Archive

Posts Tagged ‘KBT’

Mindre knark och mer behandling på fängelser – även av ADHD

12 juli 2011 1 kommentar

Idag berättar DN om att det blir allt mindre knark på svenska fängelser. Det här är en trend vi är ensamma om i Norden. Orsaken till att knarket nästan har försvunnit beror till stor del säkerhetsarbetet på anstalterna. Kriminalvården har enligt DN satsat på mer yttre skydd och noggrannare bevakning, mer kontroller (urinprover på intagna), nya elstängsel utanför de höga murarna gör det omöjligt för någon att kasta in droger eller andra varor till fångarna. Kumla – som har den högsta säkerhetsklassningen i landet – har också knarkhundar som nosar på de intagna och allt gods in till anstalten röntgas. Dessutom erbjuds fångarna också mer behandling mot sitt missbruk.

Enligt en undersökning från 2006 var över hälften av dem som dömdes till fängelse narkotikamissbrukare. I en av de två artiklarna får man möta  livstidsdömde Peter, 50 år och tidigare amfetaminmissbrukare. (Här kan du läsa om Peter.) Han sitter inne för mord på Kumlaanstalten. Peter har haft stora problem med att kontrollera sin ilska och aggressivitet, har fått diagnosen ADHD och får kognitiv beteendeterapi. Om han får någon medicinsk behandling (läs ADHD-medicin) framgår inte. Min egen erfarenhet är att utan ADHD-medicin är det svårt att få resultat med KBT om man har ADHD. Är man synnerligen impulsiv i sitt handlande och dessutom har ett dåligt arbetsminne är det svårt att göra som man lärt sig och ens minnas vad det är man lär sig och hur man ska göra istället. Det här är kärnan i ADHD-beteendet.

Det är väl känt att många intagna med drogproblem har ADHD. Missbruk (självmedicinering) är en vanlig del av vår bokstavsdiagnos och missbruk brukar leda till brottlighet. Jag har tidigare skrivit om Kriminalvårdsprojektet i Norrtälje – ett samarbete mellan Kriminalvården och Stockholms läns landsting som handlar om att erbjuda utredning och behandling till fångar som varit intresserade. Syftet med studien är att undersöka om medicinsk behandling i kombination med ett behandlingsprogram minskar ADHD-symtomen och den upplevda livskvalitet och funktionsförmåga hos de intagna som deltar. Dessutom finns det ett ytterligare ADHD-projekt inom Kriminalvården kallat Håga-projektet.

Sedan förra året får också fångarna på de tre anstalterna: Färingsö, Storboda och Norrtälje stöd och råd när det gäller kognitiva hjälpmedel av personal från Hjälpmedelsinstitutet (HI). Det handlar om allt från bolltäcken till timstock. Samarbetet mellan Kriminalvården och Hjälpmedelsinstitutet är en del av ett treårigt regeringsuppdrag att öka kunskapen om hjälpmedel till personer med psykiska funktionshinder. Bl.a ADHD. Samarbetet med Kriminalvården går genom Integrerat team för opiatberoende kriminalvårdsklienter (ITOK), en verksamhet där Stockholms Frivård, Kriminalvården Region Stockholm och Beroendecentrum Stockholm ingår. Om projektet kunde man höra på årets Almedalsvecka.

Bra satsade skattepengar, tycker jag.

Här kan du läsa mer om Kriminalvårdens statistik när det gäller droger bland intagna.

Var med i en forskningsstudie om KBT via internet

09 januari 2011 3 kommentarer

Forskning visar att visar att kognitiv beteende terapi (KBT) via internet är lika effektiv mot paniksyndrom som traditionell KBT-behandling i grupp. Även vid lindrig och mellansvår depression kan internetbaserad KBT fungera bra. Därför satsar bl.a Stockholms läns landsting på att erbjuda KBT via internet.

Just nu söker Institutionen för psykologi vid Umeå universitet deltagare till en studie om interaktiv KBT-behandling. Bl.a söker de personer som lider av nedstämdhet, social fobi och tvång. Inga resor behövs eftersom forskningsprojektet handlar om ett internetbaserat självhjälpsprogram med behandlarstöd. För mer information och intresseanmälan, gå in på: www.studie.nu

Karolinska institutet söker också försökspersoner till ett liknande forskningsprojekt, som har en pågående depression. Försökspersonerna får hjärnan avbildad med PET-teknik för att kunna studera vad som händer i hjärnan under en depression. De erbjuder samtidigt  KBT vid Internetpsykiatrienheten vid Karolinska sjukhuset i Huddinge.  Man får ekonomisk ersättning för sitt deltagande. Läs mer på: www.internetpsykiatri.se Kontakta överläkare Mikael Tiger, studieansvarig eller överläkare Johan Lundberg, projektledare på tel: tel: 08-585 866 72 om du vill veta mer.

Här kan du läsa ett exempel på hur internetbaserad KBT-behandling går till.

Ibland behöver man en paus

02 augusti 2010 10 kommentarer

När semestern kom tog jag en rejäl paus. Jag har påtat i trädgården på landsstället, umgåtts med den yngre generationen, rest bort …. Jag tog mer eller mindre semester från bloggandet också och i att gräva inåt. För det är det den här bloggen handlar om att berätta saker för er som jag kommit fram till. Kände att jag behövde stänga av och bara vara. Lade också ned träffarna med min psykolog som jag återkommande besökt sedan 2008. Behövde pausa även där. Våren var tung rent känslomässigt. Ni vet hur det kan vara: man ältar samma tema och lyckas inte komma vidare. Till sist tryter orken. Men jag räknar med att fortsätta lägga kraft på att träna relationsfärdigheter tillsammans med min psykolog i DBT-form.

Det har jag kanske inte berättat, att det inte bara är jag som går till min utmärkt duktiga psykolog. Mannen har deltagit i parterapi, då vi tittat närmare på hur vi fungerar tillsammans, vilka krav mitt funktionshinder ställer på vår relation och hur man ska hantera det.  Är man partner till någon med ett neuropsykiatriskt funktionshinder behöver man utbildas. Man behöver få veta hur funktionshindret påverkar den man älskar och framför allt hur det påverkar relationen – vad som är hönan och vad som är ägget. Vad t.ex det är som gör att personen inte verkar lyssna (det är ju inte en fråga om att dissa någon utan handlar om svårigheter att behålla tråden), de många missförstånden: varför personen misstolkar det som sägs och upplever situationen helt annorlunda, varför det blir konflikter om till synes småsaker, ängsligheten, humörssvängningarna, intensiteten, det stora behovet av kontroll, planering och trygghet – att det som utlovas verkligen händer på avtalad tid, svårigheten att ge och ta och att ta emot kritik, överkänsligheten mot ljud, dofter, beröring och inte minst hur funktionshindret påverkar intimiteten.

Det här är ingen lätt sak: att lära sig förstå, acceptera och helt enkelt gilla läget. Vi NPF:are är oerhört beroende av en partner som förstår och som verkligen orkar dra lasset. Att vara pedagog, vägledare, talesperson, familjeekonom, projektledare och skyddsnät. Det här påverkar kärleken – inte tu tal om det. För det kostar på, precis som i alla relationer där man lever med en funktionshindrad, oavsett om den är av fysisk eller psykisk karaktär.

Hur som helst: jag har haft en bra sommar och känner mig ganska tillfreds med livet (just nu).

Alltid samma antiklimax

26 juni 2010 6 kommentarer

Helger och firanden är egentligen inte min grej. Som midsommar t.ex. Så mycket förväntningar finns på familjehelger. Många vill på inga villkor rubba på traditioner och vanor. Det ska vara som det alltid varit. För mig med bokstavshjärna och innan ADHD-medicinering, brukade firanden förr alltid sluta med en mental kraschlandning. Uppvarvad till max innan egna bjudningar, med höga förväntningar på allt som bara måste fixas och vara på plats. Sedan total tomhet och trötthet när festen/middagen väl startar – en ickenjutning. Vill helst gå och lägga mig. Och framför allt en känsla av overklighet: hur beter man sig nu och vad gör jag här.

Samma upplevelse får jag vid andra tillfällen då man förväntas vara social i stora sällskap, även då man själv inte står som värd. T.ex skolavslutningar. Avskyr det. När eleverna gör sina uppträdanden är jag tvungen att gå ut ur lokalen och panikandas lite. Har svårt att sitta still och framför allt låtsas vara intresserad. Jo, av den egna familjens uppträdanden är jag absolut intresserad, för dem har jag ju en tydlig närhet och relation till.

Det här har jag lyckats dölja ganska bra under årens lopp. Många tycker att jag är en ypperlig minglare, öppen, oblyg, social – en som vet hur man beter sig, kan hälsa och umgås med folk på ett öppet och energiskt sätt. Fast jag har allt mindre ork och lust att genomföra detta (jag ska inte säga spel, för det är det inte) eftersom det på insidan inte känns som det ska. Jag kan inte beskriva det bättre än som en slags overklighetskänsla, parallella världar mellan yttre och inre som inte riktigt har kontakt. Jag är inte riktigt där med känsla, själ och hjärta. Vet inte om ni hajar – känner mig ofta som ett ufo. Har tagit upp detta och andra exempel på situationer med min psykolog, där jag känner mig socialt hindrad. Det här med att känsla och medvetande/handlande inte riktigt är synkade. Inget ovanligt för oss med bokstavsdiagnos. Detta ställer till det i de sociala sammanhangen och gör det svårt att t.ex fungera ihop med resten av familjen när man har ADHD. Det senare kommer jag att skriva en del om i sommar.

Anna Kåver leg psykolog och psykoterapeut, vid bl.a Karolinska institutet och på Akademiska sjukhuset i Uppsala, har skrivit en del om hur personer med olika beteendestörningar kan jobba med relationsfärdigheterna. Helt enkelt bli bättre på att ha bra relationer med andra. Hon sysslar med något som kallas dialektisk beteendeterapi, DBT, är en terapiform som syftar till att förändra beteenden ungefär som KBT: kognitiv beteendeterapi.  Inom DBT fokuserar man på svårigheten att just kunna reglera och hantera känslosvängningar och impulser. Ledorden inom terapiformen sägs vara: acceptans, medveten närvaro, medkänsla och bekräftelse.

Anna Kåver är en stark anhängare till mindfullness – på svenska: medveten närvaro i nuet. Det är också Åsa Nilsonne, som hon skrivit boken ”Tillsammans” med, som handlar just om relationer. Kan rekommendera Åsas egen bok: ”Mindfulness i hjärnan”, för er som vill ha något att läsa i sommar och kanske också försöka ge er på att träna mindfullness. Det finns faktiskt studier på hur mindfullnessövningar påverkar oss med ADHD.

Påskledig Genrep

01 april 2010 5 kommentarer

Har tagit lite ledigt, därför har det varit stiltje här. Datorn får stå och samla damm, för jag umgås med familjen, slappar och hämtar lite livsluft. Men jag återkommer snart igen med ett inlägg bl.a om problemet vi som har ADHD har med att kunna automatisera. Dvs att klara rutinartade uppgifter som egentligen inte kräver någon speciell eftertanke eller koncentration att få till för den som inte har vårt funktionshinder. Det är ju just de enkla sakerna som kan vara svårare för oss att klara av, för att vi dras med ett taskigt arbetsminne och tappar tråden, när vi sysslar med något.

Har du läslust kan du spana in Björn Liedens inlägg om som heter: Psykodynamisk terapi skadar ADHD-patienter. Björn skriver inlägget med anledning av en artikel i Läkartidningen signerad välmeriterade svenska läkare och psykologer. I artikeln säger de följande: ”Sammanfattningsvis har studier av psykoterapi för vuxna med ADHD visat att behandlingens innehåll är avgörande för behandlingsutfallet. Vissa typer av psykoterapeutiska eller psykoedukativa insatser kan till och med vara skadliga, trots goda intentioner”. Så här tycker Björn om detta: ”Den slutsatsen är viktig därför det är mycket ovanligt att biverkningar/misslyckanden redovisas vid psykodynamisk terapi.” Jag har varit inne på precis samma sak. Att t.ex gå i parterapi hos en psykolog som inte kan något om neuropsykiatri, när den ena har en obehandlad ADHD, är helt förkastligt enligt min mening. Det är att börja i helt fel ände.

Ta hand om er! Återkommer snart.

Kategorier:familjeliv Taggar:, , ,

Går in för landning

28 augusti 2009 2 kommentarer

flygplaniluftNågonting har hänt. Det känns som om jag går in för landning. ADHD-medicinen, med metylfendiat i mycket låg dos, verkar fungera. Lugnet börjar lägra sig i mig och jag funkar bättre på alla plan. Har bytt från den snabbverkande piller till långtidspreparat som håller i tolv timmar. Slipper svängningarna som den förra gav: upp som en sol och ned som en pannkaka två gånger om dagen. Dessutom var det stressigt att komma ihåg att ta lunchdosen lagom antal timmar efter dos ett på morgonen. En sak mindre att planera och hålla reda på. Skönt.

Förstår att det finns de som lägger av i förtid med metylfendiattabletterna pga biverkningar och uteblivet resultat. Tålamodet tryter när man väntat länge på att hitta en lösning på alla sina problem. Rådet jag fått från doktorshåll är att man ska räkna med att det tar tid: att hitta rätt dos och rätt preparat. Andra runt omkring märker oftast av medicinens effekter snabbare än man själv gör.

Sedan handlar det ju också om att lära känna sig själv och vad man inte ska utsätta sig för i onödan, för att få en vettig vardag och ett roligare liv. Undviker allt mer situationer som stressar. Och en annan viktig sak: att dosera orken. Inte köra på i 180 knyck, utan ta bort en del saker från”måste-listan”. Medicinen gör det lättare att jobba med sig själv – att bli mer mottaglig för KBT. Har mycket hjälp av de avslappningsövningar jag lärt mig att ta till när jag känner mig stressad och när hjärnan får för mycket stimulans, för många ”intryck” som ska processas: ljud, bilder, människor, prat, tyck och tänk osv. Stänger av en stund, går ner i varv  och hämtar kraft. Här hjälper medicinen också till.

Självklart har jag en fördel som andra inte har: jag är inte ensamstående med barn, utan har en man som jag kan luta mig emot. Jag kan säga: hjälp, hur ska jag prioritera nu? Kan du göra det som jag tycker är knepigt och inte pallar? Det är fortfarande svårt för mig att inte vara duktig och att faktiskt be om hjälp. Är van att klara mig själv. Har också tyckt att det varit enklare på många sätt att vara själv, bestämma själv. Ha min ordning hemma, som gör mig trygg. Men den strategin funkar ju inte jämt. Folk omkring oss, vänner, bekanta, arbetskamrater: deras känslor, attityder, önskemål, ska ju också hanteras på ett eller annat sätt. Det är ju detta som kallas livet.

Fick nyligen tipset om en artikel kallad: Öppen om sin diagnos i Lärarnas tidning och handlar om läraren Inger Carlstedt som berättar om sin ADHD och Asbergerdiagnos. Artikeln publicerades den 20/8 i år och är sökbar på: www.lararnastidning.net.

Stegar vidare

09 augusti 2009 6 kommentarer

poangIdag ska jag göra något som känns både lite läskigt och spännande på samma gång. Jag ska träffa någon annan som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. En kvinna jag kommit i kontakt med här via bloggen. Sitter just nu och funderar över vad jag/vi vill ha ut av det. Utbyte av erfarenheter är så klart en viktig sak, att ge varann någon form av stöd och hjälp med att analysera vår npf-verklighet. Hur funkar jag egentligen, hur gör jag och hur gör hon?  Man blir mindre ensam med sina funderingar.

Min egen verklighet så här långt är att jag kommit än mer underfund med att metylfendiatmedicinen långt ifrån löser alla de problem eller symptom som min ADHD för med sig. Men den ger möjligheter. Kämpar fortfarande med KBT och avslappningsövningar för att minska t.ex risken för att tappa tålamod och fokus eller snurra igång bli hyperaktiv – något som kommit att bli ett naturligt beteende för mig. Nu när medicinen gett mig mer ork, mindre humörssvängningar och ett rakare tänk med färre tankespår samtidigt, blir det lättare att problemformulera och hitta lösningar på hur jag kan ändra på saker och ting. Samtidigt finns där en sorg, som jag också får kämpa med. Och den är jag inte ensam om.

Min älskade man befinner sig också i en process. Han förstår först nu att han faktiskt levt med en funktionshindrad kvinna i många år. Det är svårt även för anhöriga att tänka om. Och framför allt att ändra också sina beteenden. För oss som par är det så att vi sakta men säkert, ovetande om min ADHD, ändrat vårt gemensamma beteende för att det allt mer ska passa mig: den svaga länken. Den med låg stresströskel och i vissa lägen beroende av minutiös planering och ordning för att bli trygg och glad. Till sist blev det för jobbigt för oss båda. Det var då jag sökte hjälp.

Mannen har svårt att vänja sig vid att nu leva med en fru som inte längre är så arg (eftersom medicinen hjälper mig eller snare dopaminnivåerna). Förväntningarna att få t.ex ilskereaktioner finns kvar. Han har också blivit uttröttad – precis som jag. Men vi pratar mycket och vår psykolog ger oss många bra förslag på hur vi kan hantera olika situationer. Psykologen är också bra på att översätta hur jag fungerar. Vad som händer i mig och varför det kan verka vara på ett sätt, men egentligen är på ett annat. Det som faktiskt saknas är att sambos till oss med npf, delar med sig av sina erfarenheter kring hur det är att leva med oss. Så är du skrivkunnig sambo: skriv en bok eller börja blogga!

Har tappat fart när det gäller mitt eget bloggande. Vet inte om det är motivationen det är fel på egentligen. Behovet finns hos mig – den är terapeutisk. Men frågan är: behövs jag här? Finns många andra som är utmärkta på att formulera intressanta saker om ADHD, ADD, Aspergers, DAMP osv. Vet att ni läser, men många av er lämnar inga kommentarer. Och de är betydelsefulla, ska ni veta.

%d bloggare gillar detta: