Arkiv

Posts Tagged ‘hyperaktiv’

Det rör till sig

04 maj 2011 1 kommentar

Noterar att jag har återkommande perioder av att vara mer rörig och speedad i kombination med lättänd ilska. Kan inte riktig kontrollera farten. Vet vilka typer av saker som kan trigga igång detta, men märker inte förrän jag åkt in i tunneln att jag faktiskt är där. Att jobba för intensivt brukar vara en trigger. Att dessutom inte kunna kontrollera ordningen i sin tillvaro en annan. Och jag tror dessutom att ruckandet av mina rutiner mitt i allt detta bidrar till uppskruvning. Men ni vet hur det är: ibland undrar man vad är hönan eller ägget – vad startar det hela? En del av svaret är förmodligen stress – för stressad blir jag när jag upplever att det finns lösa trådar och någon form av kaos. Vet att mannen pratat om mina perioder av detta förut, men har inte riktigt tagit det på allvar. Måste fundera över detta – precis som jag beslutat att ta en rejäl time-out från alla terapier och med min psykologs välsingnelse. Måste coola ned mig, börja gå på den streckade linjen igen och komma tillbaka på banan.

Annonser

Lina om att vara ”för mycket”

22 april 2011 Lämna en kommentar

Jag har följt Lina genom fem bloggar är det väl nu (bejbi39 och någon var det visst innan dess, sedan civil, agencybureau och nu senast rappakalja). Lina är ensamstående mamma till fyra. Själv har hon diagnosen ADHD och bipolär och två av barnen har också fått en bokstavsdiagnos. Läs gärna hennes senaste inlägg om att vara för mycket. Tror att det är många av oss som känner igen oss i att det inte finns någon ”stängaavknapp”.

Statusrapport från ADHD-djupet

10 december 2009 14 kommentarer

Idag har jag suttit och gråtit hos min kära psykolog – igen. Det är där jag lättar på trycket och får vara jag, utan att andra familjemedlemmar riskerar se och höra all ångest och alla ledsna avgrundstankar och känslor. En sittning som idag lättar på trycket. Åminstone tillfälligt.

Mitt liv är satt på vänt och så har det varit en längre tid. Har inte fått gå vidare i att pröva någon ny ADHD-medicin, eftersom vården fortfarande inte kommit till skott med att friskförklara mitt hjärta och blodtryck. Allt beror på att instanserna i vårdapparaten envist jobbar på i sina egna spår utan att samtala med varandra. Och i mitten sitter jag och tvingas ta på mig rollen som samordnare och pådrivare. Och jag orkar inte längre. Är helt handlingsförlamad. Orkar inte lyfta luren och ringa till sjukhuset för att skynda på remisser. Orkar inte förklara varför det är bråttom. Att jag inte orkar längre. Att min ADHD blommar som aldrig förr. Att alla fel jag gör pga min ADHD ger mig ångest och djupa skuldkänslor. Att självförtroendet är utplånat.

Är man trött orkar man inte vara skärpt. Orkar man inte vara skärpt kan man inte betvinga sin ADHD eller snarare effekterna av den. Den lilla ADHD-motorn inombords surrar och driver på. Den tvingar mig att säga och göra saker jag varken vill eller har lust med. Den tvingar mig att agera och reagera på allt och inget, saker jag inte ens är intresserad av (bara för att hålla mig vaken). Den gör att jag hela tiden tappar fokus och koncentration. För jag blir så stressad. Får börja om och om igen med saker jag tar mig för. Den röda tråden försvinner snabbt all världens väg. Och samtidigt (denna ADHD:ns dubbla förbannelse) så kan vissa saker få mig att fastna i ett envist tillstånd, jag inte kommer loss ur. Jag snöar in, måste driva min sak vidare till det tar stopp. Kan inte bara rycka på axlarna. Ibland känns det som att vara en pitbullterrier som triggats att bita sig fast. Man har agerat enligt sin instinkt och det går inte att släppa när man väl bitit sig fast i någons ben. Käkarna lossar inte. Man sitter fast. Ack ja, ADHD har vissa tvångsmässiga inslag.

Det är nästan lite som att leva med ett missbruk, som att ha anorexi. Jag känner att jag helst vill helst vara själv och ifred med min ”anorexi” (läs ADHD), dvs med min hyperaktivitet, impulsivitet och mina splittrade tankebanor. För jag orkar inte skärpa mig, fixa ett bra bemötande mot sina medmänniskor, reagera normalt och inte bokstavstolka vad folk säger. Människor runtomkring mig blir bara en ytterligare påfrestning i ett sådant här läge. Något som tar det som finns kvar av min livsenergi och som måste hanteras, ungefär som saker. (Med mycket möda och stort besvär.) Och de flesta kan bara inte förstå hur det är att leva med en hårt trafikerad åttafilig motorväg i huvudet. För så är det när det är som värst.

När funktionshindret blir identitet

18 augusti 2009 4 kommentarer

glasogon1Har funderat mycket på detta med identitet på sistone. Känns som om jag genomgår någon slags metamorfos. Sedan jag fick ADHD-diagnosen, har jag fått nya glasögon att se med. Jag har inte blivit någon ny person – jag är jag. Skillnaden är att jag nu har nya kunskaper om mig själv och mitt neuropsykiatriska funktionshinder (npf).

Som nydiagnosticerad hade jag ett himla sjå med att försöka klura ut vad som var ADHD och vad som var jag. Det har jag slutat med. Inte för att jag inte vet vilka symptombeteenden som direkt kan relateras till ADHD, utan för att det självklart hjälpt till att forma mig som person genom åren. Man bygger helt enkelt upp olika strategier (som det så fint heter) för att klara av situationer och prestationer som är särskilt kniviga. T.ex egna metoder för att planera och minnas vad man själv eller ens barn behöver ha med sig för att vara redo för skola, jobb, möten, fritidsaktiviteter eller resor. ADHD:n och jag har liksom växt ihop. Mitt sätt att klara av saker på, ovetande om min funktionsstörning i hjärnan, funkade ganska länge – i alla fall halvvägs. Har som många kvinnor varit familjens givna projektledare. Efter att ha fått barn blev det allt svårare att få ihop alla bitarna: familj, jobb, sociala kontakter, fritid. Det här upplever många – också ni som har ett fungerande meddelandesystem i hjärnan. Man blir stressad och i mitt fall: hyperaktiv. För att inte tala om att man får ett uselt tålamod och blir otroligt lättirriterad och ilsken.

Jag har fått en ordentlig identitetskris. Betraktar det som ligger bakom mig i ett nytt ljus. Innan jag fick diagnosen var min identitet ”normal” (om än pms:ig). Det kar kostat på att uppfylla den normen. Jag inser nu att jag har mina begränsningar, vilket faktiskt gör det lättare att fungera på något konstigt vis. Man blir lite snällare mot sig själv. Vill fortfarande gärna se mig som helt obehindrad och kapabel – det har varit något av mitt signum. Stark, självständig, kreativ. En duktig flicka som presterar och är på topp. En som faktiskt får saker gjorda (min diagnos till trots).

Mitt funktionshinder är en del av mig, så tänker jag, men jag vill inte att min ADHD ska bli min enda referensram i livet. Vill inte ”bli” mitt funktionshinder. Det jag lever och andas. Hoppas ni fattar vad jag menar. Vi som är vuxna och nyss upptäckt att vi har ett npf, har ett stort behov av att hitta andra i samma situation. Vi kan spegla oss i varandra, jämföra, få tröst och en sorts bekräftelse – det är viktigt för självkänslan. Och det är en process – på väg mot något nytt. För många har funktionshindret lett till ett utanförskap. Plötsligt, i kontakt med andra npf:are, slipper man skämmas och känna sig fel. ”Skönt, det finns andra som upplevt samma saker och svårigheter som jag och som tänker på samma vis. Jag är inte ensam.”  Det ger trygghet att tillhöra en grupp – det är viktigt.

Men kanske ger den också en falsk trygghet. Alla grupper har sina oskrivna regler och tabun. Ännu ett ställe där man ska passa in: säga och tycka rätt saker. NPF-samhället skiljer sig nog inte särskilt mycket från det övriga, tror jag. Själv har jag inte sökt upp någon npf-stödgrupp än. Det får vänta. Jag pular på med mig själv så länge. Och spanar in hur andra har det: Frk F, Judith, Witchbitch m.fl.

Stegar vidare

09 augusti 2009 6 kommentarer

poangIdag ska jag göra något som känns både lite läskigt och spännande på samma gång. Jag ska träffa någon annan som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. En kvinna jag kommit i kontakt med här via bloggen. Sitter just nu och funderar över vad jag/vi vill ha ut av det. Utbyte av erfarenheter är så klart en viktig sak, att ge varann någon form av stöd och hjälp med att analysera vår npf-verklighet. Hur funkar jag egentligen, hur gör jag och hur gör hon?  Man blir mindre ensam med sina funderingar.

Min egen verklighet så här långt är att jag kommit än mer underfund med att metylfendiatmedicinen långt ifrån löser alla de problem eller symptom som min ADHD för med sig. Men den ger möjligheter. Kämpar fortfarande med KBT och avslappningsövningar för att minska t.ex risken för att tappa tålamod och fokus eller snurra igång bli hyperaktiv – något som kommit att bli ett naturligt beteende för mig. Nu när medicinen gett mig mer ork, mindre humörssvängningar och ett rakare tänk med färre tankespår samtidigt, blir det lättare att problemformulera och hitta lösningar på hur jag kan ändra på saker och ting. Samtidigt finns där en sorg, som jag också får kämpa med. Och den är jag inte ensam om.

Min älskade man befinner sig också i en process. Han förstår först nu att han faktiskt levt med en funktionshindrad kvinna i många år. Det är svårt även för anhöriga att tänka om. Och framför allt att ändra också sina beteenden. För oss som par är det så att vi sakta men säkert, ovetande om min ADHD, ändrat vårt gemensamma beteende för att det allt mer ska passa mig: den svaga länken. Den med låg stresströskel och i vissa lägen beroende av minutiös planering och ordning för att bli trygg och glad. Till sist blev det för jobbigt för oss båda. Det var då jag sökte hjälp.

Mannen har svårt att vänja sig vid att nu leva med en fru som inte längre är så arg (eftersom medicinen hjälper mig eller snare dopaminnivåerna). Förväntningarna att få t.ex ilskereaktioner finns kvar. Han har också blivit uttröttad – precis som jag. Men vi pratar mycket och vår psykolog ger oss många bra förslag på hur vi kan hantera olika situationer. Psykologen är också bra på att översätta hur jag fungerar. Vad som händer i mig och varför det kan verka vara på ett sätt, men egentligen är på ett annat. Det som faktiskt saknas är att sambos till oss med npf, delar med sig av sina erfarenheter kring hur det är att leva med oss. Så är du skrivkunnig sambo: skriv en bok eller börja blogga!

Har tappat fart när det gäller mitt eget bloggande. Vet inte om det är motivationen det är fel på egentligen. Behovet finns hos mig – den är terapeutisk. Men frågan är: behövs jag här? Finns många andra som är utmärkta på att formulera intressanta saker om ADHD, ADD, Aspergers, DAMP osv. Vet att ni läser, men många av er lämnar inga kommentarer. Och de är betydelsefulla, ska ni veta.

Tack Ann Heberlein

 

Foto: Sofia Runarsdotter

Foto: Sofia Runarsdotter

Igår sommarpratade etikforskaren, kulturdebattören och författaren Ann Heberlein på radion. Det var en sann njutning att lyssna. Hon är så bra på ord. Hon använder dem så väl. Önskar jag kunde vara sådan. Så klart pratade Ann Heberlein en del om sin uppmärksammade bok: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, och om hur hennes hem belägrades av massmedia när hon anmäldes saknad i samband med att boken just kommit ut. Ann lider av manodepressivitet och  var väldigt sjuk just då.  

I sitt sommarprogram pratade Ann Heberlein till alla de som lever med eller i skuggan av en nära anhörigs psykiska sjukdom. Inte minst riktade hon sig till de som är unga: de som skär sig och självsvälter sig. Ann ville förmedla hopp. Det finns något alltid bättre som väntar längre fram, menade hon. Något som är svårt att se när man har mörka tankar och befinner i ett avgrundshål.

Detta tycker jag vi alla kan ta till oss, oavsett om vi är psykiskt sjuka eller inte. För så är det i livet. Det går upp och det går ner. Vi vet inte vad eller vem som väntar runt hörnet. När vi kommit en bit i livet och ser vi tillbaka kan man verkligen förvånas. ”Detta kunde jag verkligen inte ha föreställt mig. Att jag skulle befinna mig här och just nu.” Det kan vara svårt att förstå när man är ung och lever i nuet med starka känslor. Man kanske är olyckligt kär, ens framtidsplaner har grusats, man känner sig ful, dum och i fel sammanhang. Så här är det för många – man är inte ensam. Det är inget permanent tillstånd. Saker och ting förändras.

Redan när jag läste Ann Heberleins bok, kunde jag känna igen mig i de maniska drag hon beskriver. Hon pratade också något om det i programmet. Det liknar till viss del känslan man kan uppleva när man är hyperaktiv. Jag tänker på känslan av eufori eller kicken jag förr fick när jag var under stark press och stress på jobbet, med många, många bollar i luften som jag skulle hantera innan deadline. Och det gick – jag var också just då extra kreativ och full av idéer (när jag egentligen borde tagga ner och fokusera på en sak i taget). Ibland kändes det nästan som om jag flög fram i korridoren på jobbet. Mitt adrenalin var bränslet som bar mig framåt. Jag är helt enkelt en ADHD-person och en prestationsjunkie. Jösses vilken dålig kombination.

Det var då det. Nu försöker jag sluta flyga i korridorerna. Förstår tjusningen i att känna sig bäst i världen. Men den kicken tar slut så fort. Och sedan faller man pladask. Det funkar helt enkelt inte. Skönt att höra någon annan med huvudet påskruvat beskriva något liknande och istället hyllar det lilla trygga livet, de alldagliga rutinerna och vardagen. Det är en livlina även för mig. Tack Ann Heberlein!

Så här skrev jag om Anns bok, efter att ha läst den. Läs vad andra skriver om att vara psykiskt sjuk.

Ordningen är återställd

stadtantLugnet lägrar sig åter i vårt hus. Gäster och släktingar har packat och återvänt till sitt. Mmmm. Jag njuter. Tid för egna tankar och egen takt. Det är kul att ha folk som hälsar på och det är också skönt när de åker hem. Klarar inte av att rubba mina egna cirklar hur länge som helst.

Har under förmiddagen försökt bli av med den hinna av kladdighet som lagt sig över hemmet. Jag förstår inte varför det alltid blir så, när man har besök oavsett om det är av äldre eller yngre medborgare. Golv, möbler, skåphyllor, handtag, spis och mikrovågsugn – allt är sommarklibbigt. För att inte tala om kylskåpet. Den är en historia för sig. I trängseln av alla matvaror som baxats in där, har det blivit spill och en unken doft sipprar ut då man öppnar dörren. Kan det komma från alla de filmjölks- och juicepaket eller de burkar innehållandes tillbehör till någon middag för länge sedan, som sparats och puttats allt längre in för att i framkant ge plats åt något färskare och mer nyinköpt? Brrr. Bakterierna har högkonjunktur.

 Nu är ”saneringen” och tvätt av sängkläder genomförd och vi kan andas ut. (Eller andas in och slappna av, som psykopompen lärt ut.) Jag är glad och nöjd över att jag och mannen är lika intresserade av ett välstädat, organiserat och fungerande hem, som jag. Vi deltar med samma frenesi med att upprätthålla ordningen och hålla dammråttorna på avstånd. Det är absolut inte kliniskt rent hos oss. Visst ligger det klädpersedlar, papper, tidningar, cd-skivor, spel och böcker skrotandes både här och där. Framför allt bidrar den yngre generationen till bildandet av små högar med grejor.

För egen del, som varandes ADHD-person, blir ett stökigt hem en sådan högpotent stressfaktor för mig att jag bara inte står ut. Jag får fnatt. Blir hyperaktiv, gormar och far runt som ett jehu för att bringa ordning i kaoset jag tycker har uppstått. Men jag har blivit tolerantare med åren och triggas inte alltid lika lätt, även om det har krävts en viss träning för att komma dit. 

Ordning och reda ger mig trygghet – så är det. Det är bara att acceptera. Om rätt sak är på rätt plats ger det mig möjlighet att vara mer avslappnad och flexibel med annat. Det låter hemskt, jag vet. ADHD:n skapar en viss ofrihet. Men vad gör man? Det är väl inte för inte som experterna inom bokstavsfältet (jag menar så klart på neuropsykiatriska funktionshinder) rekommenderar oss själva och vår omgivning att skapa och bidra till en välstrukturerad vardag, ge oss klart uttryckta förväntningar, tydliga gränser och att inte sätta upp för höga eller för många mål samtidigt (dvs en sak i taget). Låter lätt, men är svårt för en som har svårt att reglera sin aktivitetsnivå (det blir alltid för hög fart) och så gärna vill en massa saker, men orken tryter. Utan familj och anhöriga som ställer upp både på vår ordning och en del tokerier men också säger ifrån ibland, skulle det bara inte gå.

%d bloggare gillar detta: