. Min kära man blir galen på att jag plockar om efter att han fyllt på (utan att starta den). Han uppfattar såklart detta som en kritik, medan det för mig handlar om något helt annat. Så här är det ofta.

Min man gjorde en intressant reflektion idag. Han upplever att vi som har bokstäver har ordnat en levande lista omkring oss. Han menar det här med att vi omger oss med högar av allt från pyssel, projekt och administration som vi nån gång ska genomföra. De ligger där som en påminnelse varje gång vi går förbi. Skulle vi städa bort och arkivera högarna, glömmer vi ju dem.

Läs gärna artikeln här http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/diagnosen-gjorde-leo-snallare-mot-sig-sjalv

Vuxen-adhd och relationen – inte lätt

04 december 2011 Lämna en kommentar

Även om jag inte ger så mycket ljud ifrån mig här så ”hänger” jag en den del på Kaosbloggen. Om ni inte följer den, gör det: http://kaosbloggen.wordpress.com
Vuxenperspektivet är nog så viktigt och hur vi funkar i relationer. Och det är ingen lätt nöt att knäcka. Det tar tid både för oss själva att förstå en diagnos och inte minst de vi lever med. Det är en sak att vara förälder till ett barn med bokstavsdiagnos, men då är man den vuxna som ska ta ansvar och få det att funka. Det blir lite annorlunda när man är vuxen och ska fungera vuxet och jämlikt med en partner. Se andras behov och våra egna. Att hålla sig på mattan och dessutom klara arbetslivet. Ingen lätt ekvation.

Genrep rekommenderar Kaosbloggen

21 augusti 2011 5 kommentarer

Måste ge er ett lästips, nämligen: Kaosbloggen. Där skriver Jimmy och Lotta som är gifta med varandra om hur det är att leva med en person med bokstavsdiagnos. Så här beskriver de sin resa som ledde till starten av bloggen:

”Efter tio års äktenskap insåg vi att det inte funkade längre. Vardagslivet var ett ständigt irritationsmoment där vi nötte sönder varandra utan att förstå varför det alltid blev galet. Det enda kvarvarande alternativet var skilsmässa då en slump ledde oss på rätt spår. En läkare på teve nämnde tre bokstäver som inte betydde någonting… då. Nu vet vi.”

Läsvärt. Mina varmaste rekommendationer!

Sann bild av aspergers?

08 februari 2011 1 kommentar

Idag startar Expressen en artikelserie om aspergers. Syftet enligt tidningen är ”för att ge den sanna bilden av Aspergers syndrom”. Milda himmel tänker jag genast och undrar: finns det en sann bild och tror Expressen (även om det är behjärtansvärt) att de klarar av att ta på sig något så komplext? Och lite fundersam blir jag när jag läser att det handlar om att vrida bilden rätt: att aspergers faktiskt inte är synonymt med brottslighet eller mördare. (Det är det där med känslokyla som spökar.)

Först ut att bli intervjuad är Lotta Abrahamsson. Och faktiskt… tack vare att det är just kloka Lotta (som föreläser om ADHD och aspergers utifrån ett metod- och verktygsperspektiv) som utgör den röda tråden i artikeln 🙂 lyckas journalisten rätt bra. Lotta har förmågan (för att hon både är smart och har tränat väldigt mycket på) att på ett pedagogiskt sätt berätta om hur vardagen ser ut när man har aspergers (och lite ADHD). Därför så blir artikeln ganska bra. Den ger inblick i alla system för påminnelser man behöver, att fest och situationer där socialt sam/medspel krävs kan vara både plågsamma och rent svåra att förstå sig på, att vi har högsta betyg i bokstavstolkning och en mycket ojämn begåvningsprofil (vi förstår oss sällan på folk, men kan t.ex lära oss ett språk på rekordsnabb tid) osv.

Nu är ju inte jag en renodlad aspergare, utan hos mig är det ADHD:n som dominerar – tack och lov kanske man kan säga (och jag menar inget illa med detta). För jag tror att ren aspergersdiagnos är mycket mer hindrande än en ren ADHD-diagnos. Eller så inte. Jag tror i alla fall att aspergers ställer större krav på omgivningen och att vardagen måste vara oerhört strukturerad för att man överhuvudtaget ska lyckas komma utanför dörren under en dag. Det är så många saker som måste klaffa när man har en autismspektrumdiagnos. Så många små pusselbitar som måste ligga i alldeles perfekt rätt ordning och färg, för att man inte ska uppleva verkligheten som kaosartad.  Tack och lov att det finns kunskap, hjälpmedel och att man kan få lära sig strategier att fungera.

Jag ser fram emot nästa artikel i Expressen, för de har ju utlovat en serie. Och grattis förresten till Lotta som kommit ut med en bok som heter: ”Tänk om”.

Här hittar du Expressens artikel.

My, myself and I – att leva med bokstavsdiagnoser

07 januari 2011 Lämna en kommentar

Nyhetstokig som jag är, alltid på jakt efter intressanta artiklar, hittade jag en om Bodil Carlsson i Gotlands Tidningar signerad journalisten Magnus Ihreskog. I denna berättar Bodil 22 år och boende i Visby om hur det är att leva med ADHD- och autismdiagnos: ”jag ser mig som tre delar. Det är jag, det är autismen och det är ADHD:n. Psykologer förstår inte vad jag menar när jag säger så, men jag kan rätt mycket särskilja de tre.” Jag förstår absolut.

I artikeln säger Bodil något annat som jag väl känner igen: att ADHD:n och autismen liksom slåss mot varandra inuti hennes huvud. Man får så klart akta sig för att tolka detta bokstavligt. Jag förstår kampen hon menar. Den studsande, utåtriktade, ”full i fan”-ADHD-personligheten står i bjärt kontrast mot de inåtvända och asociala ”lämna-mig-ifred”-autismen. Men jag kan också säga att fördelen med att fått båda delarna är att de olika beteendesidorna kompletterar varandra.

Var för sig tror jag att det hade varit besvärligare i livet för mig. Speciellt ADHD:n har varit en stor tillgång på rätt plats i livet.  Den har varit en enorm drivkraft och källa till kreativitet, snabbt tankeflöde, associationsrikedom och mycket annat. I det sociala samspelet med andra är autismdragen en stor black om foten: att förstå andra och vad de egentligen vill. Att behöva hålla på med uppvärmningsfraser och sociala ritualer innan man kan komma fram till pudelns kärna. Frustrerande! Och att kunna hantera plötsligt och oväntat besök: folk som ska kliva in i mig, min bubbla och mitt huvud, utan förberedelser och någon form av ansats. Huj! Att klara detta utan att någon märker vad som händer i mig går att träna upp, men jag har bättre och sämre dagar trots att jag tränat hela mitt liv med hjälp av en nackflåsande ADHD. Och ni kan inte ana vad en ADHD-personlighet kan tillföra förälskelse. Vilken boost. Man blir magnetisk och sprakar som ett tomtebloss minst sagt.

här skrev jag för ungefär ett år sedan, om att ha de här två sidorna inom sig och hur de kan komplettera varandra. T.ex i pluggsammanhang.

Här är hela intervjun med Bodil.

Spegel, spegel på väggen där …

14 oktober 2010 5 kommentarer

Har man en bokstavsdiagnos är det mycket lätt att känna igen sig i andra som har det. Känns nästan som om vi vore släkt på något vis. Samma beteende, samma flyktighet, rännande hit och dit som ett torrt skinn, skynda, skynda, harva av grej efter grej i snabb takt, känna sig jagad och fylld av panik och rädsla. Blir så himla full i skratt, fastän skrattet fastnar också i halsen, när jag läser vad Speedy skriver på sin blogg. Det är en historia om mig för några år sedan, förutom detta med anorexi. (Men somliga kanske trodde att den magra människa jag var då, faktiskt var anorektisk. För vem kan lägga på sig hull som ständigt är på språng och aldrig sitter still. Knappt för att äta.)

Värst var det innan jag fick barn i 30-års åldern. Den rent fysiska tröttheten som kommit med åren, har gjort att kroppen inte orkar fara runt på samma sätt. Och nu har jag ju medicinen att luta mig mot – tack och lov (även om jag som många upplever att man är tvungen att höja dosen något efter en tid för att få samma effekt.) Just nu, när det blivit höst och mörkare, är jag urtrött. Kommer knappt ur sängen på morgonen. Är som en zombie. Och på kvällen, när man äntligen fått tid för sig själv, då borde man gå och lägga sig – men det är ju så skönt att sitta för sig själv i soffan och stänga av.  Ser fram emot att ställa om klockan till vintertid. Orkar inte starta om när jag kommer hem och ladda upp för att ge mig ut på bloggen och dela med mig. Så är det just nu. Men jag kommer nog igen.

Träffar fortfarande min psykolog med jämna mellanrum, men inte lika ofta. Sist pratade vi om vilka olika jag man har. Ni vet mamma, tjej, yrkesperson, partypingla osv. Ett slags tudelning och koncentrat av jagets olika delar. Sedan kom vi till frågan om vem man egentligen är och det gick upp för mig som en blixt från klar himmel: det vet jag inte riktigt. För hela mitt liv känns det som om jag fått förtränga och förminska mitt jag, alltså mitt ADHD-jag, med alla de oönskade och besvärliga beteendena. Jag har fått ”skärpa” mig, så gott det nu gått, och försökt spela någon annan. Företrädesvis en smart och ofelbar person som klarar av saker och tar sig framåt utan problem.

Som jag kämpat och låtsats!  Jag har spelat olika roller för att försöka passa in samtidigt som ADHD-jaget sprickfärdigt försökt spränga sig genom de uppbyggda murarna och skalet. Den här insikten gjorde mig ganska ledsen. Jag har ju gjort så här för att jag förstått att jag själv (vem nu det egentligen är) inte dugit, inte passat in. Dessutom vet jag ju nu att jag har en hel del aspergers i mig och det innebär ju att vi har svårt att förstå andra, deras jag och inre liv. Även dem har jag försökt härma, hitta ”förebilder” som man kan göra likadant som för att lära sig vad det är att vara människa, mamma, syster och arbetskamrat. Det här känns tungt, men samtidigt en viktig upptäckt för mig.

%d bloggare gillar detta: