Arkiv

Posts Tagged ‘jobb’

Jag lever

23 maj 2013 4 kommentarer

Många av mina följare undrar säkert vart jag tog vägen. Jag lever och mår bra. I det stora hela: okej, med andra ord. Bloggandet har gått i stiltje. Men det beror nog delvis på att livet fungerar ganska bra – jag har kommit ut på andra sidan. Nja, inte kommit ut helt ur garderoben. Är fortfarande försiktig med att berätta om mitt bokstavsliv live.

De som behöver veta vet. Bland annat min nya chef. Har faktiskt bytt arbetsplats och det var min nya chef som la ut krokarna och ville ha ”mig”. Och jag har varit fullständig rak mot vederbörande om vem jag är. Faktum är att det funkar hittills. Men det har varit några tillfällen då det blivit dåliga förutsättningar för mig och mina hjärna kopplat ned. Kände igen utmattningsreaktioner. Been there – done that. Det har jag också varit tydlig med och fått en klapp på axeln för av min nuvarande chef. Tro nu inte att alla på den nya arbetsplatsen vet – inte alls. Saknar mina gamla arbetskamrater och ska nu för andra gången i ordningen firas av nästa vecka. 

Livet pågår och jag ska inte säga att det är enkelt alla gånger. Största problemen finns tyvärr på hemmaplan. På jobbet kan man gå in i en roll. Efter jobbet måste man slappna av och då går det sämre med den sociala förmågan, tålamodet, förmågan att sortera osv. Det är fortfarande inte lätt för maken. Han vet – absolut – vad som funkar och inte. Men det kräver saker hela tiden, från hans sida. Och då blir det svårt att prioritera egna behov och att kunna slappna av och bara vara. Jag fortsätter att medicinera i låg dos. Måste även ta blodtryckssänkande. Men jag har fått ny bra, manlig kontaktperson inom psykiatrin för uppföljning. Förra syrran var pest beträffande bemötande.

Hoppas ni har det bra. Glöm inte Almedalsveckan, där ”våra” frågor finns med.Den startar 30 juni, för er som kan. Programmet återfinns på: http://www.almedalsveckan.info

 

Tack till er som lämnar kommentarer och ursäkta för att jag är dålig på att återkoppla.

Läs gärna DN:s artikelserie om ADHD

01 augusti 2012 3 kommentarer

Hoppas ni följt Dagens Nyhets artikelserie om ADHD och ADD. Journalisten och personerna som pratar i artiklarna beskriver allt mycket bra och verkligt. Bl.a det här med att man som erfaren ADHD-person och som tar medicin, kan överväga när man beköver ta den lilla extra dosen av snabbverkande metylfendiat eller faktiskt avstå när man vill ha en någorlunda fri, kreativ hjärna – utan att det går över styr. Men: detta kräver insikt och erfarenhet av hur man fungerar och att man har ett liv som fungerar. Dvs har lärt sig vad som behövs i struktur för att det ska funka: har verktyg, sover tillräckligt, anstränger sig/jobbar lagom osv. Det är många pusselbitar som ska passas ihop.

Läs t.ex om Axel: http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/tankarna-springer-i-vag-med-mig

Gott slut

31 december 2011 6 kommentarer

Så här på årets sista dag vill jag önska mina trogna läsare ett gott slut. Till dags datum har det varit närmare 90 000 enskilda besök här på bloggen, sedan jag startade den för några år sedan. Jag är inte en lika aktiv bloggare längre. Orken tryter. Faktum är att så mycket som jag jobbat mot slutet av detta år, har jag inte gjort på åratal. Jag är trött. Blodtrycket rusade i höjden innan jul. En dag när jag kom hem mådde jag så fysiskt illa av situationen att jag var på väg att kräkas. Jag tål inte stress längre. Och jag vill inte slita på mig – vis av skada. Tyvärr är det så att man i vissa situationer är tvungen att bita ihop eftersom man vet att det finns ett slut/mål och är övergående. Jag gör allt jag kan för att undvika och förutse sådant här, så jag kan styra bort situationer som denna. Detta kommer inte att fortsätta efter nyår, utan jobbet kommer att normaliseras. En påminnelse blev det. För jag vet ju att jag i ett sådant här läge kan sägas springa maraton på ett ben – det är bara det att de flesta inte känner till att jag gör det.

Vad kan jag säga att jag lärt mig under året?
Ingen nyhet kanske, men i alla fall, hur viktigt det är att ha en stödjande och anpassningsbar familj. (Är tacksam över att ha en man som tar ett stort ansvar för att familjelivet ska fungera, för läxläsning och marksevice. Tack, älskling.) Att lita på sin intuition. Att lyssna inåt, på sig själv. Att våga säga nej: det här fixar inte jag. Att ta emot hjälp, när den erbjuds. Att inte ta på mig för mycket ansvar. Att vila när jag är ledig och inte fortsätta ekorrlivet hemma. Det här är några saker.

Under året som gått har några fler bloggvänner fallit bort och försvunnit. Bland annat ”Mias universum”. Hon bara försvann. Till dig, till trogna läsare och till alla andra före detta bloggkollegor (och damptanter – ni vet vilka i är) ett gott nytt år!!!

här skrev jag för ett år sedan, när jag summerade året.

Jobb och psykisk ohälsa går att kombinera

26 september 2010 2 kommentarer

Just nu pågår Bokmässan i Göteborg. Jag har aldrig varit där. Men mässan ger bra draghjälp och uppmärksamhet åt böcker jag kanske annars inte råkat stöta på. I den senaste bokfloran möter vi välkända personer, kända inom sina respektive yrken, som outar psykisk ohälsa. Hälsosamt tycker jag. Det gör att det inte behöver vara så tabubelagt att vara galen i nutid. Karin Johannison, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet som är inte aktuell med någon bok just nu, har skrivit en del böcker i ämnet. Hon har kommit fram till att förr i tiden var galenskap något fint som drabbade de rika och besuttna. När galenskap, läs psykisk ohälsa, blev något som gemene man ”lider av” är det inte lika fint längre, utan något fult, som nedvärderar och som ska döljas.

Nyligen släppte Arvid Lagercrantz (60 +), journalist, politisk reporter och senare vd för Sveriges Radio, sin bok ”Mitt galna liv”. Den visar att det finns hopp. Det går att arbeta och vara psykiskt instabil. Arvid insjuknade första gången i manodepressiv sjukdom i tonåren. Numera kallas det att vara bipolär.  Under några år har han aktivt berättat om hur det är att ha psykisk ohälsa och samtidigt ha familj och yrkesliv. I intervjuboken ”Tokig på jobbet”, där han skrivit inledningen, beskriver han t.ex detta.

Han berättar bl.a att om han jobbar för mycket kan han bli manisk och speciellt har hans bipolära sjukdom blommat upp efter jobbledighet – i januari efter julledighet och i september efter sommarsemesterns slut. Självklart finns det mycket som är negativt med ett funktionshinder som psykisk ohälsa. Men det finns också vissa positiva saker. Man träffar t.ex många intressanta människor på psykiatriska kliniker, tycker han 🙂 . Måste vara därför han blev journalist, antar jag. För då är man ofta nyfiken på andra människor, deras livsöden och hur saker och ting hänger ihop.

Det här är de tips han vill ge till andra med psykisk ohälsa för att vardag och jobb ska funka:

– lär dig använda de mediciner som finns
– slarva inte med sömnen
– godta att du lider av något kroniskt, som inte försvinner
– lär dig känna igen symtomen
– var så öppen du kan om din sjukdom

Många av tipsen är bra även för oss med bokstavsdiagnos. Jag kan lägga till: planera varje dag väl, använd hjälpmedel och strunta i festandet!

En till bok som kom nyligen är biografin: ”Gösta Ekman – Farbrorn som inte vill va’ stor”, av Klas Gustafson. Det är alltså inte skådespelare Gösta utan Klas G,  journalist och författare som skrivit boken. Han har tidigare  bl.a skrivit uppmärksammade biografier om Beppe Wolgers, Tage Danielsson och Monica Zetterlund. Boken om Gösta bygger på mängder av intervjuer med huvudpersonen och personer som känner honom väl, såväl privat som yrkesmässigt. Såg som hastigast en intervju med Gösta och Klas på SVT. Och då nämndes att Gösta försökt begå självmord i unga år  – något som han själv delvis viftade bort som något avgörande i hans liv. Han skämdes mest. Framför allt över att han gjorde självmordsförsöket hemma hos sin farmor och utsatte henne för detta trauma. Har inte läst boken själv. Men den förefaller inte otroligt att bakom mycket bra skådespeleri och komik ligger en ryggsäck av smärta. Hur som helst, jag ska läsa boken.

Här och här kan du läsa mer om Arvid Lagerkrantz. Och här en recension av boken om Gösta.

Fixa struktur på jobbet – går det när man har ADHD?

10 maj 2010 8 kommentarer

Fler än jag med ADHD har funderat över detta. Svaret på frågan är att visst går det. Jag skulle personligen inte överleva utan yttre ordning och reda. Det räcker bra med den röra av snabba impulser och flerfilig tankeverksamhet som pågår i min hjärna dagligen (om jag inte tar min ADHD-medicin).

Jag har ett jobb (hurra, eller vad man nu ska säga. För det är många med ADHD som står utanför arbetsmarknaden av olika skäl). Jag har lyckats skaffa mig ett yrke som jag faktiskt är rätt bra på. Tidigare hade jag ett annat mer praktiskt yrke, som jag också var bra på. Men jag bytte bana någonstans i 30-års åldern, och pluggade vidare till det jag egentligen ville bli från början.

Jag arbetar på ett kontor. Dit jag går varje dag. Där finns mina kollegor, som jag tyvärr måste kumpera ihop med (fast snart ska jag få egen kuppé). Jag trivs med mina arbetskamrater, men minikontorslandskap är förödande för min koncentrationsförmåga. De stör mig och jag är fena på att störa dem. Datorn är mitt främsta arbetsredskap, liksom telefonen. I mitt jobb ingår en hel del projektledning, konsulterande och att skriva en sjuhimlans massa text. En fördel är att ha huvet väl påskruvat och att ha god ordning på grejorna.

Typiskt för många av oss med ADHD är att det är så svårt att fokusera på en sak i taget  till dess att man kommit i mål med vad man ska göra. Det kan t.ex vara svårt att rikta uppmärksamheten bara på det som är viktigt i en situation eller en text och sortera bort sådant som inte alls har med saken att göra. Allt blir liksom lika viktigt och man förlorar sig i alla de små detaljerna. Till slut blir det så mycket information att hantera att det blir tvärstopp i maskineriet. Man stänger till sist av helt. Så har det varit för mig. Jag har jobbat och jobbat frenetiskt,  många gånger omständligt och med ”fel” saker som jag inte lagt proportionerligt vettig tid på. Jag förmår inte slarva med detaljerna och att strunta i allt annat som velat ha min uppmärksamhet. Det har känts som om hur många lösa trådar hängt i luften till slut. Panik.

Bra struktur på arbetsdagen och de arbetsuppgifter jag ska utföra är ett måste för mig. Listor som inrutar dagarna är toppen att ha. T.o.m listor som inrutar arbetsuppgifterna 1-2-3…. Lika viktigt för mig är ordning och reda på papper, skrivbord och i skåp och lådor och inte minst bland mapparna i datorn. Det har jag för det mesta och det är ”min” ordning som gäller. Jag kan faktiskt nästan fastna i sorterandet och ordnandet. Tyvärr är det aspergaren i mig som vill ägna sig åt detta, så att annat blir lidande.

Jag har börjat lära mig olika sätt att styra upp sig själv på. Det kan sammanfattas på följande sätt: god planering, fasta rutiner och bestämda tider. Det skapar trygg förutsägbarhet. En sak i taget, ett bestämt kortsiktigt mål och avvägd/ planerad tidsåtgång hjälper mig att komma i mål med uppgifter. Tids- och påminnelsehjälpmedel (automatiskt talande klocka i datorn, memo comai i mobilen, banspelare att prata in på, timer i duschen) hjälper mig att kunna slappna av, fokusera och stänga ute rädslan att missa möten, glömma gå hem från jobbet i tid, ta medicin osv.

Men hur gör man med människorna då, tänker du. De som ringer, mailar, kommer in och ställer frågor helt apropå. De som ruckar på en stackars ADHD-persons alla intentioner att hålla sig på spåret och ha ett fokus. Inte lätt ska jag säga. En fördel är om kollegorna vet om att man har ett neuropsykiatriskt funktionshinder med koncentrationssvårigheter. Man får helt enkelt säga ifrån och ha ett system för när man inte kan bli störd. Gul lapp på dörren betyder t.ex förbjudet område just nu. Fokuserat arbete pågår. Eller så får man jobba när andra inte är på plats: tidigt på morgonen eller sent. Fast det senare rekommenderar inte jag. Risken är att arbetsdagen inte tar slut – att man bara fortsätter och tröttar ut sig. Har försökt.

E-post är ett bra sätt att kommunicera på. Men då gäller det att kunna avstå från att vara konstant uppkopplad. Skrivna frågor eller instruktioner om vad som behöver göras slår alla snabba telefonsamtal och pratstunder i korridorerna med kollegorna. Man blir mer effektiv och fokuserad. Det sociala spelet tar på krafterna – allt det där man måste säga först innan man kommer till pudelns kärna eller för att runda av samtalet på ett artigt sätt. Sådant funkar inget vidare för oss, även om vi kan lära oss (med mycket möda och stort besvär).

Det är också bra för arbetskamrater att veta att plötsliga förändringar i schemat och ostrukturerade situationer inte är det ultimata för en sån som mig. Att det ökar känslan av kaos. Bättre att de tänkt steget längre och gjort vissa förberedelser, innan de släpper bomben om att allt måste ändras. Flexibilitet är inte min starka sida.

Det finns oändligt mycket tips man kan ge om avgränsningar, avskärmning osv. Arbetsterapeuter är personer som kan hjälpa en, när det kniper. Jag har inte haft jättestor hjälp av den jag träffat, för utom på hjälpmedelsfronten. Här kan du dock läsa ett exempel på hur en annan person fixat bra struktur på jobbet med hjälp av sin arbetsterapeut. Känner igen mig mycket i de problem och lösningar hon beskriver.

Samlar kraft

04 maj 2010 5 kommentarer

Dygnet har bara 24 timmar. Har egentligen inte för mycket att göra, men ”hinner” inte blogga lika ofta fast motivationen finns. Tror att detta faktiskt beror på att jag slagit ned på takten och prioriterar bättre (kanske, kanske). Låter nog lite knasigt, men blogga har sin tid efter efter andra mer högprioriterade saker: kärnfamiljen (tänk att man kan känna så mycket trygghet i något som i 25-års åldern bara stod för borgeoisie och fängelse), trädgården om våren (ger inte bara njutning utan också muskelvärk), gamla föräldrar som behöver hjälp och träffas, vänner (om än få), förkovran (dagstidningar och annan lättläst sådan) osv. Därför ”finns” inte tid. Min måste-göra-lista (som aldrig tar slut, ni vet) är inte fylld på samma sätt som förr. Jag pressar inte in saker som förut och måstena är inte lika många. Befriande och lite tråkigt på samma gång. Jag som är van att rusa fram som tåget. Ostoppbar.

Har suttit och filat på ett inlägg om att hur man kan få struktur på jobbet fast man har ADHD. Inte för att jag är någon expert på det förstnämnda – däremot på det senare. Inlägget är snart färdigmanglat och redo för att luftas. Snart alltså.

Kategorier:leva med adhd Taggar:, ,
%d bloggare gillar detta: