Archive

Posts Tagged ‘föräldraskap’

Följ barnfattigbloggen

Du följer väl Aftonbladets barnfattigblogg? Om inte tycker jag att du ska göra det. Jag är inte speciellt förtjust i våra kvällstidningar, men detta tycker jag är en berömvärt initiativ att skildra den verklighet inte alla ser eller vill se. Många känner föräldrar känner en oerhörd skam över att inte få ekonomin att gå ihop och att inte kunna köpa kläder, leksaker och i värsta fall inte ens ordentlig mat. Man hamnar i ett ofrivilligt utanförskap. Många av de här familjerna lever med npf.

Läs barnfattigbloggen här

Fira de som firas bör

29 maj 2011 4 kommentarer

Idag på mors dag vill jag hylla alla er mammor som kanske gått i väggen både en och två gånger och fortsätter att kämpa trots egen bokstavsdiagnos. Alla ni som som i motvind försöker få livspusslet att gå ihop, trots dåligt stöd och med skälvande ekonomi. Speciellt ni som kämpar för era bokstavsbarn varje dag och inte klarar av att tänka på er själva. Grattis till er för att ni orkar (fast ni inte orkar). Ni måste verkligen hyllas som mödrar!

Mer privat än jag borde

24 maj 2011 4 kommentarer

Vet ni: oftast är jag inte speciellt privat på bloggen. För mig är det viktigt att hålla isär privat och personligt. Men jag måste upphäva ett (vad är det man säger i psalmboken) sjunga ett lov över den yngre generationen. Jag är så stolt!

Och jag befinner mig inte i en diagnosfundering (i alla fall inte just nu – för ni vet ju att bokstäverna ofta ärvs, oavsett förståndsförmåga/IQ. Så har det  varit för mig i alla fall – man kan inte låta bli att fundera över likheter). Det brukar ju bli så för oss, att vi är medvetna om hur det kan bli för barnen. Bokstäverna genererar ju både arv och miljö. Elvaåringen (snart tolv) är underbar (och har alltid varit). Jag och maken har verkligen (som föräldrar gör) arbetat hårt när det gäller att ge språk och sammanhang – att få verktyg att kunna uttrycka sig och känna sig fri att göra det. Och det är allt för att kunna ta sig fram i tillvaron, oavsett intressen och funktion. Det känns skönt, även om jag vet att mitt funktionshinder påverkat mitt beteende och omgivningen så mycket, att jag kunnat vara en tillgång på många andra vis. (Jag har ju odlat vissa delar av mig själv mer än andra.) Vad vi måste gör för att kompensera! Det här är inte lätt. Och jag vet att vi är många som trots ADHD-diagnos (eller annat) lyckas leverera ”levnadsregler”/struktur och andra verktyg för våra barn, trots allt. Kanske framför allt för att vi vet hur det borde vara, även om vi inte själv kan lyckas alla gånger. Kanske är man en ”normal” förälder trots allt.  Heja oss damptanter och gubbar!

Kategorier:leva med adhd Taggar:,

Skärp mig

22 maj 2011 4 kommentarer

Statusrapport: sköter inte om mig själv och slarvar med att göra som jag lärt mig – vilket ger mig en del ångest. Är inte så snäll mot min familj som man bör vara. Inte heller har jag det tålamod man som förälder och fru/partner bör ha. Behöver både hängslen, flytväst och bilbälte för att inte irra bort mig helt. Har börjat ta stöd av det egna adrenalinet igen, för att orka. Det är bara att inse att det är en livslång kamp/åtagande att fixa sitt funktionshinder. Just nu gillar jag inte att ha ADHD.

Får man slåss när man har ADHD?

20 april 2011 3 kommentarer

Nollkollkarlsson ställer en viktigt fråga i ett av sina senaste inlägg: var går gränsen? Dvs var går gränsen för när man inte längre ska tolerera bokstavstonåringens utbrott som leder till handgripligheter och brottningsmatch? Vet du svaret? Klicka här och berätta för Karlsson.

Tips från föräldrar med bokstavsbarn

18 december 2009 3 kommentarer

Lina/Antigone vill att jag puffar för hennes senaste inlägg som ett tips och hjälp för andra föräldrar som står i begrepp att genomföra en neuropsykiatrisk utredning av sina barn. Självklart gör jag det.

Lina, som är ensamstående till fyra barn mellan 6-16 år, bloggar mycket om hur det är att själv vara bipolär och ha en ADHD-diagnos, samtidigt som hon kämpar för att få stöd och hjälp till några av barnen som också visat sig ha bokstavsdiagnoser. Att ”bara” få till en ADHD-utredning av sitt barn tar enormt mycket tid och kraft. Mycket kraft går också åt till att organisera livet, parera för alla utbrott, se till att läxläsning blir genomförd, att barn kommer iväg till skolan, går och lägger sig om kvällarna osv – helt enkelt vardagen för en ”bokstavsfamilj”. Lina är otroligt energisk, envis, påhittig och handlingskraftig (en typisk ADHD-person alltså) som inte låter vården eller skolan ignorera henne och hennes barns behov av hjälp. Heja Lina!

Så här beskriver Lina vad hon vill med sin blogg: ”Jag vill vara ett ansikte utåt som inte enbart skojar bort konsekvenserna av ADHD, inte bara ser till  funktionshindren, utan vill visa på vilken omfattning det har för de som lever i det, med det och drabbas av det. Som passiv rökning!”

Fler familjer som lever i en vardag med bokstavsdiagnoser är mamman som har bokstavsbloggen. Mamman skriver precis som jag under pseudonym. Hon är ensamstående mor till fyra barn och har själv diagnoserna ADHD och Aspergers. Yngste sonen har en svår ADHD, vilket så klart styr vardagen. Detta berättar hon om på sin blogg. Även mamman kämpar envist för att få rätt stöd och behandling till sig själv sonen.

Sedan har vi SmulAnn, som också är fyrbarnsmor med bokstavsbarn i familjen. Hon bloggar också om vardagen som innehåller en del besök hos BUP, kurator, skolkonferenser, medicineringsutprovning osv (men självklart också en hel del annat som bullbak och fotbollsmatcher).

Det här var några tips på bloggar där du som letar efter andra i samma situation, kan hämta tips eller bara känna att det finns fler som går igenom en liknande process. Det senare kan kännas oerhört befriande. Läs gärna Karlskoga Kurirens miniserie om ADHD. Den första delen handlar om Per och Susanne, föräldrar till två pojkar med ADHD.

Som det kan bli

12 november 2009 4 kommentarer

hinderOj, vilken aktivitet det varit här. Många besök och kommentarer blev det i samband med mitt förra inlägg. Bokstavsdiagnoser är ett hett ämne som många vill debattera, inte minst vi själva. Lägg till begreppet föräldraskap och väldigt många börjar tycka till. Ingen vill väl kallas för dålig förälder. Och jag tror inte att Truthandfiction som med sitt inlägg: Ta ansvar för bövelen, startade debatten förstod hur upprörda och missförstådda många med neuropsykiatriska funktionshinder känner sig, igen och igen. Kanske hade hon då tänkt efter och formulerat sig annorlunda. Vem vet.

Bloggosfären är oändlig. Skickar man ut sina taggar fångas de upp av dem som är särskilt intresserade. De kan vara många fler än man tror och alla är inte snälla. Tyvärr gör internet att människor känner sig osynliga och känner att de kan uttrycka sig i full frihet utan begränsningar. Det gäller både de som skriver inlägg och kommentarer. Visst får vi vara frustrerade, arga och debattera, men att sprida hat omkring sig hjälper knappast. Det är dessutom olagligt. Tyvärr är det väl så att vi med bokstavsdiagnoser är impulsiva och exploderar. Och då kan det hända det tråkiga saker, innan bromsen hinner slå till. Man säger saker i affekt som man inte skulle ha gjort om man kunnat sansa sig lite innan. Detta är en del av diagnosen ADHD. (Har man Tourettes syndrom kan det bli en massa könsord dessutom, vid rätt/fel förutsättningar.) Det har drabbat Truthandfiction. Inte okej!

Jag tycker att det är härligt att så många kloka, tålmodiga och välformulerade damptanter, som trots ADHD-ilska och hyperaktivitet, i debatten lyckats förmedla sina erfarenheter och sin vardag med ADHD till t.ex Truthandfiction – i hopp om att öka förståelsen kring hur det är att ha ADHD. Antigone/Lina, Tant Vass, Tant Rasch (här hos mig) m.fl. Förstod att detta skulle inträffa – därav mitt inlägg.

Många av oss med bokstavsdiagnoser klarar att få ihop livspusslet ganska bra genom olika tekniker och hjälpmedel – andra misslyckas gång på gång trots hjälp och stöd. Så här är det. Och ja, i vissa fall blir barn lidande (speciellt om en multiproblematik finns med i spelet) – och ja, det är förfärligt. Därför har skolpersonal och kommunala tjänstemän anmälningsplikt. Barn ska inte fara illa oavsett om det beror på en förälder med ADHD eller inte. Det har Truthandfiction helt rätt i. (Det var inte det som upprörde – utan det var attityden och fördomarna.) En och annan glömd gympapåse i livet tror jag spelar mindre roll. ”Normala” föräldrar i karriären misslyckas ofta med detta också. Liksom frånskilda föräldrar som inte pratar med varandra. Självklart måste man då fundera över sina prioriteringarna, om man förmår.

När man blir förälder förändras ens världsbild delvis. Plötsligt handlar allt inte bara om en själv. Det är någon annan som behöver ens villkorslösa kärlek för att kunna klara sig tills dess han/hon står på egna ben. Barnet behöver vägvisning och omsorg. Som förälder börjar man fundera allt mer över sådant som tidigare var självklart. Sådant som hade hög prioritet innan, blir plötsligt helt betydelselöst. Man börjar ruta in sitt liv för att det blir enklare så (för alla). Man blir tråkigare och tråkigt är inte så tokigt faktiskt. (Vi som har ADHD har verkligen så svårt för detta – det är en prövning ska jag säga.) För att kunna ha kul, måste man kunna ha tråkigt. (Klyschigt men sant.) Och man börjar ifrågasätta sina tidigare åsikter och handlande – man ska ju framstå som en förebild. Och hur är man då? Har man haft tur har man haft bra vuxenförebilder att härma.

En sak är säker: föräldraskapet gör de flesta av oss ödmjuka. I alla fall om jag ska tala för mig själv. Och man inser att saker inte är fullt så enkla som man en gång trodde. De höga ideal man haft går sällan att göra verklighet av helt och fullt. Dygnet har bara 24 timmar, man måste tjäna pengar för att föda en familj och allt blir inte alltid som man tänkt sig – man måste ta hänsyn till både människor och förvecklingar eller problem som plötsligt seglar upp. (Allt går inte som planerat och med ADHD i kroppen särskilt, är det svårt att ha en plan B. Jag försöker trots oöverstigliga problem frenetiskt genomföra plan A, även om det mest rationella vore att överge den. Ser inte skogen för alla träden.)

Jag vet att innan jag blev förälder tänkte att ”varför gör de inte bara så”, när jag på håll iakttog vänner och bekantas sätt att lösa sina konflikter med barn. Sedan har jag gjort mina egna erfarenheter tillsammans med min fantastiska livskamrat. Att skaffa barn var ingen självklarhet för någon av oss. Vi gjorde det sent och med varandra – det är vi nöjda med. När det gäller uppfostran och coaching av den yngre generationen är vi nästan helt överens i allt. Vi är uthålliga (ja, faktiskt även jag som har ADHD är uthållig med de viktiga grejerna, fast det händer att jag ”bryter ihop” och dampar när orkan tryter och stressen är närvarande), vi pratar mycket med varandra, är inte konflikträdda och respekterar varandra – det är stora plus. Men visst grälar vi. Speciellt när vi blir trötta, pressade och kommunikationen brister. Det är detta som är livet. Och vi har haft en tung period nu i samband med att min ADHD-diagnos kom.

Med detta vill jag nog mest säga att man som förälder inte ska gå och rannsaka sig själv och hela tiden ha dåligt samvete för alla små tillkortakommanden. Tagga ner på de höga (overkliga) idealen – de skapar mest stress, press och otrivsel för hela familjen. Säg till dig själv som min svärmor brukar säga, då jag i onödan gråter över spilld mjölk: It could be worse, you could be dead.

%d bloggare gillar detta: