Archive

Posts Tagged ‘funktionshinder’

Berätta om ditt liv som funktionshindrad

24 april 2012 Lämna en kommentar

I år samlar Nordiska museet och Handikapphistoriska föreningen in berättelser och fotografier från personer med egen erfarenhet av funktionsnedsättning och från anhöriga. Initiativet kallas för ”Livsbild” och är en helt öppen insamling. Här kan du skriva, teckna eller tala in din livsberättelse.

På pricken om ADHD

28 augusti 2010 1 kommentar

Måste rekommendera ett blogginlägg från kära Tankarilösvikt. Denna gång beskriver Victoria det här med hur frustrerande det är att vara oerhört kompetent på vissa områden och totalt handikappade och icke-fungerande på andra när man har ADHD. Victoria skriver att vi till fullo har den intellektuella kapaciteten att förstå att vi har problem (och vilka de är), men att det är svårt att styra skutan åt rätt håll – ibland omöjligt hur vi än försöker. Så rätt. Jag kan bara hålla med.

Det märks inte minst i att vi gör om samma dumheter gång på gång, fast vi vet att det t.ex är fel att hela tiden avbryta folk och falla dem in i talet, eller försöka gissa vad de ska säga högt. Vi gör många saker som kan vara fruktansvärt irriterande för omgivningen, för att vi inte har förmåga att ”skärpa oss”. Vi har t.ex svårt att hålla den röda tråden i samtal. Rätt vad det är ser vi något som fångar vår uppmärksamhet som måste kommenteras och motparten upplever då att vi är helt respektlösa och ointresserade av vederbörande.

Det har hänt mig många gånger när jag sitter och diskuterar känsliga och viktiga ämnen (bekymmer vi har) med min man, att jag plötsligt hamnar på ett sidospår som inte har något som helst med samtalet att göra. Det kan vara något så enkelt som att en fågel flyger förbi. Resultatet: han tappar viljan och tråden, känner sig dissad och tror att jag inte tycker det vi pratar om eller reder ut är lika viktigt för mig som för honom. Fast nu har han faktiskt börjat förstå och hjälper mig tillbaka till samtalet. Har försökt hitta tillbaka till ett inlägg från FrkF där hon beskriver den hemska och känslosamma situationen där hon och exmannen precis fattat det slutgiltiga beslutet om skilsmässa. Och vad gör hon: leker fokuserat med peppar- och saltkaren på restaurangbordet och låtsas att de är gubbar. Ett typexempel på när vi inte kan vara närvarande för att något hindrar oss. (Så minns jag i alla fall inlägget.)

Det är jobbigt och frustrerande att ha ADHD och det kan vara lika jobbigt och frustrerande för våra närmaste, som måste lära sig att stå ut och förstå att det hänger ihop med vårt neuropsykologiska funktionshinder. När våra partners blir varse vårt funktionshinder, hur det fungerar och att vi inte kan bli ”friska”, ja då kan det kännas som att man dragit en nitlott i livet. ”Så här kommer det att vara. Det här kommer vi att få kämpa med alltid, hur mycket parterapi vi än går.” ADHD:n finns med jämt, även om vi hittar sätt att hantera livet på och gör anpassningar efter funktionshindret. Sämre dagar är det partnern som måste klara och orka – vara den vuxne och skärpte. Den som inte skuldbelägger, när man t.ex sårat barnet genom sin impulsivitet.

Man ska ju inte avbryta ett barn som försöker säga något viktigt och förtroligt. Det kan ju ligga ett stort uppbådande av mod bakom något som låter superenkelt. När man som jag har drag av aspergers och gång på gång tillrättavisar felaktigheter den yngre generationen gör i en berättelse för att man bara ”måste” uttrycka sig faktamässigt rätt och adekvat  (grönt är grönt och inte blått), kan det kännas som om jag tycker att barnet bara gör fel och att jag aldrig blir nöjd. (Det ger nämligen ordning i mitt kaos om rätt sak är på rätt plats, även i en återgiven berättelse.) Då är det bra att inte få skäll av partnern för att man gör fel igen, utan att fadern kan vara en brygga mellan funktionshindrad mamma och barn – vara den som förklarar varför det blir tokigt.

Det är också så som Victoria skriver: ADHD kan vara en stor tillgång, fast på rätt plats i livet. I mitt yrke har jag haft stor nytta av att ha ett öppet spjäll – dvs att allt som händer omkring mig går rätt in i knoppen utan filter. Det har varit en kreativ brunn att ösa ur. Men det har ett pris. Allt det där som går in måste ju ta vägen någonstans och det kan leda till en fullständig urladdning. Vi som har ett öppet spjäll, sensitiva känselspröt  och saknar filter är extra sårbara. Vi drabbas oftare av utmattning, psykisk sjukdom som psykoser, depressioner och schizofreni.

Tack Victoria för ett bra inlägg. Som vanligt rakt och tänkvärt. Du är en bra inspirationskälla.

Nu lanseras Hjärnkoll – kampanjen som ska ändra attityder till psykisk ohälsa

16 maj 2010 4 kommentarer

Nu kan vi se resultatet av Handisams attitydprojekt, under ledning av projektledaren Rickard Bracken. Nämligen kampanjen Hjärnkoll. Den ska slå hål på myterna om psykiskt ohälsa och neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD, Aspergers syndrom m.fl. (Berättade om detta i ett tidigare inlägg som handlade om psykisk ohälsa.) Dvs att vi inte är farliga, galna, dumma i huvudet, inte kan jobba osv. Bra att frågan lyfts och toppen att så många attitydambassadörer ställer upp och kliver ur garderoben, för att berätta om sin egen erfarenhet av psykisk ohälsa. (Några av dem hittar ni här.)

Kampanjen drivs av Handisam i samarbete med Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH). Satsningen sker på regeringens begäran och pågår under 2010 och 2011. Liknande kampanjer görs i Storbrittannien som kör sin Time to Change och Norge med bl.a Venn no.1 (med målgruppen unga).

Såg en kort kampanjreklamfilm fladdra förbi på TV:n igår kväll – tyvärr inget som imponerade. Gäsp. Otydligt och lamt. Inget som får någon att haja till och tänka: ”usch då, jag har fördomar” eller ”tänk, det trodde jag”.  Ser med spänning fram emot resten av kampanjen – den behövs. Skulle vara skönt att få uppleva att stigmatiseringen kring psykisk sjukdom eller psykiska funktionshinder försvann.

Reklamfilmen kan ses på kampanjesiten. Där kan man också dela med sig av sina egna erfarenheter. Vad tycker du?

Var med och svara på frågor om e-tjänster

19 april 2010 1 kommentar

Jessica Karlsson vid Hjälpmedelsinstitutet (HI) tipsar om deras senaste webbenkät i IT-frågan. Denna gång vill HI få reda på vad funktionshindrade (t.ex personer med kognitiva funktionsnedsättningar som ADHD/ADD, Aspergers m.fl) tycker om bland annat om e-tjänster, sociala medier och hur det är att betala med kontokort. På detta område finns det nog en del tips att lämna.

Så här skriver Jessica till mig: ”Vi vill att framtidens produkter och tjänster ska bli bättre och tillgängligare för alla. Därför går vi ut med webbenkäter och frågar personer med funktionsnedsättningar om deras syn på dagens IT och telekom.”

IT-frågan drivs av HI och kommunikationsmyndigheter PTS. HI lovar att sprida resultaten från enkäten, vad vi tycker och tänker, vidare till produktutvecklare, beslutsfattare och andra berörda. Webbenkäten går att svara på till och med 26 april. Man ska vara 16 år för att få vara med.  Anmälan görs på http://www.hi.se/itfragan.

Ställer man smarta frågor, brukar det kunna gå att dra en hel del slutsatser. Har inte själv kollat in vad de frågar om och hur frågorna är ställda, då man måste vara inloggad med personligt lösenord för att se dem. Hoppas de tänkt på att t.ex aspergare ofta uppfattar saker och ting bokstavligt, när de formulerat sig. Jag brukar kunna reta upp mig just på att frågorna i enkäter brukar kunna tolkas på en rad vis.

Utmattning och ADHD går hand i hand – del 2

07 februari 2010 17 kommentarer

Det här inlägget är en fortsättning på del 1, som jag skrev i oktober. (Varning för ytterligare ett långt inlägg, som kan vara påfrestande för dig som har ADHD, men nog så viktigt att läsa, tycker jag. Skriv ut sidan om det är svårläst på skärm.) Där berättade jag varför vi som har ADHD oftare än andra hamnar i en utmattningsproblematik. Vi klarar inte stressen och pressen på moderna arbetsplatser något vidare: snäva deadlines, inte sällan dåliga förutsättningar för att göra ett bra jobb, krav på överdriven flexibilitet, dålig styrning och arbetsledning, ständiga omorganisationer och inte minst öppna kontorslandskap. Vi är de som blir sjuka av detta först av alla – oavsett jobb. (Behöver jag berätta att vi också drabbas av fler olyckshändelser än andra – allt enligt försäkringsbolagens statistik.) Man skulle nog kunna använda oss som testpiloter för att ta reda på hur bra eller dålig en arbetsmiljö är eller hur bra eller dåligt en organisation fungerar. Det som är bra för oss är himla bra för alla andra med: ordning och reda, klart uttryckta förväntningar, tydliga gränsdragningar vad gäller ens arbetsuppgifter, kontinuerlig återkoppling när det gäller de egna arbetsprestationerna liksom väl utstakade mål på jobbet som faktiskt också är möjliga att nå. Kanske en utopi?

En doktor  jag träffat, med ADHD som specialitet, menar att ADHD och utmattning i princip är samma sak. En person med en svår ADHD är, enligt hans sätt att se, konstant utmattad pga att hjärnan och nervsystemet  ständigt blir överbelastade. Det här beror bl.a på hjärnas svårigheter att filtrera bort syn- och hörselintryck som är ovidkommande – allt processas på samma prioritetsnivå, fast vi egentligen behöver koncentrera oss på något helt annat. Lägg till att vi redan från början har ett något sämre arbetsminne än de flesta andra, vilket också gör att vi tappar tråden lättare, så förstår du en del av grogrunden till att hamna i ett utmattningstillstånd. Vi får aldrig någon ro utan måste extraanstränga oss hela tiden. Allt det här skrev jag om i inläggets del 1.

Har man väl blivit utmattad är vägen tillbaka krokig och lång. Det vet alla som drabbats. Och prognosen för folk som dessutom har ADHD är sämre. Det vet den medicinska expertisen och det vet Försäkringskassans handläggare. Det finns de som har ADHD och blivit utmattade ett flertal gånger, med långvarig sjukskrivning som följd och konsekvenser som inskränkt arbetsförmåga, ytterligare sänkt stresströskel, ljudkänslighet m.m. Därför är det jätteviktigt att den som har ADHD får diagnos, behandling och terapi så att man kan slippa gå in i väggen.

Har man blivit utmattad gäller samma sak som för andra (tillsvidare) normala. Mental vila, terapi, medicin och fysisk aktivitet. Den psykiatriker jag träffade i samband med att jag blev utmattad, var synnerligen uthållig med att inte ge mig t.ex MAO-hämmare eller SSRI-preparat fast jag så klart var både ledsen och ångestfylld (men inte genuint deprimerad). Nä, doktorn beslutade sig för att vänta ut mig och mina negativa förväntningar kring att börja äta ADHD-medicin innehållande metylfendiat (dvs centralstimulantia). Det är jag faktiskt tacksam för idag. Jag vet idag att de två medicinerna inte ska kombineras. För mig gav ADHD-medicinen en rejäl knuff framåt i tillfrisknandet från utmattning. Jag stod faktiskt och stampade på samma ställe med den monumentala tröttheten månad efter månad, med gröt i huvudet och noll minneskapacitet. Allt kändes hopplöst och jag blev bara mer och mer ångesfylld. En riktigt vakumsituation.

För mig blev ADHD-medicinen ett måste till slut. Jag hade nått vägs ände. Nu inser jag att jag faktiskt inte kan klara mig utan, även om jag tvingats byta till en helt annan och klenare sort på vägen. Det är väl som för oss som för andra. Någonting händer i hjärnan vid en rejäl utmattning. Man blir aldrig den samma igen och får inte den kapacitet man hade ”före”. Har vi som har ADHD väl hamnat där, lär vi hamna där igen om inget drastisk förändring sker i våra liv. Vi kan byta jobb – det är ett sätt. Men KBT: kongnitiv beteende terapi (som fokuserar på att förändra tankar, vanor och beteenden) är ett mer kraftfullt sätt att förändra sitt liv. För det är ofta där skon klämmer. I alla fall för en normalt funtad person med stark motivation och vilja. Har man ADHD kan man ha motivationen att förändra sig och sitt beteende (det har man antagligen kämpat med hela sitt liv och gått bet), men bokstavsfunktionshindret sätter mycket ofta käppar i hjulet för ett förändringsarbete, för vi klarar inte av att skärpa oss något vidare. Jag vet att det kan låta konstigt, men så är det. Den värsta fienden stavas i-m-p-u-l-s-i-v-i-t-e-t.

Impulsivitet är ju motsatsen till ett överlagt handlande, som ju KBT bygger på. Har man en stark ADHD-impulsivitet tror inte jag att KBT enbart funkar. Man behöver en ADHD-medicin som kan hålla stånd mot impulsiviteten och skapa ett slags startsträcka eller förrum till eftertanke i knoppen. Ni som provat centralstimulantia förstår nog vad jag menar. Det som händer är att man kan stanna upp inne i sig själv och tänka: ”ja, just det. Nu är jag i den här situationen jag känner igen. Då skulle jag ju göra så här, för att det ska funka bättre.” Det går inte så snabbt i huvudet, utan lugnas ner på något märkligt sätt. Torktumlaren slutar äntligen tumla.

Får man koll på impulsiviteten och samtidigt en ökad skärpa är halva slaget vunnet, kan jag säga. Då är man mottaglig för KBT och kan dessutom praktisera det man lär sig på ett vettigt sätt. Det är min erfarenhet. Annars blir det samma visa som förut: man fortsätter att ha ågren över att göra de fel man fortsätter göra, men inte borde. För jag tror att många högfungerande personer som fått ADHD-diagnosen kan ha stor insikt i var problemet ligger, men förmår inte styra sina beteenden och kanske inte heller har full koll vad som är äpplen och vad som är päron.

Det är ytterligt viktig (detta kan jag inte nog understryka) att den som man ska gå i KBT hos, har neuropsykologisk kompetens. Psykologen måste förstå funktionshindret och hur det funkar, för att kunna lära ut strategier att hantera allt det som är svårt för en person med ADHD. Många av oss lägger ju oss till med en del tvångsmässiga rutiner och kontrollbehov för att hantera stressen vi känner. Vi har också lätt för att bokstavstolka både människor och situationer. Dessutom är det ju inte ovanligt att vi bär på mer än ett bokstavsspår, utan egentligen har någon form av dubbeldiagnos. Det här måste en KBT-terapeut kunna hantera och ha kunskap om. Psykologen är ju också den som kan vara referensram till hur bra eller dåligt både terapi och medicinering fungerar. Detta måste man ha erfarenhet, för att kunna samspela med doktorn.

En KBT-terapeut bör lära ut stresshantering och avslappning samt relationsfärdigheter (att funka i det sociala samspelet med andra). Men först gäller det att djupdyka i sig själv och verkligen förstå: 1) att man har ADHD – en funktionsnedsättning, 2) vad de typiska symptomen är, 3) hur det  yttrar sig hos just mig. Det här kallas för att få funktionsmedvetande på psykologspråk och tar sin lilla tid.

Egentligen tycker jag att man ska skaffa sig ett litet team av goda krafter som kan hjälpa en framåt i livet – efter diagnos och utmattning. Psykolog är definitivt en, liksom en lyhörd och ADHD-erfaren doktor. Att få träffa en arbetsterapeut är också guld värt. Arbetsterapeuten kartlägger ens svårigheter både hemma och på jobbet. De ger handfasta råd i hur man kan få vardagen att funka bättre genom planerings- eller minneshjälpmedel. Om inte doktorn fattar att man kan behöva utreda vilka hjälpmedel man kan behöva, ska man propsa på att få remiss till en arbetsterapeut. Genom dem kan man också få hjälp med att minnesträna, om man behöver. Arbetsterapeuten kan vara ett stöd i doktorns bedömningar av vilken arbetsförmåga man faktiskt har, när Försäkringskassan undrar detta. En ny typ av funktion inom vården, som kan hjälpa en att agera samordnare i rehabiliteringskedjan, är rehabkoordinatorn. Finns allt oftare knutna till våra vårdcentraler. Fråga! Är man utmattad har man fullt upp med att komma igen. Man kan inte hålla reda på allt det man skulle behöva.

Fler goda krafter kan vara att skaffa en facklig representant eller kamratstödjare på jobbet. Jag rekommenderar starkt att man går med i facket om man har ett jobb. De kan det arbetsrättsliga, vilket är viktigt när man vill förändra saker i sin arbetsmiljö med hänvisning till sitt funktionshinder. Professionella stödpersoner är viktigt, men man kan också söka stöd hos pålitliga vänner och arbetskamrater. En varning dock: försök att inte överutnyttja vänner och bekanta. Många ryggar och skräms av den nya ADHD-diagnosen. De delar inte vår intensitet kring att älta och gräva i den. De kan behöva tid, precis som vi, för att smälta det nya.

Slutligen: ADHD är ett dokumenterat och erkänt funktionshinder – både av WHO, Socialstyrelsen och Försäkringskassan. Men det anses generellt inte så hindrande att det omfattas av LSS: lagen om särskilt stöd till vissa funktionshinder. (Det gör däremot andra neuropsykiatriska diagnoser som t.ex Aspergers syndrom.) Socialstyrelsen har utfärdat en rad riktlinjer vid bedömningen av arbetsförmåga hos patienter vid olika sjukdomar och tillstånd, s.k försäkringsmedicinskt beslutsstöd. Här hittar du dessa för ADHD och utmattningssyndrom.

PS: Vill du läsa mer om utmattningssyndrom i verkligheten, så har Nattens Bibliotek har recenserat boken Någonting är sjukt av läkaren Per Lytsby. Den innehåller en rad fallbeskrivningar. Om den kan du läsa här. Och här hittar du Gunilla Brattbergs studie kring sambandet mellan utmattningssyndrom och Post Traumatic Stress Disorder (PTSD) samt ADHD. Gunilla är läkare (specialist i anestesi och smärtlindring) samt docent i Hälso- och sjukvårdsforskning vid Uppsla Universitet. Hon har Aspergers syndrom, skriver böcker och driver Värkstaden.

I förra inlägget nämnde jag några andra bloggare med erfarenhet av ADHD och utmattning. Här kan du läsa hur det går för t.ex Victoria som har ADHD och är på väg tillbaka genom ett rehabiliteringsprojekt i Göteborg.

Ställ frågor till Reinfeldt när han hälsar på hos ADHD-center

23 januari 2010 13 kommentarer

foto: Pawel FlatoPå måndag förmiddag besöker statsminister Fredrik Reinfeldt ADHD-center i  Stockholm för att träffa personalen och människor som lever med ADHD eller är föräldrar till barn med ADHD.

ADHD-center är landstingsfinansierat och till för att ge samlad kunskap, råd och stöd kring det neuropsykologiska funktionshindret ADHD. Verksamheten riktar sig till målgruppen barn, ungdomar och unga vuxna med ADHD (i åldern 4 – 25 år) boende i Stockholm samt deras familjer och andra närstående. Man måste vara ansöka om plats för att få tillgång till centrets habiliteringsinsatser, föreläsningar m.m.

Om du är inskriven i verksamheten tycker jag verkligen du eller som anhörig ska passa på att få en pratstund med statsministern. Varför inte fråga honom om varför det ser så olika ut inom de olika landstingen och kommunerna när det gäller utredning, behandling och habiliterande insatser för oss med neuropsykologiska funktionshinder? Speciellt retar jag mig på det här. Utredningarna av ADHD ser väldigt olika ut och kunskaperna i vården kring NPF är bristfälliga minst sagt. De som skulle behöva utredas får ingen utredning. De som utreds får ibland fel diagnos, för att den/de som utreder inte är tillräckligt kunniga. Och det leder ju knappast till något vettigt.

Inom vissa landsting är vården mer frikostig med att skriva ut centralstimulantia, som är rekommenderad förstahandsläkemedel vid ADHD (t.ex på Gotland och Uppsala). I andra landsting är det tvärtom, som t.ex i Västra Götaland. Varför är det så olika? Handlar det om kostnader eller kompetens? Dvs är läkarna på Gotland och i Uppsala mer kompetenta på ADHD eller NPF-området som skriver ut större mängder läkemedel och är läkarna/landstinget i Västra Götaland mindre kompetenta och också snålare? Inser de senare inte följderna av att inte ge sina ADHD-patienter medicin? Har NPF-vården på Gotland och i Uppsala så stora resurser att de hinner utreda alla innan de ger medicinsk behandling? För jag gissar att den stora målgruppen för medicinerna är barn och unga. Man undrar verkligen.

Man skulle ju kunna tro att i landsting där det skrivs ut mer ADHD-medicin borde också kompetensen vara störst också när det gäller hur man gör när mediciner inte fungerar tillräckligt väl, vad man ska använda istället och vilka kombinationer av mediciner som skulle kunna vara ett alternativ. Eller hur man behandlar de biverkningar en ADHD-patient får av sin medicin, om den är den enda som faktiskt ger bäst resultat vad gäller att ge personen livskvalitet, möjlighet att delta i samhället, kunna jobba, studera, fungera med sin familj och vänner?

Jag önskar mig ett ökat kunskapsläge och större utbyte av kunskaper inom psykiatrin i Sverige. Dessutom måste ju resten av vården hänga med. För även vårdcentraler och andra vårdgivare träffar ju oss ADHD-patienter som står på en viss medicinering som de måste ta hänsyn till när de ska behandla andra åkommor. För att inte tala om de patienter som kommer med ADHD-relaterade symptom, men inte förstår att de kan ha en diagnos. ADHD är kanske en av de vanligaste orsakerna bakom en misslyckad behandling av psykiatriska besvär. Utbrändhet, ångest, depression, tvång, beroendeproblem är vanliga vid ADHD. Patienten kanske behandlas för de här sakerna när grundproblemet ligger någon annanstans. Den som har en odiagnosticerad ADHD får kanske göra en Golgata-vandring genom vårdmaskineriet, innan de hittar fram till pudelns kärna.

Vården måste lära sig att samartbeta mer kring sina ADHD-patienter. För just nu är det så att psykiatrin tycker att de sköter knoppen, så får somatiken sköta kroppen. Patienten tvingas bli samordnare av den egna vården. Det här scenariot är helt orimligt! Just nu tvingas vi som har ADHD skaffa oss superkompetens på området själva för att kunna få bra och rätt vård. Vi måste veta behandlingsmöjligheter, vilka habiliterande insatser,  terapier och behandling som kan efterfrågas, liksom var kompetensen finns.

Det här var några tips till er som har chans att fråga Fredrik Reinfelt om hur han vill påverka vår situation. (Uppdatering: och så här blev det i verkligheten, enligt rapport på Attentions hemsida.)

Här kan du läsa ett av många exempel på hur livet kan förändras för någon som har ADHD, när man får medicin.

Bra om kognitiva hjälpmedel i DN

26 oktober 2009 1 kommentar

lasatidningDet verkar som om allt fler får upp ögonen för att psykiska och neuropsykiatriska funktionshinder finns och att frågan om tillgång till hjälpmedel är viktiga för oss som har kognitiva brister. Denna gång är det utmärkte journalisten Thomas Lerner, som skrivit två artiklar om detta i dagens DN.

Vi får bl.a möta Tomas Hedborg i Danderyd som har stor hjälp av olika hjälpmedel: timstock, bolltäcke och olika mobiltelefonfunktioner. Man får veta att Tomas har diagnosen bipolär och att han antagligen också har ADHD. Han berättar om sig och sina dysfunktioner, liksom vilken hjälp han behöver och får. Och Tomas verkar tämligen nöjd med det som hans kommun bidragit med.

I den andra artikeln konstanterar dock journalisten Thomas Lerner redan i ingressen att:

”I dag finns allt fler hjälpmedel som kan öka livskvaliteten för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Men det är förvånansvärt få som får tillgång till dem.” Lerner skriver också att en förklaring kan vara att ansvariga politiker och socialtjänstemän har bristfälliga kunskaper om vilka hjälpmedel som faktiskt finns.

Det här har jag tagit upp i ett tidigare inlägg. Och det är ju faktiskt rent skamligt att det är på det viset. Förhoppningsvis handlar det om bara kunskapsluckor. Och de går det ju att göra något åt. Hoppas verkligen att Hjälpmedelsinstitutet (HI) lobbar hårt i frågan, tillsammans med olika intresse- och handikapporganisationer. HI har ju faktiskt fått pengar från regeringen för en satsning under åren 2003-2010 inom området kognition, som syftar till att förbättra och utveckla hjälpmedel för personer med kognitiva funktionsnedsättningar. Det hjälper ju inte bara att utveckla hjälpmedelen – folk måste ju få tillgång till dem också.

HI har faktiskt lyft frågan som Thomas Lerner tar upp, när de gick ut med resultatet av sin undersökning av kunskapsläget bland tjänstemän och politiker beträffande hjälpmedel. Vi får hoppas att de som har makt att fatta beslut i hjälpmedelsfrågor inte bara bär på okunskap, utan kanske också spariver eller ännu värre att de helt enkelt blundar för funktionshindrades behov. Det vore förskräckligt.

%d bloggare gillar detta: