Arkiv

Posts Tagged ‘impulsiv’

Lätt med missförstånd på Twitter

05 augusti 2013 Lämna en kommentar

Tänker ibland på det här med att ha fötts med ADHD: impulsiv och handlingskraftig på samma gång, och att ha tillgång till sociala medier där man i realtid kan nå ut med det man vill ha sagt. Som gjort för oss hyperaktiva bokstavsmänniskor – vilket verktyg! Men ut kommer inte alla gånger de mest begåvade och genomtänkta saker, när det går snabbt och man kanske inte befinner sig i rätt sinnestämmning, miljö eller tidpunkt. Det är därför jag hållit mig till bloggen. I tystnad, ensam vid datorn med utkastfunktionen igång. Ni som följt mig vet att min texter inte är de kortaste. Jag försöker utmana mig själv i att vara eftertänksam och strukturerad och på samma gång nyttoorienterad. Inte helt lätt, som ni förstår….. Ska man skriva kort måste man använda färre ord. Nyanserna och bakgrundsbeskrivningarna faller bort – det som ger sammanhang och förklaring och kanske kan framkalla viss förståelse för det sagda. Längre inlägg tror jag lockar till mer seriösa diskussioner.

Läser i Expressen på nätet att Cissi Walin, även hon ett bokstavsbarn, bestämt sig för att sluta twittra: http://www.expressen.se/gt/cissi-wallin-lagger-ner–efter-64-000-tweets/

I artikeln citeras hon på följande sätt: ”Det är inte att jag känner mig näthatad. Jag vill gärna ha nyanserade debatter och det får gärna vara hetsigt men Twitter är en enda stor fest i misstolkningar, övertolkningar och människor som sitter och mästrar med varandra om vad man ska säga och inte säga.”

På Twitter har man 140 tecken på sig att säga det man vill ha sagt. Inte många nedslag och att skriva kort, kärnfullt och begripligt – det är en konst. Det kan lätt bli missförstånd. (Ni vet hur det ibland kan bli i mejlväxlingar där viktiga saker ibland utelämnas för att de som mejlar varann tycker att de känner varann så bra …) Befinner man sig inte i samma sammanhang som den som twittrar, är det lätt att tolka det skrivna fel – nåt som just vi med bokstavs-/autismbesläktad diagnos särskilt har problem med. Det kan vara svårt för oss att sätta sig in i hur andra tänker och känner och att förstå kommunikationen med andra. Ironi är en del av det här med att kunna placera saker och ting i ett sammanhang. Cissi säger i artikeln: ”… om man drar ett ganska oskyldigt, ironiserande skämt så blir det en hatstorm….”. Det räcker inte alltid med citattecken som en vink om att det som sägs är ”på skoj” eller att det handlar om ”en blinkning”. Man tar det sagda på allvar. Ibland för att man läser för fort eller inte har tid att begrunda det skrivna/sagda.

Cissi Wallin säger också i artikeln: ”Alla spottar ut sig åsikter om allt. Allt ska problematiseras. Jag har bidragit till det och det skäms jag över.” Bra att göra denna reflektion tycker jag. Jag har själv svårt för den moderna snuttifieringen. Ämnen ska snabbdebatteras. Ingen får prata till punkt. I floden av ord och meddelanden är det ganska lite som stannar kvar och lämnar avtryck.

Det här med sociala medier har verkligen både sina för- och nackdelar.

Lina om att vara ”för mycket”

22 april 2011 Lämna en kommentar

Jag har följt Lina genom fem bloggar är det väl nu (bejbi39 och någon var det visst innan dess, sedan civil, agencybureau och nu senast rappakalja). Lina är ensamstående mamma till fyra. Själv har hon diagnosen ADHD och bipolär och två av barnen har också fått en bokstavsdiagnos. Läs gärna hennes senaste inlägg om att vara för mycket. Tror att det är många av oss som känner igen oss i att det inte finns någon ”stängaavknapp”.

Petter har fått ADHD-diagnos

18 april 2011 Lämna en kommentar

Ytterligare en för många välbekant person berättar nu om sin ADHD, nämligen artisten och rapparen Petter. I artikeln (här återgiven bitvis i Aftonbladet) berättar han t.ex om hur han minutiöst organiserat sitt liv hitintills – något jag mycket väl känner igen mig i. Eftersom vi har så dåligt arbetsminne och är mycket impulsiva, måste vi genom olika strategier organisera och planera upp tillvaron genom olika komihågsystem, för att komma i mål. Jag körde med skrivna minnes- och checklistor (som aldrig tog slut). Jag skapade också små högar av grejer (som när jag passaerade dem skulle påminna mig om att detta ska du göra). Men det här senare var en helt omdeveten sak. Till sist blev det här för jobbigt. Tillsammans med den ständiga turbofarten blev det här för mycket och jag sökte hjälp.

Så här beskriver Petter i Aftonbladet vad som händer om han inte systematiserar och organiserar (vilket till sist kan bli ett tvångsbeteende):

”Följer han inte sin mallade tillvaro påverkar det hans välbefinnande.

– Då mår jag jävligt dåligt. Jag måste organisera min dag på det sättet. Fem minuter till det, tio minuter det. Jag har hela mina dagar planerade så, säger Petter.”

Välkommen i sällskapet, Petter!

Läs Petters krönika på Specialpedagogiska myndighetens sida.

Spegel, spegel på väggen där …

14 oktober 2010 5 kommentarer

Har man en bokstavsdiagnos är det mycket lätt att känna igen sig i andra som har det. Känns nästan som om vi vore släkt på något vis. Samma beteende, samma flyktighet, rännande hit och dit som ett torrt skinn, skynda, skynda, harva av grej efter grej i snabb takt, känna sig jagad och fylld av panik och rädsla. Blir så himla full i skratt, fastän skrattet fastnar också i halsen, när jag läser vad Speedy skriver på sin blogg. Det är en historia om mig för några år sedan, förutom detta med anorexi. (Men somliga kanske trodde att den magra människa jag var då, faktiskt var anorektisk. För vem kan lägga på sig hull som ständigt är på språng och aldrig sitter still. Knappt för att äta.)

Värst var det innan jag fick barn i 30-års åldern. Den rent fysiska tröttheten som kommit med åren, har gjort att kroppen inte orkar fara runt på samma sätt. Och nu har jag ju medicinen att luta mig mot – tack och lov (även om jag som många upplever att man är tvungen att höja dosen något efter en tid för att få samma effekt.) Just nu, när det blivit höst och mörkare, är jag urtrött. Kommer knappt ur sängen på morgonen. Är som en zombie. Och på kvällen, när man äntligen fått tid för sig själv, då borde man gå och lägga sig – men det är ju så skönt att sitta för sig själv i soffan och stänga av.  Ser fram emot att ställa om klockan till vintertid. Orkar inte starta om när jag kommer hem och ladda upp för att ge mig ut på bloggen och dela med mig. Så är det just nu. Men jag kommer nog igen.

Träffar fortfarande min psykolog med jämna mellanrum, men inte lika ofta. Sist pratade vi om vilka olika jag man har. Ni vet mamma, tjej, yrkesperson, partypingla osv. Ett slags tudelning och koncentrat av jagets olika delar. Sedan kom vi till frågan om vem man egentligen är och det gick upp för mig som en blixt från klar himmel: det vet jag inte riktigt. För hela mitt liv känns det som om jag fått förtränga och förminska mitt jag, alltså mitt ADHD-jag, med alla de oönskade och besvärliga beteendena. Jag har fått ”skärpa” mig, så gott det nu gått, och försökt spela någon annan. Företrädesvis en smart och ofelbar person som klarar av saker och tar sig framåt utan problem.

Som jag kämpat och låtsats!  Jag har spelat olika roller för att försöka passa in samtidigt som ADHD-jaget sprickfärdigt försökt spränga sig genom de uppbyggda murarna och skalet. Den här insikten gjorde mig ganska ledsen. Jag har ju gjort så här för att jag förstått att jag själv (vem nu det egentligen är) inte dugit, inte passat in. Dessutom vet jag ju nu att jag har en hel del aspergers i mig och det innebär ju att vi har svårt att förstå andra, deras jag och inre liv. Även dem har jag försökt härma, hitta ”förebilder” som man kan göra likadant som för att lära sig vad det är att vara människa, mamma, syster och arbetskamrat. Det här känns tungt, men samtidigt en viktig upptäckt för mig.

Saker jag skulle men inte gjort

22 augusti 2010 1 kommentar

Sommaren lider mot sitt slut – det är bara att inse. Det har gått alldeles för fort, som vanligt. Vart tog tiden vägen? En fem veckors semester som vuxen kan ju inte riktigt liknas vid de oceaner av tid man upplevde sig ha som barn under sommarlovet. Och oftast har vi vuxna ju lyckats planera upp större delen av semestern ”för att hinna det som ska hinnas”. Träffa vänner, ta itu med något projekt som att renovera och måla eller hjälpa släkten med något liknande.

Så har det nu inte riktigt varit för mig denna sommar. Jo, jag upplever att den gick för fort. Kanske är jag nöjdare än på länge för att jag inte satte upp en massa måsten på göra-listan denna gång. Jag har genomfört det enda större projekt jag planerat: att gräva om och nyanlägga en rabatt som totalt växt igen på landstället och varit något i en nagel i ögat på mig under flera år. Allt annat jag gjort har varit mer av karaktären: om jag har lust och det finns tid.

Det här gör mig faktiskt ganska stolt. För det är resultatet av envist jobbande med mig själv. Det kräver en hel del ansträngning och energi att styra sig själv. Att ta till sätt att varva ner på och skärma av när ADHD-hjärnan skriker för full hals: ser du inte allt som du måste göra! Och som vi med ADHD vet blir det svårt att genomföra och avsluta projekt, när hjärnan driver på och berättar om fler saker att göra. Sånt är livet för en som drivs av impulser. Det blir varken hackat eller malet.

Fast visst finns det saker jag tänkt jag skulle göra, men som inte blivit av. Som att börja stavgå på morgonen, medan familjen fortfarande sover. Här kommer min lista på sånt som jag ville, men inte gjort.

Saker jag inte gjort i sommar, men nog tänkte göra:

  • börja stavgå på morgonen
  • göra mina yogaövningar
  • blogga och speciellt lyfta vissa ämnen
  • börjat på den där boken jag så länge velat skriva
  • träffa vänner jag inte sett på länge
  • hångla mer
  • åka och campa
  • baka matbröd
  • beskära träd
  • lösa korsord
  • läsa deckare
  • lägga pussel
  • spela alfapet
  • lära den yngre generationen att på riktigt använda Word i datorn
  • hitta ett par schyssta snyggskor
  • lyssna på radions sommarpratare nästan varje dag (i ärlighetens namn var många av de som deltog i år inte särskilt spännande)

Det var nog det hela. Se det som en utmaning – gör din egen lista och bestäm sedan för att vara rätt nöjd ändå genom att göra en till lista med saker som du faktiskt hann och genomförde. Och kanske framför allt: de gånger du prioriterade rätt (”jag gjorde det istället för det”). Vi som har bokstavsdiagnos har ju rätt svårt för detta, att förstå vad som faktiskt är viktigast vid olika tillfällen och välja ut det.

Med sinnen känsliga för allt

26 maj 2010 6 kommentarer

Är inne i en dålig period. Försöker göra detta jag gjort så bra under många år: bygga barriärer, hinder, slå lock för öronen och promenera vidare. Faktum är att förmågan att stänga ute allt som vill in, är en form av överlevnadsförmåga för en person med neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD, aspergers m.fl. Och vi har alla hittat på olika sätt (vanligast är alkohol, droger, olika typer av livsåskådningar, sekter osv).

Som barn var jag fruktansvärt känslig för många saker (och jag pratar inte om allergi nu). Musik, tonarter, färger, nyanser, känslor, beröring, rörelser, skådespel, dans, pantomin osv. För att inte nämna allt som händer genom det sociala spelet, språket och mellan raderna. Jag saknar verkligen den starka känsla jag kunde ha för olika saker som barn och tonåring. Frenesi, patos, platonisk förälskelse, förtrollning i stunden. Det kan vara härligt att upplösas i musik, balett, ord och känslor, men det är väldigt krävande att processa allt det som ni andra inte uppfattar – utan era hjärnor bestämmer er för att ignorera (för att de inte ”tillför” något). Man blir utmattad och tvungen att hitta vägar att stänga av. För kanalerna in är så många känselspröten alltid på helspänn. Alltid för mycket – aldrig för lite. Dessutom innebar min speciella känslighet ofta att jag drabbades av någon sorts ångest eller skuldkänslor. Ville väga allt som jag tog emot på olika våglängder på guldvåg och hade otroligt dåligt självförtroende – fast det märktes faktiskt inte.

Nu, trots att min mottagarfrekvens är uppkopplad, är den mera avtrubbad. Den är både på och av. Jag har som vuxen försökt lära mig att stänga av de spontana impulserna – man gör inte som man känner för att göra. Att handla och dras med i känslorna är härligt, men fungerar bara för stunden. Jag måste försöka stänga av för att orka – för även om jag äter ADHD-medicin kan den inte skydda mig mot allt (på gott och ont). Fast ibland saknar jag den fullfjädrade frihet ADHD:ns impulsivitet och stora kreativitet ger. Men inte de trista konsekvenserna.

Som barn gillade jag Barbro Hörbergs texter. Därför bjuder jag er på: Ögon känsliga för grönt. Speciellt tillägnad Lina, Birgitta och Carola.

Klappetiklapp – ADHD-hjärtat slår

23 februari 2010 20 kommentarer

Man är väl en lättpåverkad typ. Efter dryga tio veckor och (sedan några veckor) med måldos av Strattera har vilopulsen hoppat upp till 80-90 slag per minut. Känner pulsen i halsen – nästan som det var med centralstimulantia (CS). Men trycket är under kontroll. Övertrycket har åkt upp lite, men inget oroväckande. Motar Olle i grind med yoga och avslappningsövningar (typ snabbmeditation).

Strattera har funkat bra när det gäller att stärka arbetsminnet och koncentrationen. Alltid något. Man är inte lika splittrad och kan fokusera på det som folk säger till en utan att på samma sätt känna av den flerfiliga rusande motorvägen i huvudet av tanketrådar och associationer. Viss effekt har medicinen hittills, men inte på humöret och impulsiviteten. Har fortfarande tendenser att falla folk in i talet, så de inte kan komma till punkt. Försöker också högt gissa vad de ska säga och lämnar olika snabba förslag, innan de hinner klämma fram mer än några ord. Ack min hjärna – varför så snabb och oborstad!? Har jag ADHD eller 🙂

Ett framsteg dock (eller hur man nu vill se det – för det har konsekvenser). Orkar inte gå runt och kontrollera mitt beteende hela tiden och framför allt ha skuldkänslor över de ADHD-fel jag gör. Det förgör mig. Folk (innefattar tyvärr familjen) måste stå ut med att jag är sån här. I alla fall ett tag framåt. För jag har kommit överens med doktorn om att göra det sista ultimata försöket att prova CS (igen) och nu med en hjärtläkare som faktiskt är med och sköter puls och tryck. Ja, det vill säga motmedicinerar biverkningarna. (Ni som läst tidigare vet att jag egentligen inte ”tål” sådan medicin.) Och nu blir det depottablett som gäller. Alltså medicin som har en jämn verkan över dygnet.  Hoppas det kan funka, för jag vill banne mig ha livskvalitet. Det är jobbigt att gå runt och försöka kontrollera och behärska sig. Jag orkar helt enkelt inte.

Håll tummarna nu!

%d bloggare gillar detta: