Arkiv

Posts Tagged ‘familjeliv’

Felicia upprör recensenter

13 januari 2012 Lämna en kommentar

I SvD på nätet läser jag Karin Thunbergs artikel om den aktuella och uppmärksammade boken ”Felicia försvann”av Felicia Feldt – dotter till Anna Wahlgren, känd för sina böcker om barnuppfostran. Jag har ett stort förtroende för Thunberg, erfaren journalist som själv skrivit boken: ”En dag ska jag berätta om mamma” (2008), där hon berättar om den egna familjehemligheten – en mamma som varit manisk samlare som sparat allt från matrester till trasiga kläder och glödlampor. Familjen höll uppe fasaden, men levde i själva verket bland sopor. Boken har också blivit pjäs. Vem annan än hon kan vara bättre, när det gäller att intervjua och skriva en artikel om Felicis bok, tänker jag. Någon som kan ta till sig att faktiskt, så jävligt kan det vara. Vi andra fjärmar oss och säger: nä aldrig i rationella kontrollerade Sverige. Någon skulle ju ha sagt nåt om det var sant. Det här betyder så klart inte att boken , som jag inte än läst, behöver vara sann till punkt och pricka. Men jag är fundersam över att Felicia Feldts trovärdighet så bryskt ifrågasätts – bara för att.

SvD:s och DN:s kritiker har baxnat inför boken och i mångt och mycket avfärdat den som en dramaturgi. SvD:s Annina Rabe kallar den ”en ren hämndbok”, en ”oförsonlig barndomsskildring” och ”en tragiskt okontrollerad flod av vrede och smärta”. DN:s Jens Liljestrand beskriver boken som ”en sårig och trasig memoar om ett liv i skuggan av en självupptagen och dominant förälder” och ”ett implicit ifrågasättande av en hel livsstil”.

Jag kan inte låta bli att i sammanhanget tänka på historien om Josef Fritzl – en tills sanningen avslöjades, att den dotter som sagts vara försvunnen i själva verket hållits inspärrad av sin far och gjorts gravid gång på gång, var en ansedd österrikisk medborgare. Jag kan inte heller låta bli att tänka på filmatieringen av den kända barnboksförfattaren Enid Blyton: ”Den sanna Enid Blyton”, med Helena Bonham Carter i huvudrollen, som gick på SVT1 för inte så länge sedan. Den ger en bild av en hård, självupptagen kvinna som är totalt likgiltig inför de egna barnens väl och ve, samtidigt som hon månar om sina unga läsare. Många sådana här historier är för svåra att förstå: kan det vara sant, hur gick det till, varför märkte ingen något? Vi har också motsatsen: unga sårbara människor som under terapeutisk behandling bygger en ny verklighet och bild av sin bardom, som sedan tas tillbaka.

Naturligvis känner jag inte Anna Wahlgren och hennes familj, men faktum är att hennes idéer om barnuppfostran inspirerat och förverkligats av många, inte minst av kända kulturpersonligheter. Det här gör att även de som gillat Annas idéer idag ifrågasätts och säkert helt i onödan. Det är det här som gör Felicias debutbok sådan sprängkraft. Hon tar bort legitimiteten i att vara förespråkare och guru för barns och föräldrars bästa.

Det finns saker vissa av oss inte kan förstå och kanske inte orkar tränga in i. Vi vill ju att alla ska ha det bra – inte minst i vårt välordnade Sverige, där barnkonventionens stjärna lyst så klart. Våra egna bilder av verkligheten är just våra egna.

Läs Karin Thunbergs artikelhär

Relationsdiskussioner som berör

10 januari 2012 Lämna en kommentar

Det här med att leva som partner till någon som har ADHD är ett helt eget kapitel jag borde skriva någon gång. Sedan jag fick min diagnos 2008 har jag och min man tragglat. Det har varit rejäla uppförsbackar, frustration, tappade sugar, distans …. Jag har surat över hans ointresse initialt för vad bokstavsdiagnosen innebär. Känt mig som en talträngd papegoja. Vi kvinnor brukar ju reagera tvärtom och kasta oss in i sökandet efter information och letandet efter lösningar. Jag var den som skaffade kunskap och verktyg medan maken låg på efterkälken, tills det blev ohållbart att ducka för faktum. Jag kunde ju inte bara vara den som fattade och skaffade verktyg. Självklart är man inte en annan person efter en diagnos, fast det ta mig tusan känns så. Man har ju fått glasögon att se med.

Sedan följer en annan period: ett accepterande – det är så här och det kommer inte att försvinna. (Jag har skrivit om de olika stegen tidigare här) Det är bara att kavla upp ärmarna och fokusera på vad man faktiskt ser och gillar hos varann. Längta tillbaka till innan diagnosen gör ingen som helst nytta. För anledningen till att man sökte hjälp var ju att det fanns problem som var oöverstigliga att klara ut och förstå själv. Man kan inte heller leva hur länge som helst med självförakt och dåligt samvete för sina misslyckaden av olika slag (som inte är ”normala”) och att man gör om dem stup i sju (glömmer att göra rätt) och inte kan skärpa till sig.

Om bland annat det här pågår en intressant diskussion på Kaosbloggen, som verkligen berör. Läs gärna här

Kategorier:leva med adhd Taggar:, ,

Gott slut

31 december 2011 6 kommentarer

Så här på årets sista dag vill jag önska mina trogna läsare ett gott slut. Till dags datum har det varit närmare 90 000 enskilda besök här på bloggen, sedan jag startade den för några år sedan. Jag är inte en lika aktiv bloggare längre. Orken tryter. Faktum är att så mycket som jag jobbat mot slutet av detta år, har jag inte gjort på åratal. Jag är trött. Blodtrycket rusade i höjden innan jul. En dag när jag kom hem mådde jag så fysiskt illa av situationen att jag var på väg att kräkas. Jag tål inte stress längre. Och jag vill inte slita på mig – vis av skada. Tyvärr är det så att man i vissa situationer är tvungen att bita ihop eftersom man vet att det finns ett slut/mål och är övergående. Jag gör allt jag kan för att undvika och förutse sådant här, så jag kan styra bort situationer som denna. Detta kommer inte att fortsätta efter nyår, utan jobbet kommer att normaliseras. En påminnelse blev det. För jag vet ju att jag i ett sådant här läge kan sägas springa maraton på ett ben – det är bara det att de flesta inte känner till att jag gör det.

Vad kan jag säga att jag lärt mig under året?
Ingen nyhet kanske, men i alla fall, hur viktigt det är att ha en stödjande och anpassningsbar familj. (Är tacksam över att ha en man som tar ett stort ansvar för att familjelivet ska fungera, för läxläsning och marksevice. Tack, älskling.) Att lita på sin intuition. Att lyssna inåt, på sig själv. Att våga säga nej: det här fixar inte jag. Att ta emot hjälp, när den erbjuds. Att inte ta på mig för mycket ansvar. Att vila när jag är ledig och inte fortsätta ekorrlivet hemma. Det här är några saker.

Under året som gått har några fler bloggvänner fallit bort och försvunnit. Bland annat ”Mias universum”. Hon bara försvann. Till dig, till trogna läsare och till alla andra före detta bloggkollegor (och damptanter – ni vet vilka i är) ett gott nytt år!!!

här skrev jag för ett år sedan, när jag summerade året.

På pricken om ADHD

28 augusti 2010 1 kommentar

Måste rekommendera ett blogginlägg från kära Tankarilösvikt. Denna gång beskriver Victoria det här med hur frustrerande det är att vara oerhört kompetent på vissa områden och totalt handikappade och icke-fungerande på andra när man har ADHD. Victoria skriver att vi till fullo har den intellektuella kapaciteten att förstå att vi har problem (och vilka de är), men att det är svårt att styra skutan åt rätt håll – ibland omöjligt hur vi än försöker. Så rätt. Jag kan bara hålla med.

Det märks inte minst i att vi gör om samma dumheter gång på gång, fast vi vet att det t.ex är fel att hela tiden avbryta folk och falla dem in i talet, eller försöka gissa vad de ska säga högt. Vi gör många saker som kan vara fruktansvärt irriterande för omgivningen, för att vi inte har förmåga att ”skärpa oss”. Vi har t.ex svårt att hålla den röda tråden i samtal. Rätt vad det är ser vi något som fångar vår uppmärksamhet som måste kommenteras och motparten upplever då att vi är helt respektlösa och ointresserade av vederbörande.

Det har hänt mig många gånger när jag sitter och diskuterar känsliga och viktiga ämnen (bekymmer vi har) med min man, att jag plötsligt hamnar på ett sidospår som inte har något som helst med samtalet att göra. Det kan vara något så enkelt som att en fågel flyger förbi. Resultatet: han tappar viljan och tråden, känner sig dissad och tror att jag inte tycker det vi pratar om eller reder ut är lika viktigt för mig som för honom. Fast nu har han faktiskt börjat förstå och hjälper mig tillbaka till samtalet. Har försökt hitta tillbaka till ett inlägg från FrkF där hon beskriver den hemska och känslosamma situationen där hon och exmannen precis fattat det slutgiltiga beslutet om skilsmässa. Och vad gör hon: leker fokuserat med peppar- och saltkaren på restaurangbordet och låtsas att de är gubbar. Ett typexempel på när vi inte kan vara närvarande för att något hindrar oss. (Så minns jag i alla fall inlägget.)

Det är jobbigt och frustrerande att ha ADHD och det kan vara lika jobbigt och frustrerande för våra närmaste, som måste lära sig att stå ut och förstå att det hänger ihop med vårt neuropsykologiska funktionshinder. När våra partners blir varse vårt funktionshinder, hur det fungerar och att vi inte kan bli ”friska”, ja då kan det kännas som att man dragit en nitlott i livet. ”Så här kommer det att vara. Det här kommer vi att få kämpa med alltid, hur mycket parterapi vi än går.” ADHD:n finns med jämt, även om vi hittar sätt att hantera livet på och gör anpassningar efter funktionshindret. Sämre dagar är det partnern som måste klara och orka – vara den vuxne och skärpte. Den som inte skuldbelägger, när man t.ex sårat barnet genom sin impulsivitet.

Man ska ju inte avbryta ett barn som försöker säga något viktigt och förtroligt. Det kan ju ligga ett stort uppbådande av mod bakom något som låter superenkelt. När man som jag har drag av aspergers och gång på gång tillrättavisar felaktigheter den yngre generationen gör i en berättelse för att man bara ”måste” uttrycka sig faktamässigt rätt och adekvat  (grönt är grönt och inte blått), kan det kännas som om jag tycker att barnet bara gör fel och att jag aldrig blir nöjd. (Det ger nämligen ordning i mitt kaos om rätt sak är på rätt plats, även i en återgiven berättelse.) Då är det bra att inte få skäll av partnern för att man gör fel igen, utan att fadern kan vara en brygga mellan funktionshindrad mamma och barn – vara den som förklarar varför det blir tokigt.

Det är också så som Victoria skriver: ADHD kan vara en stor tillgång, fast på rätt plats i livet. I mitt yrke har jag haft stor nytta av att ha ett öppet spjäll – dvs att allt som händer omkring mig går rätt in i knoppen utan filter. Det har varit en kreativ brunn att ösa ur. Men det har ett pris. Allt det där som går in måste ju ta vägen någonstans och det kan leda till en fullständig urladdning. Vi som har ett öppet spjäll, sensitiva känselspröt  och saknar filter är extra sårbara. Vi drabbas oftare av utmattning, psykisk sjukdom som psykoser, depressioner och schizofreni.

Tack Victoria för ett bra inlägg. Som vanligt rakt och tänkvärt. Du är en bra inspirationskälla.

Samlar kraft

04 maj 2010 5 kommentarer

Dygnet har bara 24 timmar. Har egentligen inte för mycket att göra, men ”hinner” inte blogga lika ofta fast motivationen finns. Tror att detta faktiskt beror på att jag slagit ned på takten och prioriterar bättre (kanske, kanske). Låter nog lite knasigt, men blogga har sin tid efter efter andra mer högprioriterade saker: kärnfamiljen (tänk att man kan känna så mycket trygghet i något som i 25-års åldern bara stod för borgeoisie och fängelse), trädgården om våren (ger inte bara njutning utan också muskelvärk), gamla föräldrar som behöver hjälp och träffas, vänner (om än få), förkovran (dagstidningar och annan lättläst sådan) osv. Därför ”finns” inte tid. Min måste-göra-lista (som aldrig tar slut, ni vet) är inte fylld på samma sätt som förr. Jag pressar inte in saker som förut och måstena är inte lika många. Befriande och lite tråkigt på samma gång. Jag som är van att rusa fram som tåget. Ostoppbar.

Har suttit och filat på ett inlägg om att hur man kan få struktur på jobbet fast man har ADHD. Inte för att jag är någon expert på det förstnämnda – däremot på det senare. Inlägget är snart färdigmanglat och redo för att luftas. Snart alltså.

Kategorier:leva med adhd Taggar:, ,
%d bloggare gillar detta: