Arkiv

Posts Tagged ‘fördomar’

Genrep passerar en milstolpe

29 december 2009 Lämna en kommentar

Märkte precis att min blogg nu passerat 10 000 besök. Waow. Tack alla ni som tittat in sedan jag gjorde debut i bloggosfären och framför allt ni som fortsatt komma tillbaka. Era kommentarer är viktiga. Man lär sig något varje gång, även om jag inte alltid håller med om det som tycks.

Idag läste jag en kommentar från bloggande Farsanmittilivet hos Victoria (alias Tankarilösvikt). Han tyckte att både Victoria och jag borde bli Attitydambassadörer. Dvs personer som informerar om bl.a ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser för att motverka de fördomar och kunskapsluckor som finns om t.ex psykiska funktionsnedsättningar. Tack för komplimangen, farsan!

För Victoria kan det bli verklighet. Hon ska åka till Göteborg i januari för att genomgå jobbintervjuer. Passerar hon nålsögat kan ambassadörs-jobbet vara hennes. Lycka till Victoria! Du är en person som på ett intressant och tankeväckande sätt verkligen kan berätta om hur det är att ha ADHD. Och det behövs. Själv håller jag mig till bloggen, så länge.

Annonser

Jag övar på att berätta om min ADHD-diagnos

17 december 2009 6 kommentarer

Jag har börjat berätta för folk att jag har ADHD. Det känns läskigt, men det är ofrånkomligt. Visst vet de närmaste, men detta faktum är inget allmängods än så länge. Det är som man säger i amerikanska actionfilmer: ”on a need to know-basis”. Min man och mamma vet, syskon, några nära vänner, min psykiatriker, husläkare, psykolog. Min chef vet och några nära kollegor. Och så ni så klart, som läser. Men ni vet ju inte vem jag är irl, eftersom jag skriver under pseudonym.

Det är faktiskt nu mer än ett år sedan jag fick min ADHD-diagnos. Inget omvälvande just då. En del i ett annat halvdramatiskt skeende. En pusselbit, en förklaring. Inget waow, inget ”vad skönt – nu förstår jag”. Snarare ett: hm, och vad gör jag nu? Det har varit en mödosam vandring, att lära om. Största vinsten är att min man faktiskt förstår mig väldigt mycket bättre nu. Varför jag behöver anpassningar i livet.

Idag upplever jag att jag fattar och kan diagnosen både generellt och hur ADHD:n yttrar sig när det gäller mig. Så pass bra att jag är redo att hålla föredrag om det för en sluten krets. Mycket av detta beror på mitt botaniserande i mig själv med hjälp av psykopompen, min läkare, med min man som bollplank, sökandet på nätet och inte minst bloggandet och mötet med er som kommenterande läsare (speciellt ni damptanter). Faktum är att ni som bloggar och kommenterar här hos mig har hjälpt mig vidare i att omvärdera min identitet. Tack ska ni ha!

Häromdagen berättade jag att jag har ADHD för en sjuksköterska på vårdcentralen. Även om vårdpersonal i ett mer allmänt sammanhang mentalt studsar vid en sådan information, visar de det mycket lite. Det här är vanligt. Även vårdpersonal saknar kunskaper och dras med fördomar. Vederbörande säger ingenting och detta är avslöjande. (Någon är på sin vakt.) Ni andra damptanter, ni vet ju hur vi är. Vi har en enorm förmåga att registrera det andra inte ser/hör. Vi läser av direkt. Vi har noterat ansikstuttryck, kroppsspråk, ordval osv på några sekunder. (Sedan är det möjligt att vi lägger till lite extra krut i vår tolkning, men på det stora hela brukar magkänslan vara helt rätt.) Vi borde faktiskt få Nobelpriset i intuition.

Vet att det kanske låter fånigt att jag inte är mer öppen. Har ett rejält kontroll- och integritetsbehov. På gott och ont, kanske. Jag har inte kommit så långt att jag tutar ut: by the way – jag har ADHD. Står kvar i neurogarderoben, men dörren är numera på glänt. Ett framsteg?

Diagnossnack – nu igen

11 november 2009 25 kommentarer

klossar-loveJa, då var det dags igen. Dags för diagnossnack. Det är många som blir provocerade av det här med bokstavsdiagnoser (eller neuropsykiatriska funktionsstörningar som det egentligen heter med ett samlingsnamn). Var inne hos farsanmittilivet och läste för en stund sedan och där är det någon som  blivit väldigt provocerad av farsans beskrivningar av de tillkortakommanden han upplever i vardagen – antagligen kopplade till en ADHD-diagnos. (Sonen är ett bokstavsbarn och tanken gror hos pappan om att han kanske också är ett bokstavsbarn – eller ”dampgubbe” kanske man skulle kunna säga, med ett snällt tonfall alltså).

Farsan har bland annat skrivit om att tappa bort sig i tid och rum. Av bloggskribenten TruthAndFiction (också P4 krönikör på Radio Kristianstad) har han uppmanats att ta och skärpa till sig. Så här skriver hon på sin blogg, om  farsanmittilivet: ”Det som upprört mig mest den sista tiden är ett inlägg där han missar sin dotters musikuppvisning, och skyller detta på sin oförmåga att passa tider, sin allmänna rörighet och sina begränsade förutsättningar. Frun blev arg, men jag undrar om inte jag blev argare….”

TruthAndFiction ömmar för våra barn och skriver också att hon erkänner ADHD som ett tillstånd, men ett tillstånd som kan hanteras genom planering, struktur och en stor jävla dos eget ansvar. Det här är stor humor, tycker jag. Ni som har ADHD fattar vad jag menar. Det här med att ADHD skulle vara ett tillstånd fattar jag inte. Det verkar inte som TruthAndFiction vet att ADHD fastställts som diagnos av WHO och Socialstyrelsen, som också klassat det som ett funktionshinder. (Ni som är halta och lytta – skärp er ni med. Det går att ta sig förbi hinder – bara man vill. Och du farsan: säg åt sonen att skärpa sig, han med. Jag vet att jag raljerar nu, men jag kan inte låta bli.)

TruthAndFiction fortsätter (och nu riktar hon sig till oss igen, gott bokstavsfolk): ”Bokstavsdiagnoser, precis som många andra tillstånd, blir i min mening lätt en krycka och en ursäkt för att slippa växa som människa.” Bara så ni vet alla damptanter  där ute. Ni får nog lov att läsa inlägget själva, om ni vågar. Och här kommer fortsättningen.

Jag kunde inte låta bli att kommentera det farsan skrev som en reaktion på påhoppet. Jo, för det tycker jag det är. Det uppvisar en brist på insikt, kunskap och empati. Gör som jag vetja, gå in på farsans blogg och visa ert stöd. Självklart så har TruthAndFiction kommenterat min kommentar riktad till farsan. Så här skrev hon bl.a:  ”Så känner jag, och jag tycker att en ADHD-diagnos för alltför många blir en ursäkt för ett omoget och egoistiskt beteende.” Mitt svar: ” `Det är väl bara att skärpa sig´. Det är sådant psykiskt sjuka också brukar få höra.” Argumentationen TruthAndFiction kör med är ju i stil med: stå inte där och gnäll – klipp dig och skaffa ett jobb (kategoriskt, fördomsfullt och rent gammelhöger, enligt min mening).

Som sagt: många blir väldigt provocerade av det här med diagnoser.

Jag tillhör garderobsfolket

27 juni 2009 1 kommentar

garderobJag har inte kommit ut ur garderoben. Så är det. Jag berättar inte hela sanningen om mig själv för folk. Orsaken är mycket enkelt. Folk har fördomar och jag är för feg. Det handlar inte om min religion, etnicitet, politiska tillhörighet eller sexuella läggning. Nej, det handlar om något så enkelt (kan man tycka) som att ha ett funktionshinder. Det är bara det att mitt funktionshinder stavas med stora bokstäver: ADHD, och det finns så mycket okunskap och fördomar omkring denna diagnos. Fråga mig. Jag var en av de som trodde en massa saker om ADHD, innan jag själv fick diagnosen. Jag vet att det inte är något att skämmas över att jag har ADHD – men det känns inte bekvämt att berätta.

Tiden före, då jag inte funderade över neuropsykiatriska funktionshinder eller hade närkontakt med diagnosticerade vuxna eller barn, var ADHD någonting som hörde i hop med stökiga, störande, krävande, utagerande och överaktiva dampgrabbar. Ni vet sådana som kan sätta ett helt klassrum i svängning med sin blotta närvaro och få läraren att gråta av frustration. Jobbiga barn som varken klasskamrater eller vuxna orkar med. Så trodde jag – inte att medelålders kvinnor som jag kunde vara en av de som oanandes gått runt och burit på bokstävernas förbannelse (vilket blev helt uppenbart till slut). Myterna, missuppfattningarna och tyckandet kring ADHD är utbrett.

Nu vet jag mer. Jag vet vad som orsakar ADHD-symptomen, att det inte går att bota – men behandla effekterna, att ADHD i högsta grad är ärftligt, att det kan växa bort om man har tur, att ADHD är vanligare bland pojkar/män än flickor/kvinnor och att det yttrar sig olika mellan könen, att den som har ADHD löper stor risk för att få andra sjukdomar som utmattningsydrom, ångesttillstånd, manodepressivitet, schizofreni m.m, att vår bokstavskombination har en stark koppling till missbruk och riskbeteende – vi råkar också oftare ut för olyckor, att en fjärdedel av alla intagna fångar på svenska fängelser (dvs en tredjedel av alla oss som är drabbade) sägs ha ADHD. Det finns en rad dystra fakta kopplade till ADHD, som väcker negativa förväntningar hos folk.

Därför vet inte mer än en handfull i min närhet om att jag har ADHD. Så har jag valt att hantera det i nuläget. Därför skriver jag under pseudonym och försöker hålla låg profil irl (så gott det nu går när man har ADHD och inte tillhör gruppen lagom). Damptantströjan får vänta. Jag imponeras av personer som Lene Rasch, som kallar sig Tant Rasch i bloggosfären. (Heja Lene!) Hon har valt en annan väg. För en tid sedan var hon modig nog att ställa upp i en intervju i Norrbottenskuriren. Kommit ut som ADHD-person hade hon gjort långt innan dess och hon är också aktiv i Attention Norrbotten.

Och det är en himla tur att några av oss har modet. Det är ju så man kan öka medvetenheten om vad våra bokstäver innebär (det kan innebära det här, men också det här) samt kanske förändra fördomarna och attityderna kring vårt funktionshinder. Ett ökat fokus kanske också kan innebära att viktiga politiska frågor om vård, behandling och stöd för ADHD-drabbade kan få högre prioritet. Idag ser det nämligen helt olika ut i våra landsting. Inga nationella riktlinjer finns och inte heller ett nationellt vårdprogram som steg för steg berättar hur denna patientgrupp ska hanteras. Detta betyder att vi får en ojämlik vård och är utlämnade till godtycke, ekonomiska förutsättningar och bristande kompetenser. Precis som vi ska vara lika inför lagen borde vi vara lika inför vården, tycker jag.

Men som sagt ute ur garderoben är jag inte än. Den dag jag blir det, blir det troligtvis med besked: som en engagerad ADHD-medborgare med målet att förändra världen eller åtminstone den värld jag och andra damptanter lever i.

Läs vad Trollhare skriver om att komma ut ur neurogarderoben.

%d bloggare gillar detta: