Får man slåss när man har ADHD?

Nollkollkarlsson ställer en viktigt fråga i ett av sina senaste inlägg: var går gränsen? Dvs var går gränsen för när man inte längre ska tolerera bokstavstonåringens utbrott som leder till handgripligheter och brottningsmatch? Vet du svaret? Klicka här och berätta för Karlsson.

Tips från föräldrar med bokstavsbarn

Lina/Antigone vill att jag puffar för hennes senaste inlägg som ett tips och hjälp för andra föräldrar som står i begrepp att genomföra en neuropsykiatrisk utredning av sina barn. Självklart gör jag det.

Lina, som är ensamstående till fyra barn mellan 6-16 år, bloggar mycket om hur det är att själv vara bipolär och ha en ADHD-diagnos, samtidigt som hon kämpar för att få stöd och hjälp till några av barnen som också visat sig ha bokstavsdiagnoser. Att ”bara” få till en ADHD-utredning av sitt barn tar enormt mycket tid och kraft. Mycket kraft går också åt till att organisera livet, parera för alla utbrott, se till att läxläsning blir genomförd, att barn kommer iväg till skolan, går och lägger sig om kvällarna osv – helt enkelt vardagen för en ”bokstavsfamilj”. Lina är otroligt energisk, envis, påhittig och handlingskraftig (en typisk ADHD-person alltså) som inte låter vården eller skolan ignorera henne och hennes barns behov av hjälp. Heja Lina!

Så här beskriver Lina vad hon vill med sin blogg: ”Jag vill vara ett ansikte utåt som inte enbart skojar bort konsekvenserna av ADHD, inte bara ser till  funktionshindren, utan vill visa på vilken omfattning det har för de som lever i det, med det och drabbas av det. Som passiv rökning!”

Fler familjer som lever i en vardag med bokstavsdiagnoser är mamman som har bokstavsbloggen. Mamman skriver precis som jag under pseudonym. Hon är ensamstående mor till fyra barn och har själv diagnoserna ADHD och Aspergers. Yngste sonen har en svår ADHD, vilket så klart styr vardagen. Detta berättar hon om på sin blogg. Även mamman kämpar envist för att få rätt stöd och behandling till sig själv sonen.

Sedan har vi SmulAnn, som också är fyrbarnsmor med bokstavsbarn i familjen. Hon bloggar också om vardagen som innehåller en del besök hos BUP, kurator, skolkonferenser, medicineringsutprovning osv (men självklart också en hel del annat som bullbak och fotbollsmatcher).

Det här var några tips på bloggar där du som letar efter andra i samma situation, kan hämta tips eller bara känna att det finns fler som går igenom en liknande process. Det senare kan kännas oerhört befriande. Läs gärna Karlskoga Kurirens miniserie om ADHD. Den första delen handlar om Per och Susanne, föräldrar till två pojkar med ADHD.

Som det kan bli

Oj, vilken aktivitet det varit här. Många besök och kommentarer blev det i samband med mitt förra inlägg. Bokstavsdiagnoser är ett hett ämne som många vill debattera, inte minst vi själva. Lägg till begreppet föräldraskap och väldigt många börjar tycka till. Ingen vill väl kallas för dålig förälder. Och jag tror inte att Truthandfiction som med sitt inlägg: Ta ansvar för bövelen, startade debatten förstod hur upprörda och missförstådda många med neuropsykiatriska funktionshinder känner sig, igen och igen. Kanske hade hon då tänkt efter och formulerat sig annorlunda. Vem vet.

Bloggosfären är oändlig. Skickar man ut sina taggar fångas de upp av dem som är särskilt intresserade. De kan vara många fler än man tror och alla är inte snälla. Tyvärr gör internet att människor känner sig osynliga och känner att de kan uttrycka sig i full frihet utan begränsningar. Det gäller både de som skriver inlägg och kommentarer. Visst får vi vara frustrerade, arga och debattera, men att sprida hat omkring sig hjälper knappast. Det är dessutom olagligt. Tyvärr är det väl så att vi med bokstavsdiagnoser är impulsiva och exploderar. Och då kan det hända det tråkiga saker, innan bromsen hinner slå till. Man säger saker i affekt som man inte skulle ha gjort om man kunnat sansa sig lite innan. Detta är en del av diagnosen ADHD. (Har man Tourettes syndrom kan det bli en massa könsord dessutom, vid rätt/fel förutsättningar.) Det har drabbat Truthandfiction. Inte okej!

Jag tycker att det är härligt att så många kloka, tålmodiga och välformulerade damptanter, som trots ADHD-ilska och hyperaktivitet, i debatten lyckats förmedla sina erfarenheter och sin vardag med ADHD till t.ex Truthandfiction – i hopp om att öka förståelsen kring hur det är att ha ADHD. Antigone/Lina, Tant Vass, Tant Rasch (här hos mig) m.fl. Förstod att detta skulle inträffa – därav mitt inlägg.

Många av oss med bokstavsdiagnoser klarar att få ihop livspusslet ganska bra genom olika tekniker och hjälpmedel – andra misslyckas gång på gång trots hjälp och stöd. Så här är det. Och ja, i vissa fall blir barn lidande (speciellt om en multiproblematik finns med i spelet) – och ja, det är förfärligt. Därför har skolpersonal och kommunala tjänstemän anmälningsplikt. Barn ska inte fara illa oavsett om det beror på en förälder med ADHD eller inte. Det har Truthandfiction helt rätt i. (Det var inte det som upprörde – utan det var attityden och fördomarna.) En och annan glömd gympapåse i livet tror jag spelar mindre roll. ”Normala” föräldrar i karriären misslyckas ofta med detta också. Liksom frånskilda föräldrar som inte pratar med varandra. Självklart måste man då fundera över sina prioriteringarna, om man förmår.

När man blir förälder förändras ens världsbild delvis. Plötsligt handlar allt inte bara om en själv. Det är någon annan som behöver ens villkorslösa kärlek för att kunna klara sig tills dess han/hon står på egna ben. Barnet behöver vägvisning och omsorg. Som förälder börjar man fundera allt mer över sådant som tidigare var självklart. Sådant som hade hög prioritet innan, blir plötsligt helt betydelselöst. Man börjar ruta in sitt liv för att det blir enklare så (för alla). Man blir tråkigare och tråkigt är inte så tokigt faktiskt. (Vi som har ADHD har verkligen så svårt för detta – det är en prövning ska jag säga.) För att kunna ha kul, måste man kunna ha tråkigt. (Klyschigt men sant.) Och man börjar ifrågasätta sina tidigare åsikter och handlande – man ska ju framstå som en förebild. Och hur är man då? Har man haft tur har man haft bra vuxenförebilder att härma.

En sak är säker: föräldraskapet gör de flesta av oss ödmjuka. I alla fall om jag ska tala för mig själv. Och man inser att saker inte är fullt så enkla som man en gång trodde. De höga ideal man haft går sällan att göra verklighet av helt och fullt. Dygnet har bara 24 timmar, man måste tjäna pengar för att föda en familj och allt blir inte alltid som man tänkt sig – man måste ta hänsyn till både människor och förvecklingar eller problem som plötsligt seglar upp. (Allt går inte som planerat och med ADHD i kroppen särskilt, är det svårt att ha en plan B. Jag försöker trots oöverstigliga problem frenetiskt genomföra plan A, även om det mest rationella vore att överge den. Ser inte skogen för alla träden.)

Jag vet att innan jag blev förälder tänkte att ”varför gör de inte bara så”, när jag på håll iakttog vänner och bekantas sätt att lösa sina konflikter med barn. Sedan har jag gjort mina egna erfarenheter tillsammans med min fantastiska livskamrat. Att skaffa barn var ingen självklarhet för någon av oss. Vi gjorde det sent och med varandra – det är vi nöjda med. När det gäller uppfostran och coaching av den yngre generationen är vi nästan helt överens i allt. Vi är uthålliga (ja, faktiskt även jag som har ADHD är uthållig med de viktiga grejerna, fast det händer att jag ”bryter ihop” och dampar när orkan tryter och stressen är närvarande), vi pratar mycket med varandra, är inte konflikträdda och respekterar varandra – det är stora plus. Men visst grälar vi. Speciellt när vi blir trötta, pressade och kommunikationen brister. Det är detta som är livet. Och vi har haft en tung period nu i samband med att min ADHD-diagnos kom.

Med detta vill jag nog mest säga att man som förälder inte ska gå och rannsaka sig själv och hela tiden ha dåligt samvete för alla små tillkortakommanden. Tagga ner på de höga (overkliga) idealen – de skapar mest stress, press och otrivsel för hela familjen. Säg till dig själv som min svärmor brukar säga, då jag i onödan gråter över spilld mjölk: It could be worse, you could be dead.

Scientologidagis – nej tack

Läste i dagens DN att utbildningsförvaltningen i Stockholm gjort en oanmäld inspektion av den scientologiinspirerade förskolan Lövgården i Sätra under hösten. Det visade sig att förskolan saknade utbildad personal, att personal som anställs inte kontrolleras mot brottsregistret och att det saknas pedagogiskt material m.m. Det betyder att här skulle alltså dömda sexbrottslingar kunna finnas anställda? Eller att personal med rätt (läs scientologisk) världsbild är prioriterat att rekrytera snarare än att de som faktisk har förskollärarkompetens?

Dessutom får inte föräldrarna, enligt utbildningsförvaltningens inspektör, tillräcklig information om förskolan Lövgårdens pedagogik (!), dvs Applied Scholastics uppfunnen av Ron L Hubbard – scientologikyrkans skapare och förgrundsgestalt. Man ska alltså som förälder passa sig för att utan omsvep tacka ja till den förskola som ligger närmast var man bor, utan ta reda på mer om vad de sysslar med. Plötsligt är man kanske omgiven av sektmedlemmar och ens barn invaggas sakta men säkert i deras tankesätt.

Artikeln uppmärksammade mig på att scientologirörelsens ideella förening Albatross driver hela fem förskolor i Stockholms södra förorter. Skrämmande – på samma sätt som skolor med ensidig politisk eller religiös inriktning, tycker jag. T.ex Plymouthbrödernas Laboraskolan i Långaryd, som också kritiserats av Skolinspektionen för att den inte levde upp till skollagens krav på bl.a saklighet och allsidighet. En annan friskola med religiös inriktning som kritiserats av Skolinspektionen är Gryningeskolan i Botkyrka.

Det är skrämmande att vi i ett demokratiskt land som Sverige tillåter friskolor med klart missriktad och manipulativ ideologisk/sekteristisk inriktning som varande basen för kunskapsinhämtningen och formandet av unga människor. Jag tror bestämt att det hindrar yttrande- och tankefrihet. Och inte minst möjligheten att vara annorlunda. När det gäller scientologerna bör man veta att de inte accepterar att det finns några bokstavsdiagnoser överhuvudtaget. Då kan det bli svårt att få rätt hjälp och stöd. Tror man att uppfostran hemma är problemet med ADHD-barn, kan det verkligen bli ödesdigert för det barnets utveckling och framtid. Undrar just om Albatrossens förskolor anställer resurspersoner – eller behövs de kanske inte?

I somras rapporterade Sveriges Radio Ekot, tack och lov, att regeringen i ett lagförslag kommer att dra en tydligare gräns för vad som blir tillåtet och inte när det gäller konfessionella inslag för religiösa friskolor. Frågan är vad man gör med de skolor som inte faller under etiketten konfessionell. Vissa tillber Gud, medan andra tillber Hubbard.

Läs också vad Trollhare, skriver om scientologiförskolorna.

Om du vill veta mer om när ideologi och pedagogik kan anses vara sekteristisk, kan du göra det här. Läs också scientologiavhopparen Catarina Pamnells berättelse. Eller varför inte bloggen Scientologisekten som är allt annat än sitt namn.